Glisseur
Aktiv medlem
Överdrivna lavinrapporter tar liv?
Saxad problemställning från en artikel på http://friflyt.no/Ski/Overdrevet-skredvarsel-tar-liv angående utgångspunkten för ett föredrag som lavinexperten Stefan Mårtensson ska hålla under Skredkonferensen i Sogndal om ett par veckor.
En klart intressant teori. Och helt uppåt väggarna knasig. Rent av vansinnigt felaktig till och med. Jag kan köpa att svenska lavinbedömningar kanske inte alltid känts lika tillförlitliga som dom nere i Alperna, och ofta hållts på en onödigt hög nivå – som för att avskräcka skidåkare från att ge sig ut i lavinterräng. Men att det skulle påverka hur ett par generationer svenska skidåkare uppför sig nere i Alperna känns extremt långsökt.
För att ta mig själv som exempel, och jag tror att jag är hyfsat representativ för många svenska skibums och offpistafficionados: Innan jag åkte ner på min första säsong i Chamonix för en sådär 100 år sedan hade jag åkt offpist i Sverige summa noll gånger, och då menar jag "riktig" offpist som Östra Ravin och Baksidan i Åre, Nordals i Gränsen, Kobåset i Hemavan osv. Noll gånger. Jag visste inte ens att det fanns lavinbedömningar i fjällen. När jag sedan efter tre veckor åkte med i en lavin på Brévent (självklart utan sändare och lavinutrustning, jag var ju en fattig skibum) så berodde det knappast på att jag bedömt lavinfaran fel, utan snarare på att mina skidkunskaper översteg mina bergs- och lavinkunskaper med några tusen procent, och att mitt goda omdöme var totalt obefintligt. Och det värsta är att jag är fullständigt övertygad om att det genom åren funnits mängder av sådana gökar som mig, och kommer att fortsätta att finnas. I mitt fall tog det över 10 års bummande i Alperna innan jag hamnade på en svensk skidort som ens hade möjligheten att exponera mig för saltade lavinprognoser.
Vi svenskar är generellt sett ganska duktiga skidåkare, tekniskt sett, men med fruktansvärt dålig bergskoll, vi är fostrade på små anläggningar med i stort sett enbart pist men med tanke på vår vintertradition har vi trots det åkt mycket skidor från barnsben. Lägg också till att vi under årtionden götts med puderporr i otaliga skidfilmer och tidningar och fått i oss att det här med puder på stora berg är en kakbit. Vi köper feta skidor, feta goggles och feta skallställ, men vi glömmer bort att lära oss hantverket dom ska användas till från grunden, vilket kanske är fallet om du växt upp på en plats med större berg och mer snö än till exempelvis, eh... Katrineholm. Vi har alltså lätt för att sätta oss i situationer som vi inte vet hur vi ska hantera på ett bra sätt, eller saknar vettet att undvika dom från första början. Väldigt generellt sett, vi kan ju naturligtvis lära oss längs vägen också, skam vore det väl annars. Dessutom, svenskar flyr i horder ner till Alperna, mer än många andra nationaliteter. Och vi stannar dessutom där nere under mycket längre tid, vilket givetvis gör att möjligheterna till exponering för fara ökar enormt. Och det är väl snarare där problemet ligger.
Vad säger ni?
För att sammanfatta det kort: svenska skidåkare löper 40 gånger större risk att dö i en lavin i Alperna än i Sverige. Och en av de främsta anledningarna till det är att lavinbedömningar på svenska skidorter generellt satts för högt i många år, vilket rubbat vårt riskbeteende.Är svenskar overrepresenterade i lavinolyckor i alperna pä grund av historiskt felaktigt höga lavinfaror på svenska skidorter?
Stefan Mårtensson (Luleå Tekniska Universitet)
Enligt preliminär statistik är de svenska skidåkarna överrepresenterade som nationalitet i lavinolyckor i Alperna. En svenskt skidåkare löper nästan 40 gånger större risk att dö i en lavin i Alperna än hemma i Sverige.
