Emma vill berätta historien om Riksgränsen

Emma Graméus är tjejen som föddes bredvid skidbacken men inte åker skidor. En norrbottenpatriot som påverkar alla i hennes omgivning till det bättre. Hon har blivit nominerad till kompassrosen, ett stipendium från ”konungens stiftelse ungt ledarskap” och hon är en av två utsedda internationella norrlandsambassadörer. Det är dock inte därför vi ville ta ett snack med Emma.

Längst upp i norra Sverige ligger en ort med 40 åretruntboende som rimligtvis borde vara bortglömd, uttjänt och såld till Kina. Så är inte fallet för Riksgränsen, utan ortens charm och säregenhet påverkar människa efter människa år ut och år in. Har du varit i Riksgränsen minns du besöket. Det spelar ingen roll om det är en flatljusvägg som liknar en milkshake, en beväpnad cowboy inne på krogen eller krispiga dagar i maj som aldrig tar slut. Riksgränsen har förmågan att påverka dig.

Visionären från Vassijaure, skriv det. Det låter coolt.

”Boken om Riksgränsen” heter hennes bok där hon samlar historier, skrönor och memorabilia från denna mytomspunna ort. Förhoppningsvis kan hon svara oss vad som gör just Riksgränsen så speciellt genom att låta människorna där berätta dess historia.

Vem är du Emma?
– För närvarande skulle jag nog beskriva mig som en mix av något alldagligt och ändå grymt. En Zelda-spelande Norrlandsaktivist i underställ med drömmar om att få Foo Fighters till Kirunafjällen, typ. Visionären från Vassijaure, skriv det. Det låter coolt.

Vad är din relation till Riksgränsen?
– Mina föräldrar träffades där uppe på 80-talet och mina första år på jorden fick jag uppleva i Vassijaure tills jag var ungefär två år gammal då de valde att flytta söderut. Men mamma har sagt att jag i princip är uppväxt på ölslattar i Grönan. Så när jag kom tillbaka 2009 var det som att komma hem.

Hur fick du för dig att göra en bok om Riksgränsen?
– Det finns en Facebook-grupp för tidigare säsongspersonal där vi är snart tusen medlemmar, i den gruppen publiceras det nästan dagligen bilder och historier från alla år och det är väldigt svårt att inte bli road och berörd av hur mycket som har hänt. När jag såg detta första gången och insåg hur mycket minnen, gemenskap och glädje som finns kvar i människor trots att det ibland är trettio år sedan de var i Gränsen senast. Då kände jag att jag ville göra ett försök till att samla de här historierna på ett ställe så att fler kan få ta del av det. Och för att bevara kulturhistorien.

Berätta om boken.
– Boken kommer bli grym! Tanken är att lyfta fram just de här personliga minnena och kärleksförklaringar från personalen, men också från gäster samt tidigare och nuvarande ägare. Men även historia både kring personerna bakom pisternas namn till hur allt ens blev Riksgränsen från början. After-ski, evenemang och tävlingar genom åren – de som är världskända men också de lite mindre kända som till exempel NM i Asslapp. Självklart även om den berömda skytteföreningen. Det blir lite smått och gott från alla områden helt enkelt. Jag brukar förklara det som att det är Riksgränsens egna självbiografi.

Hur ser processen ut?
– Jag insåg ganska snabbt att min plan om att bli klar på ett år var lite väl optimistiskt och att det här var ett större projekt än vad tänkt mig. Jag tror att jag var i något romantiskt skede av processen i början och så taggad på idén att jag lämnade allt i Riksgränsen för att bo i Luleå ett år när jag fick plats på en inkubatorsplats/kontorshotell med rådgivning gratis. Åkte dit utan varken buffert eller jobb och tänkte att det där med inkomst löser sig – sponsorerna kommer ju ramla över mig. Det var inte riktigt så. Det var en mörk period med mycket gröt och kvällar i fosterställning, haha. Så nu med erfarenhet i ryggsäcken är jag mer fokuserad på att få till innehållet först och jaga förlagen sen. Jag vill möta människorna för att verkligen ta del av deras historia och jag tänker låta det ta sin tid. Men just nu är jag faktiskt inne i en period med bra flyt, jag kan till och med ge en cliffhanger. Förra helgen träffade jag på en man som jag hoppas på att inleda ett samarbete med och blir det så kommer nivån på boken höjas flera nivåer – håll tummarna!

