Henrik Windstedt – Livet som skidproffs och småbarnsfarsa

Inte för att låta som en hackande CD-skiva men Henrik Windstedt behöver ingen presentation. I tonåren var han ansiktet utåt för den nya typen av skidåkning, med tiden radade han upp troféer från världens största tävlingar och syntes på förstasidor och i videos i världens största medier. Som om inte det vore nog fick han epitetet ”världens bästa skidåkare” och toppade det med att sadla om från jibber till att bli världsmästare i friåkning. Henrik har levt skiddrömmen i 13 år.
– Har man tur så sitter vi här om tio år igen och du frågar hur länge jag kan hålla på, säger han.

Från en osnuten jibber som också tävlade i ski cross, via en OS-satsning i puckelpist till friåkare. Innan dess käppnötare modell bättre. Det finns en anledning varför han kallas en komplett skidåkare. Freeride träffade Henrik Windstedt en sen vårdag.

Efter några missade samtal ringer Henrik Windstedt upp.
“Vi måste ha hamnat i nån radioskugga där uppe på berget men nu har vi kommit ner”, säger han och föreslår att vi ska ses på backrestaurangen Rautjoxa för en lunch. Ett logiskt val med tanke på att restaurangen har varit hans andra hem under uppväxtåren i Åre då hans föräldrar drev det.

Högzon är för dagen stängd och tidigare under förmiddagen hudade han upp till toppstugan tillsammans med David Kantermo och Jesper Björnlund. Trots att det är i början av maj visade de rutin och hittade inblåst kallsnö på vägen ner.
– Att åka puder, det är livet, det finns ingenting som klår det, säger han när han hämtat sin spaghetti bolognese.

Hur ser det ut när du är ute och kör med polarna så här på vårkanten?
– Så fort det blir mer än två personer så blir det sån hets. Inte så att man tuppar upp sig men man bara testar hela tiden. Jag och (Erik) Sunnerheim var ute och körde på super-g-skidor en morgon. Vi tog de vi hade på Homerun och låg och körde hårt, ettor från Störtloppet högst upp och låg och tryckte på krönen. Man försöker hitta det bästa som finns varje dag.

Först dyker en springande lintott med Red Bull-keps, bar överkropp och randiga pyamasbyxor upp i Windstedts Instagramflöde. På nästa bild i flödet droppar Windtedt en rejäl klippa i Duved. Två vitt skilda men lika talande vardagsbilder för en av Sveriges största skidåkare genom tiderna.
Sedan två år har han flyttat hem till Åre på heltid efter sex år med dubbla boenden, I Åre och i Monaco. I Åre har han tjejen Tove Liliequist och deras två gemensamma barn, Loui, fem år, och Eddie, två år.
– Jag gillar livet som farsa, det är jävligt kul alltså.

Är det svårt att kombinera med skidåkningen?
– Ja, det blir det ju. Det är väldigt många kompromisser hela tiden. Jag är ju tävlingsmänniska i grunden så man vill att allt ska bli så bra som möjligt. Är det bra väder en vårdag i Åre så vill man ju åka ut och se vad som händer på berget. Är det lite hårt kanske man tar en fika på morgonen och sedan åker ut vid tolv istället men så ska man hämta barnen på dagis sedan vid tre. Då blir det alltid snacket om vem som ska hämta.

Hur tacklar barnen att du är på resande fot så pass mycket?
– Just i år har det varit mycket mindre än vanligt så det är skönt. Och nu förstår ju Loui att det här är mitt jobb, att jag måste åka iväg ibland. Men någon gång har han sagt att jag aldrig mer får åka hemifrån, att han saknar mig så mycket så att han dör. Då gör det ont. Han hade gått till dagis med mamma och tog då med min scarf och sa: “den luktar pappa, den vill jag ha med till dagis”. Men i backen ner till dagis hade han stannat och gråtit “Det är inte kul att den här luktar pappa när pappa inte är hemma.” Så sitter man där 400 mil bort, det sliter. Jag kan ju vara med dem dygnet runt när jag är hemma och på sommaren, det är just den här perioden mellan november och maj som man är borta tre veckor per månad som är tuff. Ibland är man borta tre veckor och sedan är man hemma två dagar bara innan man sticker iväg två veckor igen. Då hinner de bara få den här duschen av att man är hemma och sedan försvinner man igen. Tove är flexibel med sitt jobb och drar ett tungt lass hemma vilket är oslagbart. Det hade inte funkat om hon hade ett nio till fem-jobb. Sedan har vi mycket hjälp av mina föräldrar med.

”Om man kollar vad man gjorde när man var 16-19 år på berget så var man ju helt clueless typ, man testade gränserna hela tiden”

Skulle du vilja att dina barn går i dina fotspår och blir skidåkare på heltid?
– För deras skull, absolut. För jag tycker att skidåkningen är det bästa som finns. Nu vet jag inte så mycket om hur andra har det men som skidåkare har jag haft det magiskt bra. Jag hade varit avundsjuk på mig själv om jag inte var jag, haha. Han (Loui) kanske kör om mig när han är tolv, det vet man inte. Men då är jag 40 år, så då borde jag kunna ge honom en match, tror du inte det? Åka och köra Bräcke med grabben, det hade varit fett.

