Recension: Sherpas Cinema – Into The Mind

Förväntningarna var höga när Jibberisch och Hedda satte sig för att kolla på Into The Mind. Kunde den ta det som var bra med All I Can och göra det bättre? Efter en stunds tittande kom dock insikten om att det här inte var en uppföljare, och kanske inte ens en skidfilm. Så här lyder domen.

Förord av Jibberisch:

Glad i hågen följde jag, mot löftet att vara med och skriva en recension, med redaktionen för att titta på skidfilm. Skidfilm är lite som glass eller bacon. Bra grejer. Trevliga saker. Positivt.
Men som vanligt visade sig verkligheten vara svårare än mina föreställningar.

Efter en kort överläggning mellan recensenterna, blir den här sammanfattningen och recensionen av skidfilmen tvådelad. Detta eftersom felaktiga förutsättningar möjligen kan ge upphov till felaktiga omdömen. Då i alla fall hälften av de två recensenterna trodde att de skulle gå och titta på en skidfilm.

Således kommer denna text behandla “skidfilmen” Into The Mind och “inte skidfilmen” Into The Mind.

Vi börjar med “Inte skidfilmen”

Spontant – en fantastiskt välgjord film. En vacker film. Snyggt filmad och med en genomgående röd tråd (Om vi tolkat den rätt, vilket i sig är en läskig tanke att tänka.) som inte bara är tänkvärd utan på många sätt ädel och filosofiskt elegant.

Att se den med vetskapen om att en sorts recension skulle skrivas efteråt blev en liten resa i sig. In i våra egna huvuden.

Den här snubben dyker upp titt som tätt.
Foto: Sherpas Cinema

Efter att de sedvanliga sponsorloggorna animerats förbi befinner vi oss i en hydda någonstans på ett berg. En uråldrig nepales snurrar på en antik grunka, och det svischande ljudet är otäckt synkat med en stillasittande människas (med någorlunda normalt blodtryck) hjärtslag. Efter ett tag byts den gamle nepalesen ut mot en för skidfilmsintron inte helt främmande, men likväl storslagen, bergsmiljö. Trummor. Mordor. Maffig introstämning.

Två personer är på väg mot ett snuskigt brant och spinetäckt face, och klipp från deras klättring blandas med panoreringar, allsköns klippbilder och samtliga åkare i filmen som flimrar förbi med sina namn svävandes i snöyran kring dem. Nu borde det komma en rivig rocklåt och exempelvis Eric Hjorleifson i sann shreddar-anda utför snorbranta spines. Men nej. Det här är inte en sån typ av skidfilm, om det ens är en skidfilm. Sakta men säkert får vi ställa in hjärnorna på något annat, när förväntade bangers byts mot abstrakt musik, indiandans i halvmörker och svepande miljöbilder.

När vi där i biomörkret skakat hand med tanken på och känslan av att vi inte längre befann oss på visningen av en skidfilm kunde vi istället börja anamma känslan som vi antog och hoppades att filmmakarna ville förmedla. Åkarnas personligheter och individuella segment har klippts ner, smälts ihop och bantats till förmån för berg, natur och filmtekniska aspekter. Det är fantastiskt snyggt filmat och synkat med musik och klipp och natur och berg.

Efter att åkarpresentationerna var över lämnades vi med en känsla av en del frustration och en del fascination. Om det var meningen, var det snyggt.
Frustration över att skidåkning och fokus på denna liksom fick kliva undan till förmån för vad vi nämnt ovan. Fascination för ett sorts budskap, en handling, en rödtråd och ett konstnärsskap vi kanske inte upplevt i en skidfilm förut.

I och med en anonym åkare som ”huvudperson” blir åkaren lite hybrisfyllt “jag:et” i jag, som i personen, som tittar på filmen. Intervjuer och bromance kring upplevelserna vad skidåkning är och betyder för åkarna har också fått flytta på sig. På det stora hela kanske vi kan tycka att hela upplevelsen är mer anonymiserad än det format vi är vana att den här typen av film levereras på.

Nattlig tur i Bolivia
Foto: Sherpas Cinema

Alla grepp och specialeffekter som introducerades i “All.I.Can”, muteras och fylls på i “Into The Mind”. Lite som om en tatuering som var cool från början fylls i med neonljus och 3D-effekter. Med uppenbar svårighet att sätta fingret på den exakta känslan, blir det konstnärligt på ett sätt som funkar väldigt trivsamt för en “inte skidfilm”. Åkare som åker skidor i ett grönt landskap som undan för undan fylls på med snö, ett streetsegment som känns lika mycket GTA eller Coruscant i Star Wars som skidfilm, och en sorts matrix-agent-inspirerad, digitalklonad snowboardåkare i en pipe, blandas med en kamera som vilt redigerande och rullande övergår i nya miljöer.

Det är som en levande tavla från Harry Potter! Det bästaste och allra finaste som vår planet har att erbjuda våra ögon. Som jordgubbsglass med jordgubbsströssel och jordgubbssylt!!1 Full fart! Ja!