Vad gör du annars?
– För bara någon vecka sedan började jag den nya utbildningen Naturturismutvecklare som bland annat Swedish Lapland varit med och tagit fram där fokus är på just våra lappländska fjäll. Vilket passar mig som är en inbiten Norrlandsnörd perfekt! Sedan har jag nyligen startat igång ett projekt som heter Norrlandspepp som är under konstruktion. Och annars så hittar du mig antingen i storstövlarna letandes efter lingon eller på någon konferens – jag älskar konferenser! I oktober åker jag ner till Placebranders day i Åre, kanske ses vi där?

Topp tre dagar i Gränsen?

1 – Somrarna i Gränsen är underskattade, visst att Gränsen är känt för sin nederbörd och ibland regnar det alldeles för många dagar i sträck. Men precis som vintertid efter flera dagar med storm och flatljus kan den där perfekta dagen med strålande sol plötsligt göra sig till känna. Jag har haft några otroligt fina kajakdagar när vattnet varit helt spegelblankt och det inte varit ett moln på himlen. Minns för några år sedan när jag och min goda vän Mi skulle in till Kirunafestivalen för att se Eldkvarn men istället paddlade ut och satte oss tysta bredvid varandra med en kaffetermos på en av de små öarna och kollade upp på fjälltopparna. Ångrar det inte en sekund.

2 – Cowboyfesten. Punkt.

3 – Hösten. Om sommaren är underskattad så är det ingenting mot hösten. Det vackraste Gränsenögonblicket jag haft någonsin var förra hösten när jag var upp på Vassi och nysnön på topparna precis hade kommit och luften var så där härligt krispig. Det kan ha kommit en tår där och då.

Varför åker du inte skidor?
– Jag tycker att det är så otroligt tråkigt, jag får som inte ut någon njutning av det alls. Det känns som jag enbart åker lift. Och det gör mig tokig, för alla andra ser ut att ha så himla kul och jag jagar samma känsla varje gång, men känner ingenting mer än frustration och onda tår. Som jag skrev i våras när det euforiska skidklippet från midnattsåkningen i Gränsen cirkulerade på Facebook. ”Nu ger jag upp – jag kommer aldrig ha lika kul som Julius Aspman.” Haha, skämt å sido, jag är mer en längdåkare och solgropstjej helt enkelt. Torrkött, renfäll, ett pimpelspö och en solgrop. Då mår man.

Är allt man hör från ”Gränsen” verkligen sant?
– Haha, tågrånen är faktiskt alldeles sanna även om det kanske låter som en skröna. Det mesta i Riksgränsen som du har hört om men inte riktigt tror på är sant. Lavinhönsen, historien om hur det blev pistolförbud i Grönan och den sprängda ankan även så.

Info Boken om Riksgränsen:

En biografi om en av Sveriges mest legendariska skidorter, och ett familjealbum att kunna blicka tillbaka på och minnas med ett leende på läpparna. Oavsett om du var där 1930 eller 2014


Hemsidan om boken om Riksgränsen
Utgivningsdatum är i nuläget oklart men vill du lämna intresseanmälan kan du göra det på: info@bokenomriksgransen.se
Vill du dela med dig av information? info@bokenomriksgransen.se
Vill du skriva inledningen till boken? Maila: info@bokenomriksgransen.se