Vad ligger bakom detta fenomen? Tar svenskarna större risker än andra nationaliteter? Troligen är det på det viset. Författaren har en hypotes att svenskarnas olycksstatistik kan spåras tillbaka till en störning i skidåkarnas riskförståelse på grund av felaktiga lavinfaror vid de svenska skidanläggningarna under slutet av 90-talet och under 00-talet.
I mitten av 90-talet introduceras den första lavinskalan i Sverige. Tyvärr innehöll den stora fel, och byggde enbart på rådande väderförhållanden. Vädret som det enda kriteriet ledde till lavinfaror sällan mindre än "3" under en vinter, oavsett faktisk lavinfara. Detta gjorde de svenska skidåkarna vana vid en (falskt) hög lavinfara av "3" eller mer i nästan tio år.
Författarens hypotes är att denna skalförskjutning av lavinfaran har orsakat att svenskar har en felaktig riskuppfattning och därför oftare än andra nationaliteter drabbas av lavinolyckor i länder med korrekt bedömd lavinfara.
Presentationen visar hur den publicerade lavinfaran på ett par större skidorter i Sverige är korrelerade till vilken version av lavinskalan som har använts under tio år. Författaren presenterar en förklaring av betydelsen av korrekt information av lavinfara för att skapa en riktig förståelse och inlärning bland skidåkarna. Författaren presenterar också teorier om hur kollektiv riskförståelse påverkar riskbeteendet.
En klart intressant teori. Och helt uppåt väggarna knasig. Rent av vansinnigt felaktig till och med. Jag kan köpa att svenska lavinbedömningar kanske inte alltid känts lika tillförlitliga som dom nere i Alperna, och ofta hållts på en onödigt hög nivå – som för att avskräcka skidåkare från att ge sig ut i lavinterräng. Men att det skulle påverka hur ett par generationer svenska skidåkare uppför sig nere i Alperna känns extremt långsökt.
För att ta mig själv som exempel, och jag tror att jag är hyfsat representativ för många svenska skibums och offpistafficionados: Innan jag åkte ner på min första säsong i Chamonix för en sådär 100 år sedan hade jag åkt offpist i Sverige summa noll gånger, och då menar jag "riktig" offpist som Östra Ravin och Baksidan i Åre, Nordals i Gränsen, Kobåset i Hemavan osv. Noll gånger. Jag visste inte ens att det fanns lavinbedömningar i fjällen. När jag sedan efter tre veckor åkte med i en lavin på Brévent (självklart utan sändare och lavinutrustning, jag var ju en fattig skibum) så berodde det knappast på att jag bedömt lavinfaran fel, utan snarare på att mina skidkunskaper översteg mina bergs- och lavinkunskaper med några tusen procent, och att mitt goda omdöme var totalt obefintligt. Och det värsta är att jag är fullständigt övertygad om att det genom åren funnits mängder av sådana gökar som mig, och kommer att fortsätta att finnas. I mitt fall tog det över 10 års bummande i Alperna innan jag hamnade på en svensk skidort som ens hade möjligheten att exponera mig för saltade lavinprognoser.
Vi svenskar är generellt sett ganska duktiga skidåkare, tekniskt sett, men med fruktansvärt dålig bergskoll, vi är fostrade på små anläggningar med i stort sett enbart pist men med tanke på vår vintertradition har vi trots det åkt mycket skidor från barnsben. Lägg också till att vi under årtionden götts med puderporr i otaliga skidfilmer och tidningar och fått i oss att det här med puder på stora berg är en kakbit. Vi köper feta skidor, feta goggles och feta skallställ, men vi glömmer bort att lära oss hantverket dom ska användas till från grunden, vilket kanske är fallet om du växt upp på en plats med större berg och mer snö än till exempelvis, eh... Katrineholm. Vi har alltså lätt för att sätta oss i situationer som vi inte vet hur vi ska hantera på ett bra sätt, eller saknar vettet att undvika dom från första början. Väldigt generellt sett, vi kan ju naturligtvis lära oss längs vägen också, skam vore det väl annars. Dessutom, svenskar flyr i horder ner till Alperna, mer än många andra nationaliteter. Och vi stannar dessutom där nere under mycket längre tid, vilket givetvis gör att möjligheterna till exponering för fara ökar enormt. Och det är väl snarare där problemet ligger.
Vad säger ni?
Senast ändrad: