Lär dig: Så hittar du snö i alperna
Att hitta snö kostar förutom pengar framförallt tid. Hur svårt kan det vara att en gång för alla ta reda på var det snöar mest? Kalle Grahn har gjort grovjobbet åt dig.
Tid kostar pengar eller åtminstone kostar tid just tid. Tjugo år gammal finns eoner att tillgå och förr eller senare innebär investerad tid en fullträff – meterdjupt puder och liftarna helt för dig själv och dina närmaste vänner.
Hur mycket skidåkare vi än må vara i själen så tenderar denna period vara övergående. Möjligheten att investera tid begränsas och för de flesta av oss infinner sig förr eller senare frågan om att få ut högsta möjliga kvalitet ur minsta möjliga investerad tid – det är skidåkningen fördömda ekvation som vi sällan lyckas lösa. Var är snön?
Mer eller mindre säkra kort finns ju alltid. Generellt kan vi faktiskt förbättra våra odds för en bra snöupplevelse redan på planeringsstadiet hemma framför datorn. Nordvända anläggningar håller bra snökvalitet längre än sydvända. Högt belägna erbjuder normalt bättre förhållanden än lågt. Alperna centralt belägna skidorter är i regel stabilare alternativ än perifera orter och så vidare.
Men finns det ingen vetenskap att luta sig mot?
Snöprognoser som snöprognostoppen här på Freeride i all ära. Här finns vettiga prognoser om vad som är på gång den närmsta tiden. Men så snart du vill veta något om hur det ser ut rent historiskt i ett område så är inte längre informationen objektiv utan bygger på vad anläggningarna själva rapporterar – det vill säga marknadsföring och pr.
Det finns i ingen jämförbar information.
I länder där ordning råder, som i synnerhet Schweiz, går det faktiskt att leta upp den här typen av information via nationella oberoende vädertjänster och universitet. I länder som Italien och Frankrike är det precis med denna sak som med allt som rör ordning och reda här. Österrike hamnar någonstans där emellan.
Om hela Alperna varit tyskspråkigt, eller haft något av den tyska ådran om att ordning måste råda så hade informationen om var du som skidåkare faktiskt får mest snö för pengarna redan funnit tillgänglig, kanske som en betaltjänst. Men det är alltså samordningen av information, standardiserade oberoende mätmetoder och en gemensam vilja hos alpländerna att ta fram denna information som saknas. Sedan är det även ett statistiskt problem att sammanställa information över stora ytor med mätstationer och så vidare. Att faktiskt köra dessa tunga modeller över hur vädersystemen rör på sig och släpper ifrån sig nederbörd över bergsområden där det råder minusgrader ställer högsta krav inte bara på forskare utan även på utrustning och datorkapacitet. Det är bara en handfull organisationer som teoretiskt kan utföra denna uppgift att skapa modeller som kan skilja på skogar, sjöar, berg, höjd, vindar, temperatur och rörliga vädersystem, med mera. Det är en orsak till att informationen inte finns.
Men fakta finns likväl där ute.
Med tanke på hur många skidåkare det finns som är mer än normalt intresserade av meteorologi och nederbörd så är det närmast märkligt att ingen gjort sig en hacka på att faktiskt en gång för alla på ett överskådligt och starkt förenklat sätt sammanställa var det faller mest snö och var vi som skidåkare får mest valuta för både pengar och tid i vår jakt på den ultimata skidupplevelsen. Hur svårt kan det vara att en gång för alla ta reda på var det snöar mest?
Mycket, ska det visa sig när jag börjar söka.
Jag finner ganska snart data över snöfall på olika platser i Alperna, själva underlaget för just den information jag söker. Kvalitén på informationen skiljer sig dock starkt mellan olika länder. Men det är ett digert jobb att sätta samman många hundra orter till en relevant statistisk karta för skidorter där man sedan kan sticka i en nål, finna en plats och sedan boka resan.
Via nationella väderlekstjänster letar jag mig vidare. Frankrike och Italien är bara att glömma. Med omöjliga byråkratiska korridorer och språkförbistring är det en omedelbar återvändsgränd. I Tyskland och Österrike leder frågan direkt in i forskarvärlden. Det väloljade schweiziska urverket av ordning och reda levererar på momangen. Men bara information över Schweiz. Jag får mina misstankar bekräftade – det är Graubünden som gäller, åtminstone när det gäller Schweiz och snöfall. Via skolor i Österrike, Tyskland och Storbritannien når min fråga National Climatic Data Center i North Carolina, USA och tillbaka igen över Atlanten till universitetet i Bern och Professor Rolf Weingartner. Och här finner jag vad jag söker – statistiska kartor som visar nederbörd över Alperna. Men underlaget visar årsnederbörd och tyvärr också regn. För en skidåkare är det ju högst relevant att kunna skilja mellan vad som är regn och vad som är snö. På flera platser i Alperna regnar det nämligen en hel del medan nederbörden som snö är mer medioker.
