Besök på Asiatiska Vinterspelen

Alpina VM i Åre var det få svenskar som missade. Men att den sjätte upplagan av Asiatiska Vinterspelen gick av stapeln samtidigt är inte lika känt. Changchun i Kina var mästerskapsort. Freerides Martin Åkesson fanns på plats.

Efter en hel del krångel och många långa telefonsamtal lyckades Freeride äntligen få pressakriditering till Asiatiska Vinterspelen. Tanken var att vi skulle täcka herrarnas och damernas slalom och samtidigt kolla in lite curling, konståkning och ishockey. Självklart var siktet också inställt på lite skidåkning på egen hand.

På flygplatsen mötes vi av Daybreak (kineser hittar på sina egna namn), en av de oräknerliga funktionärerna. En stor skylt med den nästan korrekta texten ”FreeRide.com” hälsade oss välkomna. Sedan blev det en egen minibuss som hämtade oss och körde oss till hotellet. Minibuss, guide och chafför kändes lyxigt, men det var inget mot vad vi skulle få vara med om de kommande dagarna.

Vid hotellet var det hämtning av presskitet. Allt som man kan tänkas behöva var förstås inkluderat: suddgummi, fräck pin, bläckpenna med både rött och blått bläck, en två nummer för stor jacka enligt devisen one size fits all och presspass. Presspasset var giltigt som inträde till alla tävlingar, träningsområden och gav inte minst gratis mat dygnet rynt.

Första dagen skulle vi inte hinna med att se någon skidåkning, så vi fick en halvdag till att kika in några av de andra sporterna. Ishockey och konståkning var det som passade in bäst. Med två minuter kvar av en rafflande match mellan Japan och Kazakstan rusar vi in i stadion. Resulatet blev 3-2 till Japan och det var dags att med taxi försöka ta sig till nästa ishockeystadium. Denna match mellan Kina och Korea visade inte heller upp några talanger i världsklass, så vi beslutade oss för att lämna matchen innan den var slut. Ishockey i Asien kan summeras som lite lagom underhållande och med otroligt ojämna lag. Vad sägs till exempel om Förenade Arabemiraten mot Kazakstan 0-38 eller Kazakstan – Thailand 52-1.

Dagen därpå var det äntligen dags för skidåkning. De alpina tävlingarna kördes i Beida Lakes skidområde utanför Jilin City. Förutom förhandsfavoriterna Japan och Korea fanns en hel del långt-bort-istanländer: Uzbekistan, Tajikistan, Pakistan, Kyrgyzstan, Afganistan, Turkmenistan och Kazakstan. På samma sätt som i ishockeyn var slalomåkarna väldigt ojämna. Japan med sitt B- och C-lag räknade helt iskallt med att utklassa de andra nationerna. Samtidigt befann sig Japans A-lag i Åre och blev frånåkta av våra svenska stjärnor.

Första dagen missade vi nästan hela damernas slalom på grund av att Freerides fotograf Jan nekades att åka upp i liften. Det berodde bara på att han hade en snowboard på fötterna. Liftvakterna viftade för fullt och sa något oförståligt på kinesiska – tvärstopp! Efter nästan fyra timmars argumenterande blev vi till sist hänvisade till högsta tävlingsledningen. Då fick vi till slut en förklaring till detta nitiska beteende, ryktet gick att någon snowboardåkare dagen innan hade ställt till det under gårdagens storslalom. Men i själva verkat hade det varit en kinesisk nybörjare på skidor som glidit ut mitt i tävlingsbanan. En kollision kunde precis undvikas genom att den tävlande kastade sig åt sidan för att undkomma en fet smäll. Till sist lyckad vi ta oss upp i liften, en timme efter att tävlingarna avslutats för dagen. Som tur var hade jag skidor under fötterna och fick åka i liften helt obehindrat. För min egen del blev det en skön dag i backen med lite lagom mycket att göra, men så mycket fotande blev det alltså inte.

En tekniskt ren start med asiatiska mått mätt.

En helt ok start med asiatiska mått mätt.

Dag två och herrarnas slalom. Stämningen var väldigt trevlig och familjär, vi kunde traska omkring i startfållan och snacka med åkarna innan start. Bland annat träffade vi en ensam åkare från Nepal som klagade på en för dålig hemmabacke att träna i. Coolaste killen var ändå James Hillier som tävlade för Taiwan. Med en mamma från Taiwan lyckades han komma med som den enda koreanske åkaren, själv bodde han i Kanada och hade aldrig varit med i någon slalomtävling tidigare. Däremot hade han bättre koll på new school-åkningen, han menade att han ofta hänga med de amerikanska och kanadensiska jibbstjärnorna. Han hade till och med träffat Jon Olsson vid något sammanhang i Whistler. När det var dags för rekning av den nya banan inför andra åket hakade han iställer på oss för några åk i offpisten. När vi hade kört klart var det lagom för James att dra på sig nummervästen igen. Han verkade knappast bry sig om den uteblivna genomgången av banan, istället vred han upp volymen på MP3-spelaren och gled ner till startfållan inför nästa åk.

Dagen efter herrslalomen blev det en heldag med skidåkning och guidning av självaste bossen för hela skidanläggningen. Lyxigt. Vad som var ännu lyxigare var att vi blev upphämtade vid hotellet i en egen fullstor buss och blev sedan poliseskorterade de två timmarna till backen. Det är troligen den enda gången man kommer att få uppleva något liknande. Alla omkörda bilar fick lämna plats för oss och dessutom behövde vi inte stanna för något rödljus. Hur var skidåkningen då? Inte alls så tokigt, med en fallhöjd på 780 meter är det nästan i klass med de bästa backarna i Sverige. Dessutom fanns det tillräckligt mycket snö för att man utan problem skulle kunda åka utanför pisterna.

Asiatiska Vinterspelen blev på många sätt en både rolig och intressant upplevelse, dessutom fick vi prova på lite ”riktig” skidåkning. Beida Lake ska enligt många vi träffade vara ett av de bästa skidområdena i Kina. Nu väntar vi bara på att kineserna bygger liftar som tar oss upp på de största bergen i västra Kina. Det finns nog inget annat land i världen som har så många berg och när kineserna satsar gör de det ofta storslaget!

Text: Martin Åkesson, Foto: Jan Stala