Be Inspired charmade publiken i Sverige
I fredags hade Henrik Harlaut och Phil Casabons tvåårsprojekt Be Inspired premiär för den svenska publiken på Münhenbryggeriet i Stockholm. Trots den minst sagt korta framförhållningen var det en IMPONERANDE hyfsat välfylld lokal av förväntansfulla åskådare som samlats för att se den omtalade filmen.
Med Felkan i täten väntar en folksamling på söder mälarstrand på insläpp i Münchenbryggeriets lokaler. En relativt spontan skara ändå, med tanke på att ingen verkat veta om att detta skulle ske just ikväll fram tills två dagar innan showtime.
The Bunch inleder kvällen med att visa sin senaste skapelse från en resa till Indien. Det letas snö runt i landets glesbygd med varierande reaktioner från lokalbefolkningen. Förtjusta skratt och high-fives till förbryllade och skeptiska blickar. En herre som råkat hamna på premiären men påstår sig helt sakna intresse för utförsåkning fascinerades av att de tagit sig an den alltid lika svåra balansgången mellan att skildra invånarnas tillvaro på ett underhållande sätt utan att gå över gränsen och skapa nidbilder. Inom vissa delar höll de balansen men ibland upplevde han att de kunde ha behövt träna några dagar till innan visning. De flesta som inte förstod ett ord av den uttryckta åsikten men däremot är något mer kunniga i det aktuella ämnet verkade desto mer imponerade av både åkning och story.
En kort paus senare presenterades nästa film för kvällen: Ring the Alarm med självaste Tanner Hall i täten. Stämningen i lokalen blir lite märklig efter att den inleds med åk efter åk där man från hjälmkameraperspektiv ser underlaget bryta samman och snömassorna dåna utför för branterna. Någonstans efter att samma sak hänt för femte gången börjar man undra vad tusan de gör där fortfarande. Att lösa ut laviner på film för effektens skull har sedan länge varit omdebatterat och det känns som att det ligger väldigt fel i tiden. Det hela avslutas med att Tanner själv fastnar riktigt i skiten och tumlar ned i snömolnet, men på något sätt lyckas komma upp på benen igen för att sedan åka ifrån lavinen. Det är ett riktigt dramatiskt klipp, men det är ändå inte många som jublar…
Kvällens höjdpunkt presenteras sedan av huvudpersonerna själva.
Duon Casabon + Harlaut, aka B-Dog + Edollo, med ledning av Eric Iberg, producenten för Inspired Media Concepts, har spenderat de senaste två åren med att själva klippa ihop material med omfattande geografisk spridning. Känslan landar någonstans närmare en riktigt välklippt hemma-edit än stor-produktion med en arsenal av filmkameror värda mer än ett chalet i Verbier. Två saker stoppar dock tankar som “det där skulle jag ju också kunna göra”. Åkningen och soundtracket gör att det hela hamnar på en ouppnåelig nivå lik förbaskat. Även fast de håller till på rätt vardagliga platser så har kreativiteten och förmågan att utnyttja omgivningarna fullkomligt spårat ur. “Du kan aldrig gissa vad som hände sen!” för att citera kvällstidningarna. Och soundtracket. Alltså soundtracket. Innebörden i som gjort för har fått en helt ny definition. Walshy Fire har tagit fram låtarna särskilt för filmen i samråd med dess skapare och blandar hiphop och rap med mer reggae-inspirerade toner. Klockrent ända in i det sista.
Soundtracket släpps i början av januari i de flesta musiktjänster.
Efter världspremiären i Québec gick forumstroll på den nordamerikanska motsvarigheten till Freeride fullkomligt bananas i kommentarsfälten. Som rätt okunnig när det kommer till den mittmonterade typen av skidåkning får vi helt enkelt förlita oss på uttalanden som “absolute f*cking game changer”, “true visionaries”, “absolutely unreal” och “this one is some next level shit for even them” för att validera den åkmässiga kvaliteten. Dock vill jag ändå påstå att även detta otränade öga kan konstatera att var något alldeles speciellt som projicerades på duken framför oss. För tusan, Henrik stompar en landning så hårt att han tappar byxorna vid ett tillfälle.
Sammanfattningsvis var avsaknaden av Gore-Tex nästan total, även om till och med Tanner Hall syntes iklädd en skaljacka matchandes stelfruset hår och frostat skägg efter åtta dagars vintercamping i total snöstorm. Ration killar/tjejer var nästan lika skev i publiken som på duken, även om Tanner Halls flickvän skymtade förbi iklädd pälsjacka. Även stavarna lyste med sin frånvaro, men togs dock till som hjälpmedel av både Henrik och Tanner när det skulle slaktas spines i Alaska-terräng.
En snowboardåkares åsikt stannar på att det var kasst att man inte fick köpa öl när filmerna väl dragit igång och var nog inte ensam om att tycka att det hela kanske blev lite väl utdraget.
Felkan sammanfattade med att de tre huvudpersonerna egentligen är för bra för produktionerna rent kvalitetsmässigt och att Tanners film kändes lite som ett gäng Instagram-sekvenser som bara klippts ihop.
Genomgående för hela kvällen blev lite som att man tappade perspektiv för vad som är helt sjukt egentligen. Antagligen för att allt håller helt vansinnigt hög nivå och för att det bjuds på väldigt få krasch-klipp. Men att de uppnått sitt uttalade mål att få till en film att inspireras av och kunna använda för att kicka igång lite åkpepp råder det i alla fall ingen tvekan om.
