Tycker det är lite sketchy att åka i parken med mina SL 165. Anledningen är att minsta lilla felskär i en aningen nött och bökig landning gör att den tar mig på en åktur i sidled som jag kanske inte är förberedd på. Vad i konstruktionen hos exempelvis Mirus Cor, med liknande radie och det exemplariska isgrepp den beskrivs ha, gör att den skulle vara särskilt bra i park? Gör det något bredare midjemåttet något för att den i exempelvis ett felskär ska vara mer förlåtande? Eller är den inte lika ”nedåtsträvande” i brättena, och därmed aningens mer förlåtande? Rocker? Eller utan spann? Men dessa konstruktioner borde ju i så fall påverka kantgreppet negativt. Tycker kort radie, bra kantgrepp och hopp är en läskig kombo.
En annan sak - det här att ”köra fast” eller ”gräva ner sig” som nämns ovan. Jag kan förstå uttrycket och har nog upplevt det med både SL och GS när det är mjukt eller ligger lite för mycket lössnö i pisten. Vad är det egentligen som händer? Är det att bindning/stopper/pjäxa tar i snön och därmed bromsar eller hugger tag? Eller är det att jag är för dålig på att justera kraften bakåt och trycka iväg bakänden?
Jaja, friåkning i pist är ju också freeride…