Gudabegåvade Håtveit

Andreas Håtveit och PK Hunder har spräckt den svenska drömmen om att vara bäst i Skandinavien. Freeride tog ett snack med dem. Först med Håtveit som just nu är bäst i världen på rails.


Foto: Jesper Molin

Det hände något för några år sedan. Vi svenskar levde i tron att vi hade en nationell kallelse att vara de som satte jänkarna på plats i de stora nordamerikanska tävlingarna. Jon och Jacob var Skandinaviens riddare vid tornerspelen. Men så kom norrmännen, framför allt genom PK Hunder och Andreas Håtveit. Hungriga som bara norska vikingar kan vara. Freeride har pratat med våra två superstar-grannar.

Andras Håtveit gör klart för mig direkt att någon grannfajt mellan retsamma bröderna Sverige och Norge är det inte tal om ute i freestyle-cirkusen. Inte som då det begav sig i längdspåren med Vegard Ulvang och Torgny Mogren.
– Nej, det är mer Scandic rule. Det är vi mot alla andra, säger Andreas.

Det var egentligen Andreas Håtveits säsong redan för två vintrar sedan. Tredjeplatser i både X-Games och US Open. Samtidigt kom den första egna sekvensen i en storfilm, War från Poor Boyz Productions. Förra säsongen följde Andreas upp med brons i slopestyle i US Open, fjärdeplatser i X-Games pipe och slopestyle, tredjeplats i pipe i Ski Tour (Beckenridge) och ett slopestylesilver i Nippon Open på andra sidan jordklotet. I år har vi redan sett Håtveit formligen mörda rails som bara han kan i filmen Yeah Dude från Poor Boyz.


Foto: Jesper Molin

Det är Sudndalen, precis vid Geilo och en timme från Hemsedal, som har fostrat Andreas Håtveit till en av dagens hetaste freeskiers. I Sudndalen finns det 41 invånare, två liftar i skidanläggningen Hallingskarvet och, enligt Andreas själv, Norges bästa pudersnö.
– Japp, och i fjol hade jag två veckor i sträck med first tracks i over head-puder.
Men det började inte i parken och på twintips för Andreas, utan i pudret och på telemarkskidor i sann norrmanna-anda. När parken i Geilo byggdes och 1080-filmen från Salomon kom, omprogrammerades Andreas skidåkarnerv. Och när sedan storebror Jon (känd från skifilm.no och för en av skidvärldens bästa follow-cams) köpte twintip-skidor var det klart, Andreas skulle bli jibbstjärna. Då var han 14 år gammal.
– Vi kollade in våra idoler Mike Douglas och JP Auclair och deras 360 mute. Sååå feta trick tyckte man då. Tänk om man kunde sätta en sådan någon gång, skrattar Andreas.

Bror Jon och pappa Håtveit byggde upp en egen backe och kick åt Andreas bakom det familjeägda hotellet i byn. Hem från skolan, sätta på strömbrytaren till belysningen i backen och nöta, nöta, nöta.
– Jag räknade antal hopp en kväll och kom upp i 47 stycken. Då gick jag upp till inrunnet också.

I slutet av 2003 var det en quaterpipe session i Hemsedal och Andreas fick för första gången mäta sig mot världsnamn som Simon Dumont. Andreas gick över åtta meter i quaterpipen men tänkte bara, på det där jobbigt ödmjuka sättet, att han mest hade en bra dag och att världseliten nog låg en bit bort. Så tänker han fortfarande menar han själv. Även om han nu är i topp och respekteras av alla.
– Det finns mer att lära. Jag måste åka mycket mer skidor och bli stabilare i min åkning. Det räcker inte med att ha bara ett bra trick idag. Du måste kunna hantera flips, spinn till höger, spinn till vänster, fakie, rails. Allt!


Foto: Jesper Molin

När Andreas själv på förfrågan ska försöka sätta fingret på nivån i den egna hopprepertoaren nämner han trick som fakie 1440 och kangaroo flip mute.
– Jag jobbar hårt för att hitta stilen i hoppen. Det går bara att göra svåra trick snyggt om man har gjort dem massa gånger så att hjärnan automatiskt tänker ”ok, jag gör en höger 7”. En annan sak som jag lägger mycket träningstid på är att kunna hantera alla grabs oavsett om man drar till exempel en 7:a eller 9:a. Just nu sliter jag med tails i alla olika spinns.

När Andreas Håtveit hamnade på norska Ultrasports omslag för ett tag sedan gjorde han det badandes i ett helt badkar fullt av mjölk. Bland världsåkarna som flänger runt på alla de internationella tävlingarna går Andreas under namnet Milk man. Han beställer hellre mjölk i baren än öl.
– Ja det stämmer. Mjölk ger en så frisk smak av norsk kultur, flinar Andreas. Nej då, jag är kristen och vill försöka visa att man inte behöver dricka för att ha kul. För mig handlar det också om att satsa fokuserat på åkningen. Det händer att man är i USA och andra åkare är bakis åtta dagar i rad. Själv kan man vara uppe tidigt och köra på. Jag tycker Jon också är bra på att ta drickat med ro när han kör de stora tävlingarna. Man tjänar på det.

Vi pratar vidare om att tro på Gud mitt bland en annars ganska okristen skidåkarkultur.
– Nej, det går bra. Jag tycker att alla andra åkare respekterar mitt val och min tro bra, säger Andreas.
Men skyddsänglarna då, har man fler sådana om man tror på Gud? Och är det fusk att ha extra skyddsänglar, kanske Andreas kan köra hårdare i hoppen än de andra i världseliten?
– Haha, nej då. Icke så. Jag kör alltid med marginaler och litar på min egen förmåga.

Text: Dan-Marcus Pethrus
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.