Tony Hawks 900 i Sverige
Tony Hawk hälsade på i Linköping i helgen. Och precis som 1999 var dagens största crowd pleaser en 900 efter flera försök. Världens största genom tiderna är fortfarande störst. Vår utsände Daniel Jomansson fick göra high five med barndomsidolen.
Brusco, Hawk och Jocke (och Fritschi i bakgrunden).
Foto: Daniel Jomansson.
Tony Hawk cruising i Linköping.
Foto: Daniel Jomansson.
1999 fanns inte Facebook eller Youtube, och därför fick inte pratande katter, skogsturkar och Basshunter så stor genomslagskraft. Men mitt i det tomrummet så dök det då och då upp något videoklipp som alla snackade om. Det spred sig på gatan, det kunde cirkulera runt bland polarna på VHS eller om man hade riktig tur så fanns det någonstans i cyberspace. I detta fallet var det både och, någon hade bandat från Eurosport och någon annan hade altavistat fram det på internet. Hur som helst så visste alla om det, väldigt snart efter att det hade hänt – Tony Hawk´s 900.
Ett underbart klipp från x-games det året visar en fysiskt och mentalt utmattad, redan då ”gammal” skejtare som under best trick-tävlingen sätter sin 900 på typ tolfte försöket. De andra skejtarna har slutat åka för längesen, nu fokuserar de bara på att hjälpa fram Hawk till den här vinsten. Det var inte tricket i sig som gjorde att jag, den sommaren för tolv år sedan, tittade på det här klippet om och om igen. Nä, det var mer för att få uppleva hela händelseförloppet och den helt sjuka stämningen som omslöt hela eventet. Efter så många påfrestande försök börjar säkert både publiken och Tony tvivla på om det här är möjligt. Publiken fortsätter ändå att skrika och skejtpolarna står nu med sträckta händer, i en närmast förbönslik ring runt honom. Och när han väl sätter sitt trick så studsar varenda människa runt och skriker som tokar och Tony bärs ut på folkets armar. Han säger senare att det var den bästa dagen i hans liv. Vilken klassisk hollywoodrulle som helst med underdog-tema skulle bytt ut sin slutscen mot det här om de fått chansen. Bättre än så blir det inte i verkligheten.
Hawk frontside nosebone.
Foto: Daniel Jomansson.
I lördags var han i alla fall i Cloetta Center i Linköping tillsammans med sitt Grand Jam crew. Ett team som jag inte har en aning om hur han tar ut. Några har han känt sedan länge som Jesse Fritsch och Neal Hendrix, medan Mitchie Brusco och Sam Beckett troligtvis är senare bekantskaper eftersom de inte ens var födda när Hendrix och Hawk åkte runt och tävlade mot varandra som proffs på tidigt 90-tal. Hendrix hade en av de cleanaste stilarna då men kör visst fortfarande precis lika snyggt och svårt. Kolla förresten in hans hemsida där han har fotat människor från hela världen under många av hans skejtresor (länk). Jesse är förutom musiker och skejtare också sidekick i Tony Hawk´s radioprogram ”Demolition Radio”. Brusco är den yngsta skejtaren i världen som kör Mega Ramp och Sam Beckett är Englands hetaste New School vertskejtare just nu. Så alla har väl gjort något rätt för att kvala in.
Allt startar med att kvällens speakers, de två gamla världsmästarna och världsrekordhållarna Andreas Lindqvist och Stefan ”Lillis” Åkesson värmer upp publiken med diverse flatlandtrick på BMX och Freestyleskateboard i botten på rampen. Rampen som för övrigt fraktades hit från tyskland enbart för detta eventets skull. Nästa publikuppvärmare var allt annat än flatland, inlinesbröderna Eito och Takeshi Yasutoko. Jag är övertygad om att även de största inlinesmotståndarna hade blivit omvända om de hade fått chansen möta dessa två hårt rippande, superödmjuka och skitglada japaner. Det är svårt att beskriva hur det är att se dem åka, men man skulle kunna sammanfatta det med att vidvinkeln inte räckte till när man skulle fota dem. Eller att om det inte hade varit för att de har så sjukt bra koll, så hade de slagit ihjäl sig för längesen…
Rampvy med Yasutoko.
Foto: Daniel Jomansson.
Brusco mute.
Foto: Daniel Jomansson.
Med, enligt ryktet, världens bästa portabla vertramp på plats så togs, på kort varsel, ett beslut att under helgen att arrangera ett inofficiellt nordiskt mästerskap i vertskate. Finalen stacks lägligt in i programmet på lördagseftermiddagen inför en storpublik (Vill man veta resultat så får man googla…). En väldigt positiv bieffekt av det var att Jocke Olsson, som precis är tillbaks efter en allvarlig skallskada, blev kvarhängande i rampen efter tävlingen och var med och showade med the Grand Jam Crew. Alla körde såklart skitbra, men de mest bestående intrycken står den 14-åriga Mitchie Brusco för. Tony sade på presskonferensen att det fanns stora likheter mellan honom och Mitchie och att han är övertygad om att Mitchie kommer bli en av världens bästa vertskejtare (vilket han redan är). Jag ser ingen anledning att tvivla på det.
Två uppvisningar i rad tar förstås på krafterna och när slutet på den andra showen börjar närma sig så tar åkarna längre och längre pauser mellan sina åk. Alla ser vid det här laget ganska trötta ut men Tony verkar vara riktigt sliten. Så därför är det lite oväntat att han helt plötsligt orkar smälla på ett halvbra 900-försök. Alla skriker såklart och hoppet tänds. Men efter att ha sett några försök till så tänker jag för mig själv att – Det var nog det. Han har det inte längre, han känner inte att han inte får tillräckligt med höjd. Hans blick när han går förbi på platån är tom och manisk på samma gång. Han har slutat att se de andra skejtarna. Han går uppför trappan, droppar in, bygger höjd ett par vändor, och missar. Om och om igen. De flesta tvivlar nog på det här, men det finns En trött 43-åring som vill visa Sverige att han fortfarande har det. Och lagom tajmat till att jag tar upp mobilen för att filma så sätter han det, och jag inser helt plötsligt att det här är det närmsta man kan komma X-Games i San Francisco 1999.
Jag vet inte hur ofta han plockar fram det här tricket, det är i alla fall inte standard på en show. Men just den här kvällen så känns det som att det var första gången igen och jag är en av dem som får stå på dropphyllan och ge en high five innan han slänger ut sin hjälm i det jublande publikhavet, rutchar ner för rampen, kysser sin tjej och går därifrån. Nu har jag filmen, och den är för säkerhets skull överlagd på VHS ifall någon vill låna…
Ett stort tack till Linköpings kommun, Arenabolaget och alla sponsorer som vågar satsa så här stort på något annat än hockey och fotboll. Ni är veckans förebilder!
