Filmrecension One World ”en dundrande återkomst till snowboardfilmens översaturerade värld”

Burton har för första gången på länge släppt en film som för tillfället streamas på Prime Video. Här på Freeride.se kan ni se en trailer. Freeride bänkade sig i old school-anda i soffan med varm glögg, en lussebulle, avstängd mobil och glömde för en kort stund bort oron inför att få fira en snölös jul, pandemier och alla annat elände. 

72 dagar
39 åkare
999 idéer
693,844 svängar

Så inleder regissörerna Alexander Adrian och Lance Violette filmen, och ja – de fem Underbergs som trailern utlovade dyker också upp under ett klipp från Alaska i inledningen – där jag genom min utmärkta ansiktsigenkännings mjukvara a.k.a. ögonen, lyckas utröna Mikkel Bang, Danny Davis, Ben Furguson, Mark McMorris och Kimmy Fasani, som efter ett kort tal: We came, we saw, we rode for Jake, skålar över något de kallar Happy Jake Day. Jake är givetvis Jake Carpenter, den bortgångne grundaren till Burton. Filmen One World släppets nu i november 2020.

Den här dagen skulle initialt vara något de på Burton döpt till A Day For Jake – där företaget ville ära hans minne genom att erbjuda gratis liftkort över ett antal skidorter världen över. Tyvärr kom covid-19 i vägen och allt fick ställas in, detta faktum hindrade förstås inte de fem ovan nämnda att lyfta sina små flaskor i en skål till hans ära.
Det var den 13 mars och filmteamet beslutade då att bryta för att inte riskera fortsatt smittspridning, de väntade ända till sommaren när de bättre visste hur de skulle koordinera filmning och resande på ett säkert sätt för att fylla ut med några sista obligatoriska parkscener från de österrikiska alperna.

Mellan varje filmsession visas en mellansekvens. De består av ögonblicksbilder med nedtonat tempo. Slow-mo klipp blandat med blixtrande bilder; nattåkning i pannlampans sken; i en sekvens klipper de mellan några åkare i en upplyst pipe och en skoter som kör uppför en vall och sen vänder ner igen; ett glatt gäng som står runt en öppen eld under en stjärnfylld natthimmel; solar som passerar bergstoppar med de mest fantastiska rännorna ni kan tänka er medans moln bildas för att direkt lösas upp eller formas om till nya konfigurationer; bilder från städer, gränder, promenadstråk; ved som sågas och flis som flyger sin korta men grandiosa färd i slowmotion ner mot snön; korta klipp av otydliga saker som bryter in, ackompanjerade av ett skärande ljud – onaturliga fenomen; bilder av djur – renar, fåglar, en räv dyker också plirande upp; rök från industriskorstenar och duvor på elledningar – naturen kontra civilisationen, de som binder allt samman är åkarna som drar av sina tricks under de här sekvenserna, även de i slow-mo förstås.

Det hela påminner lite om början av 2001: A Space Odyssey, eller är det Upstream color? Nå, skit samma, tänker i alla fall på nån film med en sekvens där man får se skapelsehistorien genom filmklipp och ögonblicksbilder med liknande känsla. Det delar upp tempot, gör avstamp från en filmplats och tar en till nästa på ett väldigt fint sätt. En känsla av kamratskap ligger som en pulserande ven just under huden.

Mina favoritögonblick i filmen:
1. Killen som försöker grinda volleybollnätet.
2. Niels Schacks glada nuna när han fått en flaska vin som tack för att teamet hjälpt till att skotta upp gatan efter ”snowmageddon” i Newfoundland, ön utanför Kanadas östra kust.
3. Niels Schack igen som åker nerför det störtbranta betongfundamentet och sen kraschar i järnstängslet på andra sidan vägen.
4. Mikkel Bang med huvudet vänt bort från kameran, han pekar mot en bergssida och pratar samtidigt genom skoterhjälmen vilket gör det omöjligt att urskilja ett mänskligt språk däri. Emellanåt tittar han mot kameran med ett oklart uttryck i ansiktet, men man fattar – du ska åka bräda, du har hittat din linje.
5. En av mellansekvenserna där ett moln täcker lite av solen så den ser ut som Pacman.
6. Jey Kearney som står på fjälltoppen i ett hudnära termiskt underställ i roligt mönster, när han åker börjar jag kisa, sen, när han triumferande efter åket står med snowsurfern i handen ser jag att det var tatueringar – han har bara åkt i sina underkläder.
7. ”Mästaren” i filmens slutsekvens med sin nunchaka gjord av choritzo.

Make it short and make it loud. Så uttryckte Jake det när de diskuterade riktningen för företagets återkomst till filmskapandet. Med sina 43 minuter och viljan att rikta in sig mot kamratskapen åkarna emellan så skulle man kunna tro att de misslyckades fatalt med den initiala ingången, men faktum är att filmen känns kort när man väl ser den och trots den överlag fina tonen får det stökiga och högljudda också plats mellan raderna, om än en mer snäll än rebellisk version. Men på sätt och vis skulle jag i alla fall vilja säga att de överträffade det de satte sig ut för att göra.

Scenerna varierar med allt från toppar i orörd natur till stadsnära åkning och några parksekvenser – så som det brukar vara. I Alaska får man se bergssidor där snön ligger som krackelerad lera och ser ut att kunna glida ner om man så bara andades lite för häftigt på den, som tur är hittar de ställen där konsistensen är med gräddlik. Man får se dem hoppa över vindpackade ryggrader, bygga kickers över naturliga formationer och när kameran zoomar ut ser åkarna ut som myror i förhållande till den överväldigande vildmarken runtom dem.

