Bildfest: Riksgränsen Banked Slalom är ingen tävling
Nyp mig i armen kompis. Jag har surfat sidledes på snö i 21 år, men jag har aldrig sett så många peppade snowboardåkare på ett berg som under Banked. Riksgränsen Banked Slalom har på tre år redan nått legendstatus – och svensk snowboard känns mer i gasen än på väldigt länge.
Anmälan är knökfull sedan flera veckor. Deltagarna är 200 av dagens OS-stjärnor, gamla snowboardhjältar och överpeppade brädentusiaster som nu sladdar runt i Riksgränsen tillsammans för att tävla i den handskottade slalombanan. Men det känns fel att kalla det tävling. Det är förvisso många livsavgörande interna tävlingar mellan polare och branschfolk. Men jag kan ändå lova min heder på att alla som är med här hade stått och garvat tillsammans minst lika gott, även om tidtagningen inte existerat. För det är hänget vi vill åt. Det magiska gänghänget som pågår alla andra 1438 minuter på dygnet, när vi inte gasar ner i våra obetydliga tävlingsåk.
Glid igenom banan. Solen kikar fram. Memorera velodromkurvorna. Studera när Jakob Wilhelmsson åker förbi, farligt snabbt. Bli nervös. Testa banan igen. Krascha. Bli omkörd. Nu är det dimma. Fundera hur fan den där tajta svängen ska tas. Testa igen. Börja få mjölksyra. Prata skit med en kompis. Nervöskissa lite. Det börjar regna. Byt lins på gogglarna. Det blir inte bättre. Gör dig startklar. KÖÖÖR! Pumpa. Koncentrera dig till max. Hör hejavrål från polarna. Ramla lite. Kom i mål. Få en high five. Pusta ut. Koppla av. Le.
Så ser det ut.
Allt det där är jävligt kul. Men det är emellan allt det där tävlingsaktiga som Riksgränsen Banked Slalom verkligen händer. Du hakar på en polare ut i backcountryt, som känner en annan polare, som åker runt och trycker feta backside airs i ett stort gäng. Där flyger Ingemar Backman(om du inte vet, snälla googla) och Sven Thorgren i ett strömhopp. Hampus Mosesson står och knyter nävarna i luften medan han hejar på tillsammans med Maria Danielsson och en hel drös av nutida och framtida legender.
Nedanför hotellet har några bastugalna finnar skapat en egen liten husbilsby, och i vallaboden dricks det öl och skämtas medan någon försöker få polaren att dela med sig av högflour som ingen vet var han fått tag på. Det råder stämning i riksgränsen.
Under tävlingsdagarna drog ett av de sämre typerna Riksgränsenväder in. Från strålande solsken innan tävling la sig dimman tjock och sumpade sikten för många åkare dag ett, och snöblandat regn präglade finalerna under dag två. Inte för att det sänkte peppet, men folk såg många gånger lite extra blöta ut bakom gogglarna.
Och för att ändå nämna resultat i det som jag knappt vill kalla för tävling, så var det åter igen den OS-meriterade 41-åringen Pontus Ståhlklo som imponerade mest. Genom att vara snabbast av alla klasser för andra året på rad vann han sin klass ”Masters”. Bara hundradelar långsammare var Ståhlkloos gamla snowboardelev, tillika Sveriges nuvarande OS-stjärna, Sven Thorgren, 21, som tog hem seniorklassen. Bland tjejerna var Ylfa Runarsdottir överlägsen i både tid och stil bland 25 tjejer fördelat på klasserna senior och master.
Efter Banked-banketten hade även många av skidåkarna som skulle köra NM hittat till hotellets enda bar, Grönan, och beblandat sig med brädåkarmobben. Men det känns att de är lätt obekväma. Helt plötsligt är skidåkarna inte majoritet längre, så som de är vana att ha det. Det var bra länge sedan man såg 200 snowboardåkare här. Vart alla kommer ifrån spelar ingen roll. Det enda jag vet är att nästa år kommer vi vara ännu fler.
Svensk snowboard mår bra och det gör mig väldigt, väldigt glad.
Riks Banked Slalom for president!