Kort sammanfattning om åken i Riksgränsen och var namnen kommer ifrån

  • Apelsinklyftan. En blå pist som fått sitt passande namn eftersom den löper genom en klyfta, ravin, och var ett populärt ställe ända sedan 1930-talet att sitta och sola och äta medhavda apelsiner på.
  • BH-löpan. En blå pist uppkallad efter skidläraren Bengt-Herman Nilsson, som var Carl XVI Gustafs adjutant och chefstränare för italienska längdlandslaget under 14 år.
  • Blåbärsbacken, (från början Blåbärsbackarna). En blå pist i mer än ett avseende. Sommartid växer där mycket blåbär och vintertid är den väl lämpad för nybörjare, och dessutom är den just klassad som en lätt nedfart.
  • Branten. En svart offpist som helt enkelt fått sitt namn just för att den är väldigt brant.
  • Doktorns knäled. En svart offpist som fått sitt namn från läkare Nils Svanborg.
  • Gränsleden. Två röda pister som korsar gränsen till Norge.
  • Gränsängarna, (från början Ängarna). En röd offpist som går över de platta ängarna som ligger väster om Gränsleden.
  • Hamres, (från början Hamres Nerfart), En svart offpist. Efter att övre sittliften byggts 1968 blev Björnfjell lättillgängligare och andra nedfarter började utforskas. Skidlärare och turledare Lars ”Lasse” Hamre åkte under hela 1970-talet ännu längre västerut och lät gästerna komma ner på norska sidan bakom Björnfjell.
  • Kalles surfled. Nedfart uppkallad efter sportchef Kalle Green.
  • Keps, (från början KEPs Ski-Trade). En röd offpist som har fått sitt namn från skidläraren och ”köpmannen” Karl Erik Persson från Arbrå som arbetade i Riksgränsen under 1960- och 70-talet.
  • Klumpen. Nedanför ängarna finns ”klumpen” där man kan ta sig ett kul offpiståk. Dock inte för nybörjare.
  • Lingonstigen. En röd pist på baksidan som fick sitt namn som en analogi med Blåbärsbacken. Där växer dock inga lingon, eftersom det kräver tallskog, och träd är en bristvara i Riksgränsen.
  • Nuttis böj. En röd offpist döpt efter pistmaskinförare Bengt Nutti.
  • Rimfors (från början Rimfors led). En svart offpist som är döpt efter den legendariske skidläraren Olle Rimfors som bland annat var sportchef i Riksgränsen 1950–66.
  • Sheriffen, (från början Sheriffstupet). Uppkallad efter polisen Bertil Gidlund från Kiruna. Han tyckte om att ta med sig turister i släptåg som inte kände till stupet, med följd att de antingen föll handlöst eller blev stående kvar på krönet.
  • Skimastern. En svart pist uppkallad efter ett mycket populärt skidmärke på 1950-talet, L. A. Jonssons Skidfabrik Skimaster av hickory.
  • Skrattvallen. En röd offpist. Förr frekventerades Skrattvallen flitigt av skidskolan och snödrivan gav upphov till många tokiga fall och skratt.
  • Snobben, (från början Snobbrännan). En röd pist som på grund av att den går under liften medför att folk åker där för att ”visa upp sig”.
  • Tullhussvängen. En svart offpist som fått sitt namn från att man därifrån ser den gamla norska tullstationen.
  • Uffes vägg. En svart offpist som fått sitt namn efter Lapplandias legendariske skidlärare under 1960-talet, Ulf ”Mr Ski” Edborg. Han brukade ta sina elever dit för att öva hoppsvängar.
  • Vargtassen. En röd pist som fått sitt namn från drinken ”Vargtass” bestående av lingondricka och vodka. Drinken var inne på Lapplandia under 1970-talet och förknippas främst med Klasse Möllberg och Magnus Granhed , skidlärare och underhållare i Riksgränsen under samma epok.
Text: Simon Tjernström
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.