Lötschental – makalöst oförstört
Freeride har besökt Lötschental i Schweiz, en genuin skidort med orörd snö där liften är en del av kollektivtrafiken.
Få saker ger sådan glädje som skidåkning. Såsom de första svängarna, snöfallet på kvällen som hintar om morgondagen, eller den där kalla ölen på aprés skin efter tretimmars-hajken. För är det något som vår älskade snö lyckats med de senaste decennierna så är det att kommersialisera sporten och exploatera orterna. När man då hittar den där ensliga skidorten i dalgången Lötschental, där man endast har ett hotell och liften fortfarande ingår i lokaltrafiken, så känns det extra varmt i bröstet. Och då har vi inte hunnit till Jägern och pjäxdansen ens.
Lötschental är både litet och stort. Själva byn, Wiler, är nästan ingenting. Det består av kabinbanehuset som även huserar en mataffär, en liten aprés ski och turistbyrån. Tvärs över gatan står det klassiska timrade alphuset i tre våningar, som också är Lötschentals enda hotell. Kabinen tar dig upp till sin toppstation så sent som 22:15 på kvällarna, då den även har funktion som lokaltrafik för de lokala invånare som bor en bit upp på berget.
Att säga att Lötschental är litet till ytan är ingen hemlighet, men de fantastiska möjligheterna som finns i skidområdet gör stället till en jätte i sitt eget slag. Hitta din egna linje ned och skulle du hamna i någon av grannbyarna är det bara att njuta av solen och hoppa på nästa buss uppåt. Känner du dig extra äventyrlig kan du använda stighudarna och ta dig över bergskammen för ett långt åk med extra utsikt ned till Leukerbad för en ny skidort och varma källor. Ett åk du kommer kunna läsa om senare i vinter på Freeride.
Det genuina Alperna
Efter att hoppat på tåget i Zürich, och sedan bytt till nästa tåg, och sedan nästa tåg, och sedan en buss upp långt upp i dalgången, passerar vi in i Lötschental och byn Wiler.
– Var det där skidorten? Jag såg bara ett timrat hus och en mataffär, säger jag till det ständiga resesällskapet och hunkiga skidmodellen, Andreas Lundstam.
Berget svischar förbi på min vänstra sida och dalen på den högra medan vi rullar fram på den kurviga alpvägen. Till slut kommer vi till byn Blatten och släpar våra väskor och skidbagar till vårt basecamp för vistelsen, Hotell Edelweiss. Helt orelaterad till Håkan Hellströms hitlåt som får hela Göteborg att sukta efter sjömanskostymer. Även om skymningen fallit och konturerna av bergstopparna är svåra att urskilja mot himlen, känns det att detta kommer bli en speciell vistelse. För är det något som nya upplevelser brukar innehålla så är det nya människor, och Edelweiss levererar.
Efter att navigerat oss genom en hord av pensionärer som får två 40-åringar att framstå som rena rama ungdomen, befinner sig duon Ståhlberg/Lundstam i restaurangen för den lokala kulinariska upplevelsen. Tillsammans med förrätten så sker nästa spännande och oväntade möte. Vår servitris, som på något sätt känns malplacerad i sammanhanget alphotell-i-djup-dalgång och familjeföretag, pratar med en stark portugisisk brytning. Under de kommande kvällarna mellan serveringar och gäster med högsta möjliga seniorrabatt, berättas en historia om mänsklig nyfikenhet och att ta en chansning. Madalena, som enbart stått på skidor en enda gång i sitt liv och inte gillar snö speciellt mycket, håller med om att Edelweiss nästan längst upp i dalgången i Schweiziska Lötschental är ett udda val. Särskilt när man, som henne, lämnade en sandstrand och jobb i soliga Lissabon. Med inlevelse och en bildvisning väl värd en Oscarstatyett försöker vi locka Madalena över till den snövita sidan och de midjedjupa möjligheterna med att jobba vintersäsong. Meddelandet mottogs med ytterst tveksamhet och besvarades med en saltad nota.
Matematisk skidåkning
Efter att kabinbanan släppt av oss och vi sakta glider ned till den första sittliften, för vidare färd upp på berget så är det svårt att undvika den klassiska skidåkarkänslan – möjligheter. Dimman som ligger djup i dalen, och solen som precis börjat sin klättring över de omkringliggande bergstopparna, kan ge en extra påverkan genom skidåkarens motsvarighet till beer-goggles. Men även när solen fortsatt sin färd vidare upp på himlavalvet och det magiska morgonljuset nu är sådär alldagligt, så ligger det kvar där i all sin prakt, möjligheterna. För den journalistiska transparensens skull, att det dumpat cirka 30 centimeter vitt guld under natten skapar såklart viss partiskhet.