Det finns scener med fantastiska kuddlinjer och kryssande mellan glest sittande björkliknande träd jag inte vet namnet på; park klipp med bigjump-bonanza där åkarna drar av quadrippel macflip corcscrews jibberdijab med klockrena landningar i hisnande fart – nästan svårt att utgöra vars luftfärden slutar och snöglidandet tar vid. Även en å annan stalefish 180 hinns med såklart. På grund av coronapandemin blir åkarna dragna med skoter istället för liftar uppför backen.

I Twin Cities, Minnesota USA, får vi se Ethan Diess stompa en boardslide på ett träräcke så hårt att jag tror brädan ska knäckas i mitten – vilket den såklart inte gör. De är ett gäng glada kids som mest verkar ha kul, nån gör en no foot rutschkana, de springer ikapp och klättrar på hustak. När jag ser Maria Thompsen göra försök efter försök att grinda ett räcke med ett dedikerat uttryck i ansiktet som bara blir mer och mer beslutsamt efter varje krasch blir jag påmind om att de trots sin lekfullhet faktiskt är professionella atleter.

I ett montage – i Newfoundland, Kanada – efter ”snowmageddon”, får vi se dem åka nerför gatorna genom innerstaden i det lilla samhället. Allt är lekfullt, det ligger något av en feststämning över det hela. Allt avslutas med en kille som badar i det iskalla hamnvattnet, i bakgrunden ser vi en pråm ligga förtöjd. I klippiga bergen hoppar de över ett uttorkat träd vars grenar ser ut att ligga i riskzonen – skulle de gå av så vore ingen större skada skedd, lika bra att det hamnar på marken så svamparna kan göra sitt jobb med dem till våren och återföra näringen till myllan igen.

Mitt favoritinslag utspelar sig längre västerut i Kanada i British Columbia. Hela scenariot börjar till tonerna av det infernaliska introt till Vanilla Fudges psykadeliska cover till The Supremes låt – ”You keep me hanging on”. Mikkel Bang droppar in först och när trummorna drar igång droppar Ben Furguson in efter honom. Sen följer en sekvens där vi får se ett par åkare jaga varandra, jibba loss lite i pudret, nån stegrar med en skoter och gör ett handstand på den uppe vid en topp, vid ett tillfälle strålar de samman och drar varsin linje sida vid sida nerför berget och efter det når vi introts crescendo, en ensam gitarrton tonar långsamt ut, därefter följer Mark Steins ljuva stämma till ett lugnt ackompanjemang – ”Set me free why won´t you babe”, och vi får se en ensam åkare dra av en mutegrab genom ett snömoln över en översnöad stenformation för att sen karva ut en linje och kasta enorma puderduschar till höger och vänster under sin färd neråt.

Slutet av filmen består av korta bilder och klipp där vi framförallt får se teamåkarna umgås, och så vitt jag kan bedöma verkar det som att de verkligen trivs ihop.
Jake klipps in med ett citat:
– When I started boarding I had no idea that this sport would get this big. Snowboard’s gonna keep growing, probably the scariest word associated with it is “maturity”.
Hela filmen avslutas med Jake konkandes på sin bräda på väg mot någon topp, han tittar in mot kameran och ler ett lite rävaktigt men varmt leende, hans ögon utstrålar vänlighet och ett erfaret lugn.


Omdöme: 4/5

Motivering omdöme: Mycket hände under inspelningen – Jake själv gick bort och en global pandemi bröt ut. Teamet fortsatte trots det och färdigställde filmen som skulle komma att bli One World. Vad de åstadkom är en dundrande återkomst till snowboardfilmens översaturerade värld och en härlig upplevelse med teman som kamratskap och snowboardens potential att binda samman människor.

I dagens samhälle med pandemier, stigande havsnivåer och allt vad det kan vara är det befriande att – från en genre som ofta fylls med stilistiska men kliniska klipp på åkning, eller mer högljudda varianter med massor av intryck, få se en film som utöver slow-mo porren även har ett bultande hjärta, halv dolt under det kyliga pudret därute.
Detta är något som just den här recensenten har en svag punkt för och ger således den trevliga lilla upplevelsen 4/5 pulserande hjärtan.

I början av filmen får vi höra Jake prata om hur det är åkarna som sätter trenderna och driver sporten framåt, det vanliga snacket. Sen följer ett par urtidsklipp där en dinosaurie med mörkt hår, solglasögon och pannband cruisar fram på en snowsurfer genom pudret som sömlöst redigeras in med åkarnas klipp i One World.
Det filmen lyckas förmedla som Jake inte riktigt sätter ord på är att åkarna även sätter känslan på vad för slags community snowboardvälden kommer bestå utav. Och utgår man från den här filmen så ser det ut som om framtiden har goda chanser att föra något gott med sig även på den fronten.


Åkare med i filmen One World:
Anna Gasser, Ben Ferguson, Brock Crouch, Christian Haller, Clemens Millauer, Danny Davis, Dave Downing, Ethan Deiss, Jake Canter, Julia Marino, Jye Kearney, Kelly Clark, Kimmy Fasani, Kody Williams, Liu Jiayu, Luke Winkelmann, Maggie Leon, Maria Thomsen, Mark McMorris, Mark Sollors, Max Zebe, Mike Ciccarelli, Mikey Rencz, Mikkel Bang, Niels Schack, Patti Zhou, Raibu Katayama, Red Gerard, Terje Haakonsen, Tessa Maud, Timi Carpenter,  Zoi Sadowski-Synnott och Jake Burton Carpenter.

TRAILER BURTON ONE WORLD

Text: Joel Lansgren
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
0 kommentarer
Kommentera