Skidbildsretro med Felix Oppenheim
Felix Oppenheim är skidfotografen som varit med ända sedan 1970-talets hot dog-era. Freeride tog ett snack med honom för att få perspektiv på skidfotografering.
Pelle Roegind i pucklarna i Chamonix någon gång kring 1985. Pelle drev Châmbre Noef tillsammans med Ljungan (Mikael Ljunggren) på den tiden och modellade för Felix St.Clair
Foto: Felix Oppenheim
Under 1970-talets rasade hotdog-eran inom skidåkningen. Denna nya rebelliska och frihetliga skidtrenden skapade helt nya skidbilder på unga muskulösa skidåkande män i linne, jeans och pannband med ytterskidan långt ute i så kallade outrigger-svängar, eller – som kanske är en av de mest kända bilderna på Suzy Chaffee – ung kvinna i hudfärgad, tajt skiddress som leendes mot kameralinsen gör ett ”air walk”-hopp. I dag är varken ”air walk”-hopp eller ”outrigger”-svängar särskilt heta. Vad är det för positioner som gäller i dagens skidbilder och vad kommer vi att vilja se imorgon eller nästa säsong?
Diskussionen om vad som är en ”bra” skidbild är relativt meningslös om den inte sätts i ett historiskt, sportsligt och medialt sammanhang. De svenska nischade skidmedierna – Freeride och Åka Skidor med flera – har med all sannolikhet inte samma preferenser som de stora dagstidningarna Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten. Powder Magazine kommer att välja olika skidbilder med olika positioner över tid. Våra unga jibbers kanske gillar urbana rail-bilder, medan friåkarna över trettiofem hellre ser klassiska puderstänkare. Så vad är en bra skidposition och -bild? Ja, det beror på vem och när du frågar.
Vi tog ett snack med Felix Oppenheim – fotografen som var med när skidfotograferingen startade på 1970-talet och än i dag är aktiv – kring temat utifrån en av hans analoga dia-bilder från 1980-talet för att få lite perspektiv på saker och ting.
Johan Rittner förevigad i Chamonix i mitten av 1980-talet.
Foto: Felix Oppenheim
Vem är det vi ser på bilden?
Det är Johan Rittner från Les Grands Montets i Chamonix i mitten av 1980-talet. Vi var där på våren mars eller april, i puckelpisten i Hersen. Johan fick nog lite för hög fart bland pucklarna och studsar ur sin linje, men försöker vinkla in skidorna för att komma in igen.
Vad letade du efter för positioner inom skidåkning på 1980-talet?
I pisten ville jag ha åkaren precis i slutet av svängen med mycket vinkling i höften, skidorna ihop så mycket som möjligt och ytterarmen framdragen redo att göra stavisättning. I offpisten var det i stort sett samma position, men där var det inte så viktigt att skidorna var ihop – det syntes ju inte. Däremot var det viktigt med så mycket snösprut som möjligt och att åkaren gick ner djupt så att snön såg djupare ut.
Några speciella svängar som var extra balla på 1980-talet?
Puckelpist med låg avlastning såg häftigt ut, och riktigt brant åkning med hoppsvängar, antingen parallellt eller som Patrick Vallencant som gjorde en hoppsväng med divergerande (delade, författarnas anmärkning) skidspetsar.
Om vi pratar skidposition på modellen – vad är den stora skillnaden mellan 1980-talet och idag?
Skidorna var ju väldigt mycket smalare så man åkte med benen mer ihop, speciellt i offpisten annars var det kört. Man stod nog mer mitt på skidan eftersom det var svårt att få runt den i svängen annars, fick man bakvikt så stack skidorna iväg rakt fram. På den tiden svängde man mycket oftare och farten blev aldrig så hög som i dagens skidåkning. För att åka fort var man tvungen att vara en riktigt stark och duktig åkare.
Några speciella hopp som ansågs tuffa på bild på 1980-talet?
”Moonwalk” som var två-tre Daffys, Kosack som var en ”Spread” med bägge stavarna ner mellan benen, ett antal ”Twister” eller en kombination av flera trix.
Vilka kläder var heta? Speciella märken?
SOS var nog hetast av de svenska märkena, men även Mover, TEST, 8848 och Tenson. Rocky Mountain från Jackson Hole, Wyoming var riktigt coolt några år från -76 och framåt och var förebilden för Peak Performance första jackor och även Powderhorn, tror de två var först med GoreTex. På slutet av 80-talet blev även Patagonia och The North Face väldigt populärt.
Felix Oppenheim
Vilka skidmärken var stora?
Dynastar, Fischer, Atomic, Kneissl, Elan, K2, Hexcel, Olin, Volant och kultskidan The Ski
Om vi släpper decenniet 1980-talet – vad gör du för reflektioner från 1970-talet och fram till dagens skidfotografi?
På 1970-talet var vi cirka fyra-fem svenska skidfotografer, i USA fanns någon enstaka. Vi svenskar var världsledande under ungefär 10 år, sedan dök det upp fler framförallt i USA med bland andra Scott Markewitz som än i dag får anses som en av de dominerande skidfotograferna.
På 1990-talet exploderade skidfotografin med svenske före detta Åka Skidors chefredaktör Mattias Fredriksson i spetsen. Han är fortfarande en av de absolut mest publicerade i världen med sina skid- och MTB-bilder.
– Förr fanns inte heller så stor avsättning för skid- och äventyrsbilder. Det var i stort sett enbart skidresebolagen, typ Snöresor, Ingemar Kullenbergs Alpresor, VingAlpin, Sportresor och några till, som köpte bilder. Vissa skidfabrikanter och skidkläder köpte också bilder förstås men de flesta ville då ha race-bilder från tävlingar. Det här med ”life style” var inte riktigt uppfunnet då, i alla fall inte som ett begrepp. Så småningom började reklambyråerna använda skidbilder i ett symboliskt värde, som en aktiv livsstil. Det blev reklam för gröt, messmör, tuggummi och andra produkter. Åkare blev sponsrade och fick betalt efter prestation, det vill säga om de syntes i redaktionella sammanhang med produkterna i bild. Gjorde de det fick även fotografen betalt, både för den redaktionella användningen och från företaget vars produkt syntes på bild.
– I dag är det nog mycket lättare att leva på skidfoto när det finns oändligt många fler avsättningsmöjligheter för bilderna. Skidfoto har utvecklats mycket de senaste åren, dels genom den digitala revolutionen, man säger att det idag tar cirka 2 år att lära sig vad som tog 10 år på analoga tiden.
– Den största skillnaden enligt mig ligger ändå i materialutvecklingen på skidsidan som har gjort att fler klarar av att åka på ett väldigt mycket radikalare sätt än man gjorde förr med långa och svårsvängda skidor. Gränsen för vad som är möjligt flyttas hela tiden längre och längre. Mörkersidan är alla svåra skador, de flesta hör man aldrig talas om, det är alldeles för tyst om det.
Johan Rittner precis ovanför Drömskogen i Argentiére, Chamonix någon gång kring 1986-1987. ”Det fanns inga liftar där på den tiden, så man fick oftast vara i fred där. Johan var ofta med på mina bilder”, berättar Felix.
Foto: Felix Oppenheim
Foto: Felix Oppenheim
