Recension: Stept Productions – Mutiny

Allt behöver inte vara så jävla roligt hela tiden, konstaterar Jacob Hyllengren Larsson i sin recension av Stepts nya rulle. Mutiny har hajpats in absurdum på diverse nätforum, och frågan är om den levde upp till hajpen.

 

Att säga att Stept Productions nya film Mutiny är årets mest efterlängtade skidfilm är ingen överdrift. Forumet på Newschoolers har fullkomligt svämmat över med trådar som behandlar ämnena trailers, låtlistor, vilket klipp som var bäst samt en ”official reaction thread”. Jag har till och med sett flera användare som hävdar att filmen förändrat deras liv.

Foto: Stept Productions
Mutiny bygger på ungefär samma premiss som The Eighty Six, förra årets film från Stept. De har problem med polisen, det de gör är extremt farligt och de får smyga för att kunna köra en del spots. Skillnaden är att Mutiny tar det konceptet mycket längre. Här är det långa sekvenser mellan segmenten där grabbarna klipper sig igenom staket med bultsax, sitter på akuten och blir bortkörda av polisen. De har på så sätt försökt skilja sig från alla andra skidfilmsbolag och försöker skapa något som vi i den här branschen aldrig sett förut. Problemet med detta är att man känner hela tiden hur filmen verkligen försöker banka in den här bilden av Stept i ens skalle. Så farligt är det ju inte! Charlie Owens skadar korsbanden och Shea Flynn opererar en axel. Det är ingen jättelång skadelista. Och att Cam Riley är orolig för sin ”sanity at times”, det tror jag så mycket jag vill på. Det hela känns lite krystat, aningen melodramatiskt, och håller inte riktigt i längden.

Men om vi bortser från detta och kollar på de mer klassiska skidfilmselementen? Filmningen är som vanligt riktigt, riktigt bra. Redigeringen är precis vad man väntar sig, man får se varje trick minst två gånger från olika vinklar och givetvis rikligt med ramped slowmotion. Soundtracket lämnar heller inga större önskemål, även om detta givetvis är väldigt individuellt. Grabbarna ska också ha en stor eloge för att de lägger ner så extremt mycket kraft på att få bra ljud. Varje landning, grind och krasch låter krispigt och bidrar till en förhöjd filmupplevelse.

Under några år nu så har Stept helt lyckats omdefiniera med vilka ögon vi ser på street. De har lyft bort skygglapparna från hela skidvärlden och intalat oss att allt är möjligt om vi bara har några schyssta spadar och ett långt gummiband. Åkningen i Mutiny fortsätter att övertyga oss om att Stept är bäst på det de gör. Främst Clayton Vila och Sean Jordan övertygar med åkning som inte bara är bra utan rent av fantastisk. Överlag så är både trick och valet av features lite mer varierande än The Eighty Six.

Kort och gott är detta är en film som ni inte får missa. Den innehåller fantastisk skidåkning och är en frisk fläkt i branschen. Även om den kanske inte når hela vägen fram så bidrar den med ett nytt tänk gällande hur man kan göra skidfilm. Det är ingen film som kommer få dig att vilja gå ut och köra street, eller ens åka skidor över huvud taget, men allt behöver inte vara så jävla roligt hela tiden heller. När andra filmer krystar fram det glada och roliga med skidåkning och folk ler och skriker av glädje i var och vartannat klipp så gör Stept motsatsen. Och ju mer jag tittar på filmen desto bättre mår jag av att någon gång få se andra sidan av myntet, hur krystat det än känns. Som sagt, allt behöver inte vara så jävla roligt hela tiden.

 

Text: Jacob Hyllengren Larsson