”Vi Slutar Aldrig”: Dokumentär återförenar tre snowboardlegender

Strax innan påsk ringde Freeride upp regissören John Lundberg, som satt hemma i Nacka och jobbade, för en pratstund. Det blev ett samtal om tre stora personligheter, mögliga VHS-band, åkglädje och kanske lite otippat — “Go’kväll.”

Ingemar Backman, Johan Olofsson och Jacob Söderqvist. Tre brädåkare som tog sig till den absolut världstoppen när det begav sig på nittiotalet och som bidrog till att sätta Sverige på snowboardkartan. I SVT-dokumentären, “Vi Slutar Aldrig” återförenas de tre vid Riksgränsen.

Medan deras trick och filmer fortsätter att prägla sporten, lever vännerna idag vitt skilda liv. För vad hände egentligen efter proffslivet?

”En himla bra skjuts”

Hej John! Vad gör du just nu?

– Jag håller på att skicka lite bilder till en av filmens finansiärer. Och så förbereder jag inför “Go’kväll.” Visst, sörru. Jag och Johan Olofsson ska vara med.

– Den 29:e [april, reds anm.] spelas det in. Då blir det matlagningsmys, göra om mig och vad det nu kan bli, så det ska bli väldigt spännande. Först kändes det inte alls som vår grej. Alltså, nää. Men sedan så kom vi på, tillsammans med vår producent Ylva Hultén, fast ni är ju runt 50… Och ja, folk som är 50 (en viss del åtminstone) tittar på programmet. De har upp emot halv miljon tittare varje gång. Då kändes det som det var självklart att vi ska vara med.

Du, Vincent Skoglund och Pierre Wikberg har drömt om att göra filmen i tio år?

– För tio år sedan tog Jacob, Johan och Ingemar över driften av Svanstein, längst uppe mot gränsen. Vi blev helt till oss för det är roliga karaktärer och kände direkt att det är en workplace-reality, som man inte vill missa. Så vi började filma.

Men de lyckades inte sälja in projektet och av olika anledningar rann det ut i sanden, berättar John. Tills för nästan två år sedan när en tv-kollega frågade, hade du inte någon kul grej med ett par snowboardåkare?

– Ylva tog tag i det och började forma om det vi hade, embryot med de här människorna, till en dokumentär. Ibland krävs det att någon kommer in och ger en lite skjuts. Det fick vi. En himla bra skjuts.

Gamla lådor

Var det något särskilt som Ylva drogs till?

– Det som gjorde att SVT tyckte det var intressant var karaktärerna och att vi tog ett litet steg ifrån det som annars ofta blir på film—storslagna miljöer och folk som bara är glada. Det fanns starka personligheter och stories som går utanför det självklara.

Mycket av materialet kommer från 90-talet: det är snowboardtidningar som ligger i kartonger, det är plastfickor med tidningsutklipp. Visste ni var allt fanns?

– Det har varit ett otroligt mycket rotande för alla, framförallt för mig som har klippt. Men det har också varit lite roligt.

– Jag såg framför mig, den där bilden från Åka Skidor. Jag visste hur den såg ut men den fanns inte online. Men efter lite research kom jag på att jag ringer Niclas Sjögren. Han hittade den i sitt arkiv och tog en bild av den. Folk har ställt upp väldigt mycket.

Till slut fanns det tre kartonger blandat med VHS:er, DV:er, Super 8, Hi8, stillbilder, planscher och tidningar. Men trots att materialhögen bara växte, fortsatte John att leta efter guldkorn.

– Går det inte att få tag i en bild på Ingemar när han åker snowboard på 90-talet? Den hade Pierre för han hade lite koll. Men det var svårt för han behövde gå igenom sitt förråd i Piteå och hämta ett VHS-band som låg längst inne någonstans. VHS-band möglar, vet du. De blir gamla och klarar sig inte hur länge som helst. Då måste man tvätta dem för att ens kunna digitalisera dem.

On par med Travis Rice

Av allt material, har du något favoritklipp?

– Hmm… Jag tycker att de är gulliga i början när Johan, Ingemar och Jacob är så små och vi träffas i Riksgränsen. Det ligger i allra första klippet.

Var det där ni träffades för första gången?

– Ja, eller i samband med någon Sverige Cup-tävling, ganska tidigt.

Vad gjorde att just de här tre åkte sig in i snowboardtoppen?

– Talang och tajming. Som ingen av dem hade förutbestämt. Men de ville aldrig bli berömda, säger de när jag pratar med dem. De ville bara åka för det var så himla kul. Eller är så himla kul.

Om vi tänker nittiotal och dåtidens brädåkning, är det någonting som står sig än idag?

– Johan var extrem i sin åkning. Det säger amerikanerna också. Bilderna på honom står sig fortfarande. Även om Travis Rice åker såå bra så är det on par. Och det här var för trettio år sedan. Det är otroligt coolt.

De tre muskötererna

Hur skulle du beskriva dem? De har väldigt olika personligheter, och åkstilar.

– Jo, verkligen. Men de är ju roliga. Ingemar är en sådan vinnarskalle. Han skulle kunna vara med i vadsomhelst och vinna det. Skulle han börja åka skidor så…

– Johan har någon inbyggd bräd- och -snökänsla. Den har han också tränat upp men han har nästan alltid haft den. Han åker jättefort. Han kan åka på sidan eller på ett brant fejs, och redan bestämt en exitzon. Det ser ut som han är all over the place, fast det är med kontroll.

– Jacob är otroligt driven. Han åker på känsla, jättemycket, på ett roligt sätt. Han tycker på riktigt att det är skitroligt att åka på en lustig knopp i Falun.

Vad tänkte du kring temat—efter att man upplevt saker som gör att man nästan nyper sig själv i armen så kommer ett vanligt liv? Och att försöka hitta sig själv efteråt?

– Det är det som är spännande. Det är ingen snowboardfilm, det är gamla gubbar som sitter och pratar. Jag tycker det är charmigt. Jag blir jätteglad när både Ingemar och Jacob är tunnhåriga. Alltså, det låter taskigt men det är något mänskligt i det, vilket fick mig intresserad.

– Det som de fortfarande, och som jag också, känner är ett sådant otroligt driv för att få åka. Vilken lyx. Det är som att vara troende. Att känna, ”nej – jag måste bara göra det här.”