Insider från Grand Raid Master
Följ med Lars-Åke Krantz när han av ren tillfällighet, tur eller skicklighet, hamnade i Grand Raid GORE-TEX Master, en sluten tävling för specialinbjudna friåkare i de franska Alperna.
Grand Raid Master körs i varierande terräng.
Vinterns undermåliga snöförhållanden medförde att de flesta av Grand Raid tävlingarna inte kunnat genomföras och därmed togs beslutet att köra en Grand Raid GORE-TEX Master med tidigare års vinnare och en del kända namn specialinbjudna av skidlegenden Seb Michaud.
Lite kort om tävlingsformen: racet går ut på att köra fem åk i offpistterräng i varierande fallhöjd, allt från 200 till 1500 höjdmeter. Med visuell hjälp av små flaggor som visar vägen och en briefing via radio om hur varje åk ser ut. Baserat på det ska varje lag köra så snabbt som möjligt i terräng man aldrig sett innan. Varje lag består av två personer och man måste passera mål samtidigt annars får man 30 straffsekunder utöver sin tid i mål. Kul tävlingsform med en skidpolare, med extra adrenalin som krydda och snabba beslut!
Dagen börjar i La Grave där Bruno Florit plockar upp mig vid lunchtid för att åka till Tignes och Grand Raid GORE-TEX Master där Bruno fått inbjudan av Seb. Egentligen skulle Anne Cattelin åka med Bruno men hon hade fått ont i ryggen och tackade nej. Anne Cattelin är före detta världsmästarinna i extremskidåkning, så ett tungt namn att ersätta i laget.
Grand Raid Master är en offpist-tävling, snabbaste tvåmannalag ner vinner.
Väl framme i Tignes samlas vi tävlande för en genomgång och lämnar en väska med sovprylar till arrangörerna som kör dessa till campet där vi ska sova. Klockan är 19.00 och vi tar liften för att köra en ”prolog” för att fastställa startordningen inför morgondagen. Vid start ser alla hur lugna ut som helst. Jag ser genast några kända namn och även sju av killarna från topp tio i derby de La Meije från veckan innan…. Hm, jorå, det här blir nog kul tänker jag för mig själv o sväljer en klump i halsen.
Inför prologen i Grand Raid Masters poserar artikelförfattaren och Bruno med flerfaldiga Derby de La Meije-vinnaren Cicko och hans grabb.
Första gänget startar och alla hör hur det låter under skidorna av det numera frusna slasket som gör att det blir ganska ”intressant” åkning. Strax blir det vår tur och Bruno säger: alle’ lapin, vilket betyder att jag ska köra före och leka kanin… Kul, men nån måste ju köra först. Åket går bra och jag får vänta några sekunder på Bruno som är lite lättare än mig så vi passerar mål samtidigt. Båda garvar kopiöst för det var ingen vacker syn med skidorna mer i luften än på snön.
På kvällen blir det skön musik bredvid en stor brasa och middag med grillat och några bira till. Självklart en massa snack om hur åket gick och vem som körde snabbast av alla. Ljudnivån stegras allteftersom biran går åt, men så blir alla frågor besvarade och startnumren till dagen efter delas ut. Efter en natts sömn väcks vi till frukost vid 06.30 och sen går det snabbt, vi får 15 minuter på oss att bli klara och sen kommer en helikopter och hämtar fem i taget för sightseeing. Vi blir avsläppta vid liften av den grymt duktiga piloten. Där står skidorna uppställda snyggt mot lifthuset. Vi åker sedan upp med liften och får hajka en liten bit till för att komma till start.
Många taggade åkare på startlinjen för Grand Raid Master.
På start får vi en kort briefing via radio och sen är det dags för första laget och dra iväg, solen har ju inte varit uppe länge men som tur är har arrangörerna bra koll och vi slipper fruset slask. Men det syns att det är ganska hårt när lagen drar iväg med en minuts lucka. Så är det dags för oss och jag ska vara kanin idag igen och visa var alla kompressioner är och ta de första smällarna…. Tacksamt som bara den, tack Bruno. Åket är snabbt men inte så brant så vi kan hålla bra fart igenom det hela med stakning på slutet. Det var inte alls så stökigt som prologen. Vi känner oss nöjda med åket och Bruno åkte inte och skrek på mig så jag höll nog bra fart.