Det är inte bara själsligt det sliter att vara professionell skidåkare och 30 plus. Två diskbrock á 1,5 och 2 års läketid, ett knäckt revben, ett brutet nyckelben och ett stukat knä är inte så farligt med tanke på att han kört skidor på heltid sedan tonåren.
– Jag har haft en skada i ryggen som har varit riktigt seg. Men nu är det ändå så bra så att jag kan köra på. Samtidigt märker man hur man blir smartare med åren, det går inte att förneka. Om man kollar vad man gjorde när man var tonåring på berget så var man ju helt clueless typ, man testade gränserna hela tiden så man måste ha haft flax. När man var 14-15 år var det ju flera gånger så att man väntade på att snöstormen skulle lägga sig och så fort det blev sol så drog man upp och hoppade drivorna i Östra och landade mitt i facet utan lavinutrustning. De sex senaste åren har jag fått mycket mer erfarenhet i bergen och då inser man ännu mer vad lite man visste då. Ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man faktiskt kan. Förut hade man ingen aning om vad snö, vind och temperaturer gör med snön till exempel.

Sedan han hoppade av världstouren i friåkning för tre år sedan har han legat lågt med tävlandet.
– Man är ju sugen men samtidigt har jag fokus på film nu framförallt. Tävlandet skulle vara kul för att man har gjort det så många gånger innan men det är inte så att det förändrar min karriär.

Ponera att du skulle köra låt säga NM, skulle du kunna ta det som en kul grej eller skulle tävlingsmänniskan i dig ta över då?
– Det skulle inte funka att ta det som en kul grej, det är därför jag inte kommer att köra. Jag skulle behöva ha mer åkning, linjemässigt innan en sån tävling och känna mig mer avslappnad. Jag skulle bli stressad av att vilja köra störst och bäst och vackrast.

Tiden går. I år har Henrik Windstedt varit sponsrad i 16 år och levt på skidåkningen i 13. Från att ha varit med och lett utvecklingen i parken i början av karriären står han idag bredvid och imponeras av nivån på “kidsen”.
– 2006 var sista året jag var “park-rat” och då var det liksom fakie 1080, corksjua och 540. Det var inga stora hopp och inga avancerade trick, eller då var det ju det det svåraste man kunde göra. Men nu liksom dubbeltior i varenda jävla hopp, switch åt olika håll och hoppa till botten… Det hade varit jävligt kul att se, om man hade varit född tio år senare, hade man varit den som gjorde liksom dubbel12 blunt då eller?  Det hade varit fett om det var så men det är svårt att veta. Min tajming har varit så bra den kunde ha varit. Räckte att göra en sidflip med grab så hade man sponsorskontrakt. Det är synd om de kidsen som verkligen är dedikerade nu men som inte når hela vägen fram för de är fortfarande sjukt duktiga men de försvinner i mängden.

Hur ser ditt liv ut idag?
– Jag lever fortfarande 100 procent på skidåkningen. Jag åker skidor från november till maj, sedan har jag tre veckors paus innan What! Summer Camp drar igång i Norge.

Det är femte sommaren de kör campet och det har snabbt blivit det största skid- och snowboardcampet i Norden.
– Första sommaren 2 maj hade vi två anmälda och nu var det fullbokat vid den tiden.

Hur länge kan man vara proffs och få åka skidor på heltid?
– Jag känner att efter att ha haft några lite halvknackiga säsonger så är jag jävligt pepp på att köra bra på film och jag skulle säga att jag är i alla fall motiverad att köra ett par år till på hög nivå. Men man får vara lite mer eftertänksam, man är liksom inte 16 år längre. Jag kan inte gå ut och kötta varje dag, man får tänka på vad man gör, men filma och fota kan man ju göra. Visst, man har en press på sig, man vill ju inte åka runt och köra figure8-svängar på film, det fastnar ju inte i etern liksom. Sedan får man se, man håller ju hela tiden på och tänker på framtiden. Om man ska utveckla camperna eller om man ska göra något här i Åre. Det finns alltid något att göra, det gäller bara att hitta sin grej. Man har fortfarande full fokus på karriären så det är svårt att lägga lika mycket energi på ett nytt projekt som kanske blir bra om tre-fyra år. Har man tur så sitter vi här om tio år igen och du frågar hur länge jag kan hålla på, det är inte helt omöjligt. Sedan känner jag att jag har varit med från början och har byggt upp ett bra varumärke så jag har ganska mycket erfarenhet som jag kan dela med mig av till andra.

 Att hålla liv i den aktiva karriären så pass länge som han har gjort är få förunnat bland skidåkare.
– Om man kollar på min generation, säg de som är födda mellan 1980 och 1985, vilka som verkligen är kvar och som det fortfarande snackas om så är det inte många. Det är Candide, Jon, Sage, Tanner Hall… Hur många till är det? Sedan har vi några stora bergsåkare också, Ian Mcintosh bland annat. Antingen har de andra kört sönder kroppen eller så har de inte slitit lika hårt. Det är ett jävla slit egentligen. Kolla bara på (Jesper) Tjäder, det är som att vara hårdrockare och vara på turné och ligga ute 300 dygn per år. Det är show på show på show. Av de där unga som kommer nu, det är inte många som klarar av det där i ett längre perspektiv.

Henrik Windstedt

Med föräldrar som drev backrestaurangen Rautjoxa i Rödkullen växte Henrik Windstedt med Åres backar som naturlig lekplats. Han slog igenom som 15-åring när han vann hopptävlingen King of the Hill i Riksgränsen och blev snabbt ”poster-boy” för den moderna skidåkningen. Efter snart 15 år på världens bästa berg kan han se tillbaka på en tävlingskarriär till bredden fylld med pokaler från US Open, Red Bull Big Air, Extrem-NM och Freeride World Tour. Otaliga filmdelar i de största produktionerna och tidningsbilder nog att tapetsera hela Åre med. Inte undra på att Henrik har setts som en av världens mest allsidiga skidåkare.

Henriks vinnaråk på ”Tram Face” i Squaw Valley 2010

Henrik som park-rat i ”Not another Ski movie”

Henrik i ”The way I see it”

Text: Fredrik Tacacho
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.