Jake Burton Carpenter – Snowboardens Fader har dött

Jake Burton Carpenter dog den 20 november från sviterna av den testikelcancer han levt med sedan 2011. Han var enligt de flesta den mest betydelsefulla pionjären bakom snowboardindustrin och slutade aldrig att tillföra nya idéer till sporten. Han både startade snowboarding som livsstil och drev samtidigt ett av de största snowboardföretagen i världen.

PROLOG/TANKAR

I början av våra liv är de flesta av oss blåögda, naiva idealister. Vi har stora drömmar och håller benhårt fast vid principer som vi med tiden inser balanserar på något som inte är en fullt så stark grund som vi tidigare trott.

Under tiden händer livet och idévärlden vi lever i naggas sönder bit för bit och den reella verkligheten bryter in i sprickorna. Vi blir vuxna. Våra drömmar mattas av och justeras för att passa in i verkligheten vi lever i. Ett sätt att skydda oss själva från besvikelserna som kan uppstå när vi tror att de inte kommer att nås. Men alla justerar inte sina drömmar utan fortsätter försöka nå dem.

Jag vill sträcka mig så långt som att påstå att denna ”drömjustering” i vissa fall är en nödvändig mekanism för att vi ska kunna ha ett fullt fungerande samhälle, samt i vissa fall även fungerande individer. Istället för att slösa energi på att ständigt banka huvudet i motgångar väljer vi tillslut den lättare vägen för att på så sätt bespara oss huvudvärken och istället få något vettigt gjort, både för oss själva och för de runt omkring oss.

På detta sätt hålls maskineriet igång och vi ser samtidigt till att världen inte faller ner i en virvel av kaos och desperation. Nån måste tömma våra soptunnor, vissa måste räkna på vägars hållfasthet, någon måste navigera det komplexa utrymmet mellan reformer och opinion som är politiken, medan andra av oss får skriva om dessa legender som aldrig slutar drömma istället för att vara en av dem. Gott så. Det finns många jobb där ute som ett samhälle behöver få utfört, även om dessa kanske inte alltid i slutändan innehas av personer som har drömt om yrket sedan barnsben, eller så har man nått sina mål och upplevt att det inte är allt man trott att det skulle vara.

Men ändå… när den lätta vägen överges och vi istället håller ut för att få verkligheten att anpassa sig efter våra drömmar – då kan stora saker ske, fantastiska och helvetiska. Att konstruera en bräda åkbar i snö med surfkänsla och hitta en marknad för detta, kan dock inte annat än klassas som en fabulös bedrift som skänkt ändlöst mycket glädje till världen.

Mannen, myten, legenden

När man talar om Jake Burton Carpenter så brukar man ofta säga att det var hans passion för sporten som fick allt att hända. Men det är mer än så; när han startade fanns inte ens konceptet Snowboard på kartan, allt som fanns var Snurfern. En leksak för barn du kunde köpa på närmsta bensinmack.

En leksak som fascinerade Jake och stannade kvar hos honom under hans tid som ekonomistudent vid New Yorks universitet och även senare när han jobbade för en investeringsbank på Manhattan. Han säger att han alltid trott att det fanns outnyttjad potential i den där leksaken och eftersom ingen tog sig an jobbet att utveckla idén gjorde han det själv. 1977 lämnade han sitt jobb, flyttade till Stowe i Vermont, och från en ladugård där han också skötte ägarnas två hästar startade han sin verksamhet.

Jake berättar i en intervju med Guy Raz från 2017, som nu efter hans död lagts upp igen för att hedra hans minne, hur han som resande försäljare såg sig själv som Willy Loman – en fiktiv karaktär ur Arthur Millers klassiska pjäs från 1949, Death of a Salesman.

Willy är en karaktär som kämpar med självtvivel när han först får en löneminskning för att sedan bli sparkad av sonen till den man som en gång anställde honom 36 år tidigare; plötsligt blir han en antikvitet som överlevt sin egen användbarhet i företaget. Jake berättar om den gången när han åkte ut med 38 snowboardar för att återvända med 40. En försäljare hade gett tillbaka två med kommentaren, ”These are a fucking joke!”.

Ett annat exempel på utmaningarna han mötte är när han i begynnelsen experimenterade med de första prototyperna utan någon som helst erfarenhet eller talang för träbearbetning och fick brädan att skjuta iväg från fräsen för att fastna i väggen – ungefär som om du skulle ha kastat en kniv.

