Berättelsen om Tomas Olsson

Tomas Olssons sista nedfärd skedde på Everests nordsida i maj 2006. Här kan du läsa en del av journalisten Ola Sandstigs berättelse om Tomas och katastrofen på 8 500 meters höjd.

Tomas Olssons bortgång på Everest i maj 2006 skakade om skidsverige. Tomas var åkarkompis till många och även en del av Freerides expertpanel. I senaste numret av magasinet Filter har journalisten Ola Sandstig skrivit ett stort porträtt av Tomas och tar med läsaren upp till Everest och Tomas och Tormod Granheims nedfärd på Everest klippiga nordsida. Här på Freeride kan du nu läsa en del av artikeln.

Tomas och Tormod spanar in Nordsidan på Everest, innan snöfallen gjorde det möjligt att åka skidor på berget. Norton Couloir är den skuggade rännan som löper strax till vänster om toppen, nerifrån sett.
Tomas och Tormod spanar in Nordsidan på Everest, innan snöfallen gjorde det möjligt att åka skidor på berget. Norton Couloir är den skuggade rännan som löper strax till vänster om toppen, nerifrån sett.
Foto: Fredrik Schenholm

”Tomas och Tormod trampade ner i sina bindningar. De balanserade med främre delen av skidan pekandes rätt ut i luften från den lilla toppkammen, mot Tibet. Nedanför väntade ett åk på 3 000 höjdmeter. De var inte ensamma om sina planer. Samma dag skulle svenskarna Olof Sundström och Martin Letzler också åka skidor ner från toppen, men utför en annan, klart lättare, linje som andra åkare redan hade gett sig på. För Tomas och Tormod väntade istället ett åk som gick genom den respektingivande Norton Couloir; en tvärbrant snökorridor som skär rätt igenom Everests klippiga nordsida. Längs Norton Couloir hade ingen skidåkare någonsin tagit sig ner. För Tomas och Tormod handlade det om att vara först.

Deras lokala medhjälpare från sherpafolket, Tshering och Lamba, klättrade ner en bit från toppen och signalerade att de var redo att föreviga ögonblicket med stillbilds- och videokamera. Tomas och Tormod började sakta ta sig ner från den smala kammen mot själva nordväggen. De första svängarna var som alltid mentalt tuffast. Det var inte frågan om skidåkning i traditionell bemärkelse. De skråade, hasade och gjorde då och då en 180 graders hoppsväng för att tråckla sig ner genom snö, is och sten. Efter en kort stund stannade de. Lårmusklerna skrek efter syre och började sakta fyllas med mjölksyra.
– Jag tror att jag har slut på syrgas, sade Tormod.
– Jag med, sade Tomas.
Tshering och Lamba klättrade mot dem och bytte ut de förbrukade syrgastuberna mot nya. Sherporna plockade också med Tomas och Tormods klumpiga dunoveraller, innan de tog farväl för att sedan klättra ner samma väg som de kommit upp.

Snön har fallit tungt över Everests Nordsida men klippbandet i Norton Couloir är fortfarande omöjligt att åka utför. Tomas och Tormod syns som två små prickar mitt på bilden. Klippbandet på 8 500 meter höjd har fått de bästa alpinister att vända.
Snön har fallit tungt över Everests Nordsida men klippbandet i Norton Couloir är fortfarande omöjligt att åka utför. Tomas och Tormod syns som två små prickar mitt på bilden. Klippbandet på 8 500 meter höjd har fått de bästa alpinister att vända.
Foto: Fredrik Schenholm

Tomas och Tormod sög i sig lite extra syre, och gav sig iväg mot en brant som de tidigare bara studerat genom kikare. Det var nästan omöjligt att hitta rätt. Ett snöfält kunde lika gärna sluta med ett stup. Som tur var stod deras fotograf, Fredrik Schenholm, på en bergskam längre ned. Från 7 000 meters höjd hade han bättre utsikt över väggen och guidade dem förbi de svåraste partierna via komradio. Rutten var fylld av klippartier, lösa stenar och vindpinad snö som hade lagt sig i förrädiska flakformationer. De fick hasa ner genom en knappt tre meter bred, upp till 55 grader brant korridor, innan de kom ut till lättare terräng.

