Om att Tävla FWQ i Nordamerika

Andra regler, beslut om startordning med omröstning genom vrål, en domare hög som ett hus och total förvirring – några av våra svenska rutinerade FWQ-åkare rapporterar från en 4* FWQ i Revelstoke.

“Har alla här tävlat förut?” Är det första huvuddomaren som håller i åkarmötet inför säsongens första FWQ-tävling i Nordamerika säger efter att han avslutat sitt beatbox-intro.
Ingen säger logiskt nog nej. Det är ändå en så kallad fyrstjärnig kvaltävling, alltså steget strax under världstouren i friåkning, så i regel ska det inte gå att få plats utan ha bra poäng sedan tidigare.
Men där upphör logiken för en liten skara åkare på mötet. Domaren, som verkar ha rökt på ordentligt innan mötet, förutsätter att alla därmed har koll på allt och går därför inte igenom några regler eller annat som kan vara bra att veta. Sakta men säkert visar det sig sedan att saker och ting fungerar lite annorlunda på den här sidan Atlanten.

I forgot how messed up it is over here”

Sam Lee från Nya Zeeland har under förra vintern lyckats kvala till FWT, Freeride World Tour, men har valt att komma hit för att tävla på en 4* Qualifier ändå för att säkra upp med poäng ifall han skulle åka ur världstouen under säsongen. Han har tävlat i Nordamerika någon enstaka gång för ett antal år sedan men lämnade mötet lika förvirrad som oss andra åkare som är vana vid tävlingar i Europa.
“I forgot how messed up it is over here” säger han efteråt och skakar på huvudet.

Konstigt nog så gäller inte samma regler och riktlinjer för tävlingsserierna i de två olika regionerna Nordamerika och Europa/Oceanien. Trots att rankingen för att kvala till FWT räknas på samma sätt för de båda och åkare kan tävla på alla kontinenter och tillgodoräkna sig poäng.
För kvaltouren i Europa följer vi mer eller mindre samma regler som gäller för Freeride World Tour när det gäller upplägg, poängsystem och inte minst säkerhetsutrustning. I Nordamerika har man istället valt att hålla fast vid det system man använde sig av innan man anslöt sig till FWT med tillhörande kvalserie.

Tillbaka till åkarmötet i Revelstoke. Domaren rappade lite och fortsatte sedan med att presentera lite frågor som organisationen kanske egentligen borde ha fattat beslut om redan. “Let’s just marinate on this for a bit”. Nu ska det röstas om startordning, den klass som vrålar högst får starta först. Herrarnas skidklass var mer än fyra gånger fler än snowboard damer – gissa vilken klass som fick köra sist (och slutade med att de inte ens fick köra kvalet eftersom det hann bli mörkt)?

Efter fler oklara besked, tvetydig och svårtolkad information och lite fler förvirrande omröstningar lämnar vi ovana européer mötet mer förvirrande än vi var innan. Tydligen behövs ingen som helst säkerhetsutrustning. Alltså ingen ryggsäck med spade, sond, ryggskydd eller ens transceiver. Fint återspeglande av den Nordamerikanska “What do you need a backpack for”-kulturen. Å andra sidan är både kval- och finalåket en enda stor puckelpist eftersom det ligger precis bredvid sittliften i Revelstoke och har varit öppet för allmänheten fram tills tävlingsdagen. Lite NM-känsla nästan med rekning tillåten inne i facet, flatljus och traversspår i alla landningar.

Inga inventeringar där pjäxorna medvetet går ovanför huvudet är tillåtna meddelades det först, fast sen ändrade de sig och man fick visst flippa. Tydligen får man också reka inne i facet och om du tappar skidan har du 20 sekunder på dig att ta på den igen och ändå få poäng (alla som tävlat FWQ i Europa vet att en förlorad skida = noll poäng på studs).

En intressant nyhet som verkar ha både för- och nackdelar var att om det blir dåligt väder med begränsad sikt så kan domarna sprida ut sig inne i åket och döma varsin sektion och på så sätt ändå genomföra tävlingen. Dock innebar det i det här fallet att nästan 80% av finalfacet riskerade att stängs av vid dimma, så inför finalen behövde åkare antingen reka för att åka på de “säkra” 20 procenten eller ha två separata linjer att välja på.

En av de största skillnaderna som framgick först efter avslutat kvalåk (där tyvärr ingen av våra svenska åkare Kajsa Larsson eller Gabriella Edebo tog sig vidare till final) var att poängsystemet även det skiljer sig åt rätt ordentligt. Linjevalet är det kriteriet som avgör allt annat med det nordamerikanska systemet och ges på en skala från 1 till 10. Poängen för alla övriga kategorier kan sedan inte överstiga det med mer än 3 poäng, så svårighetsgraden på din linje är det som väger tyngst försökte en av domarna förklara det hela i efterhand. Så stora klippor belönas, landningen, kontroll och åkteknik spelar mindre roll i jämförelse mot FWTs poängskala som används i Europa där kontroll och flyt tenderar premieras högre.

Oavsett förvirringen så var det en intressant upplevelse som helt klart demonstrerade hur Nordamerikanerna “satte det fria i friåkning”. Och Revelstoke bjöd på puder, överallt förutom just i tävlingsåket.

Tips om du funderar på att testa på FWQ i USA eller Kanada: läs på lite innan om poängsystemet och annat så slipper du bli lika förvånad och förvirrad som oss. Det finns dokument att läsa på FWTs hemsida om man vet hur man ska leta fram det, eller så klickar man här.