Recension: Poorboyz Productions – Tracing Skylines

2013-09-25 16:35

Poorboyz har tunga meriter, det är bara några få filmbolag som har gjort sig större namn inom friåkningsvärlden, och de hookar upp med grymma åkare varje år. Men är de tillräckligt nyskapande? Jeppenator och Hedda tog sig en titt på nya rullen Tracing Skylines. Här är deras omdöme.

Sean Pettit i Whistlers backcountry.
Foto: Blake Jorgenson

När man trycker play på en Poorboyzrulle vet man redan innan vad man har att vänta sig. Uppstyrda parkshoots, klyschiga citat, puderkickar i mängder och en och annan timelapsad solnedgång. Det är inte riktigt lika vanligt att mötas av en Sean Pettit utan gogglebränna, på en surfbräda i Mexiko.

Där börjar Tracing Skylines, med Pettit, Karl Fostvedt, Bobby Brown, Seth Morrison, Pep Fujas och Logan Pehota på solsemester där de bara hänger ut och har det gött. Därefter skingras de för vinden och nästa nedslag är i ett pudertjockt Kanada.

Svårigheten för alla de stora filmbolagen, inte bara PBP, är att det bara finns en viss mängd saker som kan sägas om att vara på filmtrip till [insert valfritt stort berg/kräksnöig region] med sina polare. Det är som en avancerad version av att prata om vädret – det går att variera, till en viss gräns. Det är därför svårt att undvika känslan av att ha sett eller hört någonting förut. Därmed inte sagt att det är dåligt, bara att wow-faktorn tyvärr uteblir rätt mycket. Ibland kanske det till och med hade varit bättre att inte säga någonting alls, bara åka.

Karl Fostvedt
Foto: Tim Sorenson
En sak som dock sticker ut rätt rejält är urbansegmentet i Detroit. Visst, det ska inte jämföras med exempelvis Stepts Mutiny, för det är en helt annan produktion med en helt annan inställning och framtoning, men i den här rullen står det i särklass för att det är annorlunda.
Man kan tycka olika om den lilla snutten socialreportage som förekommer men som helhet är det en inspirerande del. Karl Fostvedt och hans polare levererar.

Dock startar Detroitdelen förvånansvärt trögt – den första biten är det flera spots som troligen är rena himmelriket för en stillbildsfotograf, men de kommer inte riktigt till sin rätt i rörlig bild. Efter en liten stund lossnar det dock och både kreativiteten och öset blir bättre. Jättekul att se killarna bygga kickar och jibs av skräp och skrot som redan finns på plats. Dessutom är det sjukt snygg miljö med de öde industrierna och den ditsläpade snön. Den här delen tål lätt att ses flera gånger.

En positiv överraskning är Josh Stack, som har en liten del i Pep Fujas segment. Han tar newschooltrick och en stor dos stil raka vägen ut i vildmarken, och han gör det bra. Honom vill vi definitivt se mer av i nästa rulle. En annan mindre känd åkare som levererar är Lexi Dupont som har den ”obligatoriska tjejdelen”. Både hon och Logan Pehota laddar på bra när de får följa med Seth Morrison till Alaska.

Dock är det med ett styng av nostalgi i hjärtat som vi konstaterar att dagarna då Seth Morrison slängde inverterade tricks utför precis vad som helst nog är över. Inget snack om att karln fortfarande kan åka, och Haute Route-delen har en skön känsla i sig, men någonting saknas, och detta något kanske är en perfekt volt utför apstor klippa, signerad Seth Morrison.

Sean Pettit har varit så ihållande bra de senaste åren att det inte imponerar på samma sätt längre. Lyxproblem, men ändock.
Foto: Blake Jorgenson
Sean Pettit har en del i slutet av filmen där han går stort till rivig rockmusik, precis som vi vant oss vid. Och kanske är det just det – att vi vant oss vid hans extremt höga nivå, som gör att det inte riktigt etsar sig fast i minnet. Alla hans segment de senaste åren börjar flyta ihop i huvudet nu, vilket är ett lyxproblem men fortfarande lite dystert. Det hade även varit najs om kameran hade gått närmre – helikoptervinkeln gör att det inte riktigt syns hur stort allting är, och det är synd.

Sammantaget levererar Tracing Skylines det man väntar sig av en PBP-rulle. De gör rätt i att låta ett mindre antal åkare stå i fokus – även om många åkare passerar förbi är det gänget från surfhänget i Mexico som sköter snacket, och det bidrar till känslan av helhet i en film som är typiskt storproduktionsspretig. Men det är inget ovanligt – så blir det när man ska få in topptur, urbans, djupsnö och bc-jibb på femtio minuter. Absolut sevärd, men inte den filmen som du kommer säga ”kommer du ihåg [precis just den delen/tricket] ur [precis just den filmen]” om. Och kanske borde Poorboyz lämna turåkningsbiten till andra filmbolag för någonstans mellan Chamonix och Zermatt blev tempot för lågt.

Foto: Poorboyz Productions
Snabba iakttagelser:

Sammy Carlson har fått med ett gäng klipp där han stompar dubblar på rad i offpisten, inte något man ser i varje film.
Sean Pettit kan inte vara frusen av sig. Någon som räknar hur många gånger han dyker upp med bar överkropp? Vi får även se honom åka park, något som inte hänt sedan Claim, väl?
Charley ”flaxa med armarna och landa switch” Ager kan uppenbarligen landa framlänges också. Dock händer det väldigt sällan.
Musiken är å ena sidan inte störig, men den lyfter heller inte filmen till ännu en nivå. Även där är Detroitsegmentet bäst.
Det obligatoriska PBP-parkshootet känns lite mer jordnära och avslappnat än många tidigare år, och det är på ett bra sätt enligt oss. Det kan bero på att det inte innehåller en enda solnedgång, och mer normal slowmo på hoppklippen än vad som varit brukligt de senaste åren.