Eller hur han kämpade mot skidanläggningarnas rädsla att utsätta sig själv för den ökade risken av stämningar som kunde följa om man tillät snowboards i deras backar. Det skulle ta sex år från det att han startade företaget tills en enda anläggning tillät snowboardåkare. Innan det brukade de muta pistmaskinsförarna med ett sexpack för att dra dem upp till toppen av berget. Sen var även den rebelliska tendensen hos snowboardåkarna att vägra följa backetiketten lite av en nagel i ögat för etablissemanget. Än idag har USA flera skidorter som inte tillåter snowboard som till exempel Alta i Utah.

Jake bar inte bara på visionen om en sport som ännu inte fanns, han skapade också hela livsstilen runt den här sporten. När han var ung förknippade han snöiga dagar med frihet. Ingen skola. Han berättar att det bästa han visste när barnen ännu var små var att gå upp till deras rum för att väcka dem till skolan och sedan berätta att det är en snödag. Om du skulle gått in i hans kontor i Vermont, Burlington – som består av tre soffor, två fåtöljer och ett soffbord, är det mycket möjligt att du skulle ha funnit honom i soffan med fötterna upplagda på soffbordet och en laptop i famnen. I intervjuerna med honom målas en väldigt sympatisk, ärlig, lugn och tillbakalutad snubbe upp. Han var också känd för att ofta byta riktning när de jobbade på något projekt efter att han hängt ute i backarna i närheten av huvudkontoret och snackat med kidsen som faktiskt använder hans produkter, och har det dumpat ner puder under natten med en solig dag som påföljd är det oftast obligatorisk ledighet och åkning som gäller för samtliga; undantaget kan vara när det är den tredje dagen i rad.

Trots den tillbakalutade företagskulturen har Burton ändå varit en del av spjutspetsen inom utvecklingen i sporten. Ett rätt så nytt exempel är deras version av step in bindningen – Step On. Något som många försökt sig på utan att lyckas med. Och i ärlighetens namn kanske man skulle våga sig på en gissning och säga att twintip skidor och hela den sidan av skidåkningen inte hade funnits, eller i alla fall inte utvecklats lika fort om det inte varit för snowboardens framfart.

Jag får en känsla av förundran i Jake och företaget när jag blickar tillbaka på deras plats i snowboardens historia. I sättet de tar sig an nya idéer med en lekfull målmedvetenhet eller hur de överlevde den minskade försäljningen under finanskrisen 2009 genom att istället utveckla nya koncept och gå tillbaka till grunden genom att fokusera på åkarna, samt hur de tillfälligt minskade lönerna från toppen och ner för att kunna behålla så många anställda som möjligt. Jake själv och hans fru Donna slutade till och med att ta ut lön helt och hållet. Så till skillnad mot sonen som i Death of a Salesman sparkade Willy Loman – vilken Jake tidigare hade identifierat sig med, gick han nu, när hans tids stora finansiella kris dök upp, i en annan riktning.

Istället för att ge upp inför motgångarna verkar det för mig som att Jake behöll en idealistisk syn på livet ända till slutet utan att förringa det materiella och lyckades samtidigt balansera cynismen som kan infinna sig mot det. Han verkar ha varit, eller med tiden blivit, en man som tyckte att allt var möjligt bara du verkligen vill något och arbetar hårt – och som en direkt följd av det kan jag idag stå på toppen av ett snötäckt fjäll dränkt i solsken, spänna fast mig i mina Burton Custom bindningar och ta ett djupt andetag för att sedan vinkla brädan i åkriktningen, glida iväg, och bara vara.

Jake Burton har till stor del format industrin till vad den är idag, även om han själv ödmjukt hävdar att det är atleterna som gjort allt möjligt. Men trots att man kan ana små orosmoment vid horisonten inom sporten vad gäller den allt mer pressade situationen för åkarna att marknadsföra sig till exempel, så kan man i alla fall hoppas att hans arv kommer leva kvar och fortsätta prägla industrin i hans anda.

Jake dog fridfullt omgiven av familj och nära vänner. Han blev 65 år. 42 år av dem levde han för allt vad snowboard står för idag. Och vi är nog många som är tacksamma för vad han under dessa år varit med om att drömma fram oavsett om vi åker skidor eller bräda.

Text: Joel Lansgren
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.