chrtur
Aktiv medlem
TR Selfarrest på nordsidan - Gran Paradiso
Bounasera på FR.se folket,
Säkert så känner många av Er till en klassisk alpin bok som är skriven av en känd alpinist vid namn Gaston Rebuffat? Boken innehåller hans hundra finaste och trevligaste linjer kring Mt. Blanc och har inspirerat många klättrare under en väldigt lång tid om jag inte är helt ute att cyklar?
Men, något som kanske inte är så känt är att Rebuffat bad superexperten Giancarlo Grassi om hjälp, att även skriva en liknande bok kring nationalparken Gran Paradiso, ett exemplar som jag faktiskt har lyckats komma över. Grassi är nog inte lika känd som Rebuffat, då han inte höll till så mycket i Mt. Blanc, men han har faktiskt gjort nyturer på den Italienska sidan kring Freney och Brenva som ännu inte är repeterade om jag inte minns helt fel.
Boken beskriver turer som ofta har blivit bortglömda eller inte ligger i frontlinjen av klätterutvvecklingen om man ser till gradhetsen i andra guideböcker. Något som den faktiskt verkligen innehåller är turer där man får uppleva klassiska linjer, ensamhet och att få uppleva naturen utan moderna inslag av att se någon kabinlift så långt ögat når.
Här kommer en lite rapport från en av dessa turer vilket är en alpintravers av Piccolo Gran Paradiso:
Turen följer den röda markering med start från Colle di Montandayné och följer sedan hela ryggen över Piccolo Gran Paradiso för att sedan ta sig vidare mot toppen av Gran Paardiso. I mitten finns det en bökigare utgång som vi kommer att återkomma till, men annars följer man en av normalvägarna ned från toppen i vanlig ordning.
Rekommenderad utrustning är följande:
- Alpina stegjärn med lättare storskor, yxa, sele, hjälm och personliga kläder
- Rep 40 m
- Camalot 0.5-0.75-1
- Ett mindre kilset
- 3 slingor med karbiner
- 3-4 isskruvar
- Personliga karbiner,broms och slingor
Efter att man dagen innan vandrat upp till hyttan Chabod, som erbjuder en bra middag tillsammans med några timmars sömn för 35 euro, att inte förglömma är pinglan som jobbar i köket, så sätter man igång tidigt på morgonen och tar riktning över den första moränryggen mot passet Montandayné. Här gäller det som sagt att vara tidigt ute, eftersom det hänger en mindre serac på toppen och optimalt är om man har en solid snögrund hela vägen upp. Vid bra väder så kan faktiskt få en underbar utsikt och självklart är man helt och håller ensam där. De flesta kring hyttan väljer antigen normalvägen eller nordsidan upp mot Gran Paradiso, så någon hets är det absolut inte tal om.
Man behöver som sagt inte springa iväg mitt i natten, utan man försöker självklart se till att man kommer upp till passet samtidigt som solen. I princip får man räkna med att det tar 2-3 timmar upp från hyttan i bra snöförhållanden.
Vid passet så tar man sedan riktning mot traversdelen som kräver lite klassisk piolet traction och en vanlig alpinyxa gör jobbet. Men känner man att lite extra säkerhet kan vara trevligt, så kan en tredje yxa vara ett alternativ inom replaget, dvs den som klättrar först använder två. Men inget som är absolut nödvändigt. Självklart så kortrepar man hela tiden för att spara tid.
Traversen kräver allt från 3 till 8 timmar beroende på hur duktigt man är att hitta utmed vägen, då man verkligen får träna på allt vad alpinism innebär enligt min personliga åsikt.
Först får man göra en anmarsch till en hytta, dvs avsaknaden av liftar, man studerar linjen och förhållanden för att sedan sova på saken. Dagen efter så har man inslag av klassisk piolet traction, klättring i storskor och stegjärn, routefinding, lös klippa, kortrep, löpande säkringar och sist men inte minst så är man i ett fantastisk område.
Iställer för ord så låter jag bilderna tala för sig själv om hur roligt och trevligt vi hade under dagen. Ett trevlig inslag var när vi firade av från några äldre pitonger för att sedan försöka förstå hur vägen gick vidare, klättrade upp igen och testade den andra sidan, prussikade upp för att återigen försöka på andra, gjorde en svepande pendel över hela sidan för att till sist hitta en äldre pitong igen. Inte heller att förglömma är alla block av större modell som rörde på sig.
Men när vi hade gjort traversdelen över Piccolo Paradiso så hade dagens höga temperaturer gjort snön väldigt lös och jag blev lite orolig över den sista delen, dvs snökamvandringen upp mot toppen av Gran Paradiso. En fantastisk snökam till utsteget av nordsidan.
Vi testade oss fram med varsamma steg, men vid snökammen i mitten av sista fotot så tog vi beslutet av drar oss ned enligt den röda linjen som Ni ser i mitten av första fotot. Första delen av den varianten är det inga problem att ta sig ned. Men sista delen kräver att man traverserar en bit på norsidan av Gran Paradiso och man bör vara vaksam både uppåt och på var man sätter sina fötter.
För oss så blev den en dag med fler erfarenheter då Alexei lyckades att slinta till mitt i traversen på norsidan och gled rakt mot bergschrunden...... Men vi var båda vaksamma och vi kan båda två lyckligt intyga att tekniken med selfarrest även fungerar helt ypperligt i praktiken.
Återigen en lång dag ute bland bergen och nu saknas det bara en klipptur upp på Punta Marco kring området så är jag nöjd!
Trevlig sommar från ett värmeböljande Turin med temperaturer konstant över 30 grader.....!