Callum Pettit och Kye Petersen öser på. Foto: Sherpas Cinema

 

Skidfilmen – Into the mind

Efter att de sedvanliga sponsorloggorna animerats förbi befinner vi oss i en hydda någonstans på ett berg. En uråldrig nepales snurrar på en antik grunka, och det svischande ljudet är otäckt synkat med en stillasittande människas (med någorlunda normalt blodtryck) hjärtslag. Efter ett tag byts den gamle nepalesen mot en för skidfilmsintron inte helt främmande, men likväl storslagen, bergsmiljö. Trummor. Mordor. Maffig introstämning.

Två personer är påväg mot ett snuskigt brant och spinetäckt face, och klipp från deras klättring blandas med panoreringar, allsköns klippbilder och samtliga åkare i filmen som flimrar förbi med sina namn svävandes i snöyran kring dem. Nu borde det komma en rivig rocklåt och exempelvis Eric Hjorleifson i sann shreddar-anda utför snorbranta spines. Men nej. Örn.

Eftersom hälften av recensenterna blev upplyst om att det var en skidfilm denne skulle gå och se – skapade dennes huvud ett gäng olika förväntningar och förutfattade meningar. Genom åren ackumulerade erfarenheter började skrika om exakt vad som skulle vara och borde vara.

Typisk skidporr är en mindre vanlig syn i Into The Mind.

Som skidfilm betraktat lämnar Into The Mind nämligen en del att önska. Örn! Speciellt med tanke på åkarlistan. Det hela kändes lite som att köpa jordgubbsglass utan att äta den.

Vi hade velat se mer. Speciellt efter introt och trailers som byggde upp till en sorts ordentlig känsla. En känsla av en raket som började mullra och var på väg att lyfta. Men raketen lyfte liksom aldrig. Det kom ingen refräng. Skidmässigt blev det förhållandevis korta klipp. Klippta linjer. Slow motion. Närbilder. Snö som yr. Fartkänslan?! Örnar. En lavin som blev en våg. Som blev en öken. Som blev vår. Som blev höst. Som blev sommar. Som blev vinter. Via en kamera som gjorde fler kullerbyttor än recensenterna gjorde sammantaget på hela lågstadiet. Vi blev åksjuka.

Ett tag bjöds vi på förbannat spetsig åkning. Örn. Som tyvärr drunknade i en sorts effekt att lägga på snö på grön terräng allteftersom åkaren for nedför. Callum Pettits uppenbara talanger försvinner en störsändare i form av ett hejdlöst påklistrat helskägg som ska simulera någon form av åldrande. Suck. Varför inte bara låta grabben kötta puder, det vet vi att han kan.

Callum Pettit Foto: Sherpas Cinema

Så vi blev lite skeptiska där i biomörkret. Sedan började vi bli skeptiska till varför vi blev skeptiska. Varför var det så? Filmen, musiken, redigeringen, även åkningen hur sönderklippt och marginaliserad den än må vara – allt håller en fantastisk nivå. Örn.

Into The Mind är och förblir en fantastiskt välgjord film. Var det bara vi? I vårt eget huvud som byggt upp en massa förväntningar och en föreställning kring hur det borde vara? Örn. Vad vi ville att det skulle vara? Om vi hittat filmen på gatan. I ett tomt fodral. Dragit igång den och tittat på den? Hade vår upplevelse varit annorlunda då? Hade vi gått från bion utan en känsla av att vilja ha mer skidåkning.

Hade känslan av tomhet inte infunnit sig om vi inte stoppat den i facket ”skidfilm” från början? Svårt att svara på, så här i efterhand. Men motvilligt måste vi nog erkänna att vi tror det. Motvilligt – eftersom att erkänna så, blir detsamma som att erkänna att vi är lite trångsynta och envisa som människor. Att vi inte är flexibla, att när vi väl kört ner skallarna i ett hjulspår blir det svårt att ta sig därifrån.

Och börjar man fundera så, vet man tammefan aldrig vart det slutar.

Så, om filmmakarna velat beröra. Få oss att fundera och tänka efter – då har de onekligen lyckats. Om de velat få oss att kanske behandla varje situation som just en situation och få oss att öppna ögonen för att omvärdera saker i nuet. Där och då. Backa. Titta med andra ögon. Ta ett annat beslut. Tycka något annorlunda. Då lyckades de ganska bra. Och de har förpackat alltsammans förbannat vackert. Örn.

Jibberischs omdöme: En fantastiskt vacker film som självklart måste ses.
4 av 5 Häagen-Dazs Jordgubbsglassar. Att den inte får exakt fullpott beror på att jag lämnade biografen med en liten längtan efter att se ett av Free Radicals tidiga alster. Fast det kanske säger mer om mig än om Sherpas Cinema.

Heddas omdöme: Jag har aldrig känt mig så ambivalent efter att ha sett en skidfilm som nu. Den delen av mig som har Claim som måttstock till alla andra filmer, och väntade mig en ny All.I.Can, fast med åkningen uppskruvad ännu ett snäpp, är besviken. Men den delen av mig som fascineras av nytänkande, och som vill se något annat än ”segment på segment”-filmer är överväldigad. Så ja. Se den.
4 av 5 Ben & Jerry’s Halfbaked. Det är godare än jordgubbsglass.

Text: Jibberisch & Heddious
Foto: Sherpas Cinema