När alla 16 lag kört över mållinjen får vi tiderna och vi ligger 10:a efter första åket. Santa Fe Express är namnet på det snabbaste laget med Jachue Chaudan och Cedrik Pugin (1:a respektive 5:a på Derby de La Meije, inga nybörjare direkt, de har dessutom tre segrar sen tidigare i Grand Raids).
Så drar vi alla till nästa lift och nästa start och lite annat väderstreck, där solen börjar värma på snön som blir något mjukare. Det är ett längre åk än förra som var 450 höjdmeter. Nu ska vi köra 600 höjdmeter. En briefing genom radion igen och så är det dax för start. Enligt tävlingsledningen ”ska man ta det lite lungt med på ett parti på grund av två kompressioner”, och detta tror man då att alla lyssnar på? Tävlingsnerverna är ju nästan stora som vattenslangar på en del av de här skidåkarna vilket betyder att det” ska gå” att straightlina ett stort öppet fält med stenar runt om. Vi drar när startern säger 3.2.1.gooo, ett långt åk genom en colouir och lång travers och sen ett gäng stora svängar och sen i mål och sen skåda in förödelsen som börjar. Tre lag i rad gör samma sak innan tävlingsledaren bryter, måttligt road över deras kunskaper av att ta det ”lungt”. Ont i knäet, bruten arm och trasiga skidor är följden av de olika krasherna.
Det blir en fika och en genomgång inför resten av dagen och sen bär det av mot nästa etapp. Tävlingsledningen talar klart och tydligt om att det inte går att straightlina denna etapp. Ett ganska kort åk med böljande terräng och kul, snabb åkning i cirka 300 höjdmeter. 3.2.1 gooo… säger startern och vi drar iväg med mig som kanin igen, åket går bra och vi känner oss varma i kläderna. Vi får till en 9:e bästa tid.
Fjärde åket var intensivt, med brant start och en isig colouir samt en lång, stor sluttning på slutet. Cirka 900 höjdmeter, mjölksyra i benen och fladdriga armar vid målgång och ögon stora som gogglesarna efter allt fokus. Men sjukt kul åk, Santa Fe Express drog till igen med snabbaste åktid.
Seb Michaud står med sin polare på start innan det femte och sista åket och garvar åt alla skämt som kommer från alla håll, skön stämning, men nu blir det allvar när startern håller upp radion för sista briefingen: 700 höjdmeter, snabbt, inga colouirer, men brant sägs det på radion.
Full fart från start på Grand Raid Master.
Seb drar iväg med polaren vilket de gjort varje åk som föråkare så alla ska få en tidsuppfattning. Över radion hörs 2.29, shit det var snabbt tänkte jag och strax är det vår tur 3.2.1.gooo Drar iväg med en skida och grabar den andra med handen och tänker snabbt (lite show är ju bara kul) går ner i äggställning ett tag och får bra fart innan en lång travers och sedan en stor sluttning med hård snö som kanterna greppar bra i och sen går vi i mål, Bruno och jag med ett skrik och får höra tiden 2.19. Yes! Vi slog Seb i alla fall!
Skönt möra i benen tittar vi på när Santa Fe Express tar segern genom att vara snabbast igen, 1.54, tja dom är ju snabba.
Alla samlas vid sjön i Tignes och det bjuds på lunch och strålande sol och dom flesta är nöjda med dagen utom vi som nästan går på moln efter allt adrenalin och spänning som släppt, en av säsongens och vinterns höjdpunkter helt klart, kommer vi fram till mellan skratten. Det blev en 9:de plats i alla fall vilket vi är grymt nöjda med efter att ha sett alla duktiga skidåkare under dagen.
Foto: Aurore Valence