Säkert så känner många av Er till en klassisk alpin bok som är skriven av en känd alpinist vid namn Gaston Rebuffat? Boken innehåller hans hundra finaste och trevligaste linjer kring Mt. Blanc och har inspirerat många klättrare under en väldigt lång tid om jag inte är helt ute att cyklar?
Men, något som kanske inte är så känt är att Rebuffat bad superexperten Giancarlo Grassi om hjälp, att även skriva en liknande bok kring nationalparken Gran Paradiso, ett exemplar som jag faktiskt har lyckats komma över. Grassi är nog inte lika känd som Rebuffat, då han inte höll till så mycket i Mt. Blanc, men han har faktiskt gjort nyturer på den Italienska sidan kring Freney och Brenva som ännu inte är repeterade om jag inte minns helt fel.
Boken beskriver turer som ofta har blivit bortglömda eller inte ligger i frontlinjen av klätterutvvecklingen om man ser till gradhetsen i andra guideböcker. Något som den faktiskt verkligen innehåller är turer där man får uppleva klassiska linjer, ensamhet och att få uppleva naturen utan moderna inslag av att se någon kabinlift så långt ögat når.
Här kommer en lite rapport från en av dessa turer vilket är en alpintravers av Piccolo Gran Paradiso:
Turen följer den röda markering med start från Colle di Montandayné och följer sedan hela ryggen över Piccolo Gran Paradiso för att sedan ta sig vidare mot toppen av Gran Paardiso. I mitten finns det en bökigare utgång som vi kommer att återkomma till, men annars följer man en av normalvägarna ned från toppen i vanlig ordning.
Rekommenderad utrustning är följande:
- Alpina stegjärn med lättare storskor, yxa, sele, hjälm och personliga kläder
- Rep 40 m
- Camalot 0.5-0.75-1
- Ett mindre kilset
- 3 slingor med karbiner
- 3-4 isskruvar
- Personliga karbiner,broms och slingor
Efter att man dagen innan vandrat upp till hyttan Chabod, som erbjuder en bra middag tillsammans med några timmars sömn för 35 euro, att inte förglömma är pinglan som jobbar i köket, så sätter man igång tidigt på morgonen och tar riktning över den första moränryggen mot passet Montandayné. Här gäller det som sagt att vara tidigt ute, eftersom det hänger en mindre serac på toppen och optimalt är om man har en solid snögrund hela vägen upp. Vid bra väder så kan faktiskt få en underbar utsikt och självklart är man helt och håller ensam där. De flesta kring hyttan väljer antigen normalvägen eller nordsidan upp mot Gran Paradiso, så någon hets är det absolut inte tal om.
Man behöver som sagt inte springa iväg mitt i natten, utan man försöker självklart se till att man kommer upp till passet samtidigt som solen. I princip får man räkna med att det tar 2-3 timmar upp från hyttan i bra snöförhållanden.
Vid passet så tar man sedan riktning mot traversdelen som kräver lite klassisk piolet traction och en vanlig alpinyxa gör jobbet. Men känner man att lite extra säkerhet kan vara trevligt, så kan en tredje yxa vara ett alternativ inom replaget, dvs den som klättrar först använder två. Men inget som är absolut nödvändigt. Självklart så kortrepar man hela tiden för att spara tid.
Traversen kräver allt från 3 till 8 timmar beroende på hur duktigt man är att hitta utmed vägen, då man verkligen får träna på allt vad alpinism innebär enligt min personliga åsikt.
Först får man göra en anmarsch till en hytta, dvs avsaknaden av liftar, man studerar linjen och förhållanden för att sedan sova på saken. Dagen efter så har man inslag av klassisk piolet traction, klättring i storskor och stegjärn, routefinding, lös klippa, kortrep, löpande säkringar och sist men inte minst så är man i ett fantastisk område.
Iställer för ord så låter jag bilderna tala för sig själv om hur roligt och trevligt vi hade under dagen. Ett trevlig inslag var när vi firade av från några äldre pitonger för att sedan försöka förstå hur vägen gick vidare, klättrade upp igen och testade den andra sidan, prussikade upp för att återigen försöka på andra, gjorde en svepande pendel över hela sidan för att till sist hitta en äldre pitong igen. Inte heller att förglömma är alla block av större modell som rörde på sig.
Men när vi hade gjort traversdelen över Piccolo Paradiso så hade dagens höga temperaturer gjort snön väldigt lös och jag blev lite orolig över den sista delen, dvs snökamvandringen upp mot toppen av Gran Paradiso. En fantastisk snökam till utsteget av nordsidan.
Vi testade oss fram med varsamma steg, men vid snökammen i mitten av sista fotot så tog vi beslutet av drar oss ned enligt den röda linjen som Ni ser i mitten av första fotot. Första delen av den varianten är det inga problem att ta sig ned. Men sista delen kräver att man traverserar en bit på norsidan av Gran Paradiso och man bör vara vaksam både uppåt och på var man sätter sina fötter.
För oss så blev den en dag med fler erfarenheter då Alexei lyckades att slinta till mitt i traversen på norsidan och gled rakt mot bergschrunden...... Men vi var båda vaksamma och vi kan båda två lyckligt intyga att tekniken med selfarrest även fungerar helt ypperligt i praktiken.
Återigen en lång dag ute bland bergen och nu saknas det bara en klipptur upp på Punta Marco kring området så är jag nöjd!
Trevlig sommar från ett värmeböljande Turin med temperaturer konstant över 30 grader.....!
Hela parken är ett bortglömt och oexploterat alpinområde inom alla dicipliner. Har skrivit några rapporter tidigare, men de försvann tyvärr i cyberrymden någonstans. Kanske kommer det lite artiklar framöver i Bergsport om nationalparken om jag hinner med, där första kommer att handla om isdelen 