Tormod tog upp satellittelefonen för ännu en rapport till medierna. Nu återstod bara femtio meters lätt åkning till själva Norton. Tomas, som hade sackat efter, tyckte att snön var svåråkt. Skidorna betedde sig konstigt – och när de kom ner förstod han varför. Hans ena skida var knäckt och pekade upp från snön i en bisarr vinkel. Både kärnan och det övre plasthöljet hade gått av precis bakom bindningen. Skidan hölls endast ihop av stålkanterna och belaget.
– Det är fan inte möjligt, sade Tomas, som tidigare inte hade knäckt en skida i hela sitt liv.
Nu stod han på 8 500 meters höjd. Han hade skidat en bråkdel av en led som endast fem personer i världen hade lyckas klättra upp för. I ett desperat försök att göra någonting lade han och Tormod två säkringsbultar över skidan och försökte tejpa fast dem med plåster från förstaförbandslådan. Kölden gjorde att plåstrets klister inte fäste. Tormod grävde i ryggsäcken och hittade en tejprulle. Tomas tejpade flera varv runt skidan och avslutade med att knyta några varv med repslingor. En usel lagning, men det bästa som gick att åstadkomma under omständigheterna.

Tomas lyckades ta sig ner till nästa krux några hundra meter ner, ett klipparti som effektivt spärrade av Norton Couloir. I princip fungerade bara skidorna när han svängde åt ena hållet. Men det var ett senare problem. Tomas och Tormod konstaterade snabbt att det inte gick att åka skidor nerför klippartiet. De skulle få fira sig över det med rep. Fram plockade de två halvmeterlånga aluminiumprofiler, så kallade snowsticks, som de slog ner i snön för att använda som firningsankare. Men snowsticksen gled ner alldeles för lätt och skulle aldrig hålla för en människas vikt. De började söka av terrängen efter alternativ. Själva klippan var nästan helt slät. Tormod lyckades till sist hitta en spricka och han prövade att slå ner en V-formad bult. Det halvruttna berget smulades sönder som grus.

Tomas gör sig redo att fira utför klippbandet. Tveksam över om firningsankaret håller, men stressad på grund av tidsbrist och en trasig skida (virad med slingor bakom vänster bindning) har han inget bättre val.
Tomas gör sig redo att fira utför klippbandet. Tveksam över om firningsankaret håller, men stressad på grund av tidsbrist och en trasig skida (virad med slingor bakom vänster bindning) har han inget bättre val.
Foto: Tormod Granheim

Tiden började bli knapp. De hade beräknat att det skulle ta fem–sex timmar att åka skidor ner från toppen. Den tidsplanen hade redan spruckit. Dessutom innebar Tomas trasiga skida att han kanske måste klättra ner. De vågade knappt tänka på hur lång tid det skulle ta. Syrgasen skulle ta slut och de skulle tvingas klättra i mörker eller rentav övernatta på berget – utan dunoveraller i 30 till 40 minusgrader. Det var så folk dog.
– Vi får använda snön, sade Tormod. Vi måste komma härifrån.

En bit längre ner hittade de något hårdare snö. De bankade ner två snowsticks med en dryg meters mellanrum. Mellan dem kopplade de en repslinga för att distribuera belastningen jämnt mellan säkringspunkterna, och förstärkte konstruktionen med en isyxa som drogs ner i snön. Sedan fäste de firningsrepet, ett extra tunt och lätt kevlarrep. Tomas var först ut.
– Kolla om du kan backa upp fästet längre ner, sade Tormod.
Tomas hasade ner ett tiotal meter tills han var framme vid klippkanten. Han såg sig omkring, funderade en stund.
– Det är ingen vits, klippan är bara skit, sade Tomas.
Han firade sig sakta ner över kanten tills Tormod inte såg honom längre. Skrapet från skidor mot klippa tonade bort och det blev alldeles tyst. Tormod väntade. Det var ingen lång firning. Kanske 30 meter. Sedan skulle de nå enklare terräng.

Plötsligt märkte Tormod att någonting rörde sig bakom honom, och slängde sig reflexmässigt bakåt. Under en millisekund såg han kevlarrepet glida förbi, och sträckte ut armen för att fånga det. Sedan var det borta.”

Av Ola Sandstig. Texten i sin helhet finns att läsa i Filter, nr 5 2008.

Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.