Efter en andra sittlift upp så har man möjlighet att ta en mindre gondol upp till Hockenhorngrat, men det är egentligen inte något som behövs för att få tillgång till den välplanerade topografiska lekplats som detta är. Skiers left om dig hittar du kuperad terräng för underbara bus-åk i orörd snö innan du fortsätter ännu längre ut. Ravinen tar dig sedan ned till dalen och utkanten av Wiler om snötäcket tillåter eller vik av in bland stugorna och hoppa på sittliften igen vid kabinens toppstation. I åk efter åk repeterar vi samma procedur: sittliftarna upp, high-five, valfri lek ned mot den platå som delar skidsystemet med ravinen, high-five, mer lek, skratt, high-five och sittliftarna upp. En formel så magisk att Einstein skulle slänga sin E=MC2 i soporna. Men det är nog skidåkning i sitt esse, enkelt och makalöst roligt.
Vill man lägga till sin personliga variabel i ovan ekvation så kan additionen: Gondol + höjdmeter 320m = 100% ökad skidglädje, resultera i en mer avancerad form av roligt. Gondolen tar dig upp till bergskammen Hockenhorngrat som ligger på 3100 meter över havet. Här kan du slänga ett öga på Hockenhorntoppen på 3293 meter över havet, vinka till till de omkringliggande topparna vid klart väder eller hålla så mycket höjd du kan skiers left. Detta för att efter ett kortare klätterpass komma bortom ovannämnda ravin och in i ekvationer av skidglädje NASA jobbar på att lösa.
Efter en välbehövlig lunch, med fokuserat intag av kolhydrater, i den klassiska soldränkta träterrassen, är våra fyra skidåkarben redo för ytterligare äventyr. Två sittliftar och en gondol senare beger vi oss ut på den led som tar oss skiers right från Hockenhorngrat, och under Hockenhorn vidare mot Lötchenpass. Beroende på var du väljer att styra skidspetsarna ned mot dalen finns här hur mycket linjer och yta att åka på som du kan önska. Håll koll på terrängen och pistkartan, då vissa linjer slutar i ett dropp. Efter valda svängar och påfyllning av skidglädje kan du följa spåren upp på Hockenalp för att ta dig tillbaka i skidsystemet. Även denna rutt passar in i ekvationen och proceduren som är ovan nämnd. Vill du lägga till variabeln äventyr2 och upplevelse3 lägger du några svängar på Hockenalps sida som vetter mot ovissheten4 och toppen Schällbätt. Finn din egen väg ned mot Golmbach för att sedan nå byn Ferden. Här kan du unna dig en valfri massproducerad delikatess i den strategiskt placerade vending machinen som står vid busshållplatsen samtidigt som du väntar på nästa buss för vidare färd de två kilometerna tillbaka upp till Wiler.
En oexploaterad pärla
Det som gör mig otroligt glad med Lötschental är att det saknar nästan alla spår av den extrema exploateringen som tenderar att finnas i övriga Alperna. De grannliggande byarna, särskilt Blatten där vi bor, är så där rustik och genuint äkta som man annars bara ser på gamla svart-vita bilder. Hela byn kretsar runt den gamla kyrkan och delas på mitten av den å som börjar högt uppe i bergspassen och fortsätter ned i Lötschentaldalen. Ingen snabbmatskedja, inga hotellkomplex med storhetsvansinne och inga strategiskt placerade flygplatser som forslar in turister från hela världen. Vad som gör att dalgången Lötschental inte blivit offer för kapitalismens långa klor vågar jag inte svara på, men jag är glad för dess resistenta pansar mot den.
Kanske kan det vara just den gemenskap som verkar genomsyra byarna som ligger uppradade i dalgången. Flera efternamn återkommer på platser och olika tjänster inom liftsystemet, nästan som svågerpolitik men inom entreprenörskap. Flera hotell och verksamheter drivs inom den egna familjen sedan generationer. Alla verkar ta hand om varandra här. Övriga Alperna och byarna i Lötschental är som att jämföra dem med Åre och Jamtli. En satsar på så mycket ekonomisk utvinning som möjligt medan den andra jobbar på att behålla det genuina och rustika så långt det går.
Info:
Ta dig hit: Flyg eller tåg (att föredra) ned till Zürich. Sedan tåg till Bern. Byt tåg i Bern och åk till Goppenstein. Ta bussen från stationen upp i dalgången.
Bo: Edelweiss har fantastiska rum, är gemytligt, trevligt och byn är mysig.
Äta: Edelweiss serverade fantastisk mat, både lunch och middag. Annars valfri backrestaurang. Vid första sittliftens toppstation bjudes det på pjäxdans.
Åk: Utforska med fördel båda dalarna på sidan om systemet. Kom ihåg att Golmbach ned mot Ferden innebär buss tillbaka.
Priser: Det är alltid dyrt i Schweiz, men liftkort är i samma liga som Åre.
Missa inte: Byn Blatten är lika mysig som Edleweiss. Den lilla apré skin vid kabinens dalstation har en gunga som används på egen risk.