Materialet ger hur som helst en tydlig indikation. Tre områden framträder som självlysande på nederbördskartan över Europa: nordvästra Storbritannien, västra Norge med Bergen och naturligtvis Alperna. Zoomar man sedan in över Alperna framträder ett betydligt större nederbördsområde än det som jag vet gäller generellt för snö. Men en djupt lilafärgad kärna i illustrationen framträder.
Professor Rolf Weingartners kartor visar något intressant. Ett boomerangformat lila och blått område sträcker i en båge över österrikiska Arlberg med till exempel skidorten S:t Anton in i Schweiz över Davos och vidare bortöver mot Andermatt och hela vägen västerut till Engelberg. Här ligger orterna som år efter år toppar snöligan på rad.
Saken är inte så komplicerad i grunden. Det kallas för vattnets kretslopp och är något de flesta av oss lär oss redan i lågstadiet. Solen är motorn som värmer en vattenyta och flytande vatten förvandlas till ånga och stiger. På höjd där temperaturen är svalare bildas moln och när molnen blåser mot ett berg måste de släppa ifrån sig vikt för att kunna stiga och passera, det vill säga regn eller snö. Vatten som till slut letar sig tillbaka till hav eller sjö och fullbordar kretsloppet.
Det är denna förenklade modell som gör att norska Bergen får massor av nederbörd eller att det snöar i Riksgränsen medan Abisko fyra mil österut är en av Sveriges nederbördsfattigaste platser. Abisko befinner sig så att säga på utförsbacken för molnen som här i regel kommer västerifrån. När det snöar i Gränsen är det inte sällan sol i Abisko.
Men den enkla förklaringen ger inte hela sanningen. Om så vore fallet skulle ju västliga delarna av Alperna alltid få mest snö eftersom vädersystemen i regel kommer från väst eller sydväst.
Trenden är tyvärr tydlig, snön försvinner.
I en studie över snöförhållandena i Alperna under de senaste 50 åren framgår tydligt att perioder med lite snö är tätt knuten till högtryck över Alperna under senhösten och vintern. Dessa högtryck innebär högre temperaturer och lägre nederbörd under den viktiga del av året då snöbasen ska lägga sig. Sedan 1980-talet har dessa högtryck varit starkare än någon gång under detta århundrade. Följden är en förkortad snösäsong samtidigt som snömängderna har minskat kraftigt. Men studien visar också att känsligheten för dessa klimatförändringar avtar över 1750 meter. Detta säger oss underförstått att vi ska hålla koll på högtrycken under hösten för det ger en tydlig indikation på om det blir en snörik vinter och att vi ska välja att åka till högt belägna skidorter.
En tid senare får jag kontakt med Karl Gutbrod på Meteoblue i Basel, Schweiz. En internationell vädersajt som arbetar med att ta fram modeller över väderhändelser. Det blir en djupdykning i kartor och statistikens värld. Även om inte Karl Gutbrod delar mitt intresse för skidåkning så går han som forskare igång på mina frågor.
Det där om en ”Snöboomerang” från Arlberg genom Graubünden och vidare mot Andermatt och Engelberg håller han med om.
– En generell bild som den finns. Men det skiftar mycket mellan olika år. 2012 föll snön över de norra och västra delarna av Alperna och i söder nästan ingen. 2014 snöade det mer än dubbelt så mycket över de södra Alperna än över de norra delarna, säger han.
Karl Gutbrod fortsätter:
– Det finns flera orsaker till udda snöår som skiljer sig mot normalåret. I fallet med 2014 låg större och starkare lågtryck än normalt över södra Alperna som i sin tur transporterade in nederbörd och snö över området.
Det är givetvis lågtrycken som är nyckeln till snön.
Förklaringen till varför lågtrycken väljer en speciell väg in över Europa är en företeelse som kallas för den Nordatlantiska oscillationen, NAO. Lär vi oss att förstå detta fenomen så kommer vi också att hitta bättre snö.
NAO är ett klimatfenomen över Nordatlanten som påverkar vindarna. Det väder vi får i Europa, i synnerhet under höst och vinter, styrs av skillnaderna i lufttrycken vid Azorerna och Island. Vid Azorerna ligger ofta högtryck och vid Island lågtryck. Hur stor skillnaden är mellan dessa anges med NAO-indexet. När de isländska lågtrycken är extra kraftiga är indexet positivt. Då blir sydvästvindarna kraftiga och lågtrycken styrs mot Skandinavien och ger nederbörd. När indexet är negativt blir vindarna svagare och lågtrycken tar en sydligare bana in över Alperna. De där förhatliga högtrycksbanorna under hösten in över Alperna uppstår alltså på grund av NAO.
Vill du förenkla saken ordentligt så kan man alltså dra slutsatsen att en regnig och nederbördsrik senhöst och vinter i Sverige, men även på Nordamerikas östkust, innebär en kass säsong i Alperna. Priset vi får betala här på hemmaplan för ett rejält lågtryck med gott om snö över Alperna är kyla – Rysskylan som sveper in. Och då blir det ingen snö här hemma istället.
Text: Kalle Grahn
