Vem fan är Daniel Furberg?

Tio alpsäsonger och mycket åkning tillsammans med skidåkare har utvecklat Daniel Furberg till en snabb brädåkare. Numera har trettiosexåringen bytt Västsverige mot Vestlandet. I norska Sogndal driver han företaget Furberg Snowboards och idéen till hur hans snowboards skulle utformas snodde han från sina kryckåkande vänner.

Daniel Furberg stannar bilen på parkeringen vid det norska lilla skidcentret vid byn Hafslo. När vi kliver ur hör vi rasslet av den enormt långa knappliften Storetrekket som går härifrån botten av systemet på 320 meters höjd över havet upp till 900 dito. Förra vintern fick den vidsträckta knappliften sin första jämbördiga liftkompis, förutom de två små nybörjarliftarna. Sogn Skisenter som det officiellt heter, eller Heggemyrane som det tidigare hette och av många locals fortfarande kallas, köpte då in en ankarlift från Åre och placerade dess dalstation strax ovanför trädgränsen, men strax nedanför knappliftens topp, och vidare höger upp för att öppna nya åkytor i systemet. Sognaheisen såg dagens ljus och gav helt nya förutsättningar för friåkningen i Hafslo.
– Den nya ankarliften gör att vi nu kommer åt brantåkningen på Modvoberget genom att bara glida från liften. Det är helt grymt! Förut fick man slita en hel del för att komma åt samma roliga åkning, kommenterar Daniel Furberg.
Han öppnar vant men långsamt bagageluckan på bilen, rotar lite i den blå IKEA-kassen där han packat ned sina snowboardprylar; hjälm, goggles, handskar men slutar plötsligt tvärt:

– Fan, fan, fan!

– Vaddå?, frågar jag

– Bootsen…, säger Daniel Furberg och rotar igenom allt en gång till för att bekräfta sin tankspriddhet.

Lite senare står jag ensam i Norges längsta släplift. Jag har tagit mig den långa vägen från Sverige till norska Vestlandets på senare år kanske mest omtalade puderregion Sogndal. Tanken är att göra toppturer i bergen som omgärdar fjord- och högskolestaden Sogndal, men även att inventera de två små skidorterna – i Hafslo och Hodlekve – som ligger 20 respektive 15 minuters bilfärd från själva staden. Men syftet med resan är också att träffa den numera på heltid brädtillverkande Daniel Furberg. Mitt sistnämnda uppdrag börjar dåligt – det är oerhört svårt att bilda sig en uppfattning om en snowboardåkare när denna sitter i sin diskret företagsstripade Volvo för att åka tillbaka till lägenheten i Sogndal och hämta sina glömda snowboard-boots.

Senare samma förmiddag sveper en i dova färger klädd Daniel Furberg nedför en av de urglesade skogsrännorna under själva inledande klippartiet på Modvoberget. Hans annars lätt sävliga sätt och eftertänksamma resonemang verkar ha blåst bort likt snöröken bakom hans bräda. Allt sedan hans första kontakt med snowboard i samband med en fotbollsresa i Sälen 1992 har Daniel varit fast. Efter gymnasiet kom Alpsäsongerna, parallellt med ingenjörsutbildning på Chalmers i Göteborg på framförallt höstarna (!), i St Anton, Val d I´sere, Verbier och sedan fängslades han vintern 2005 av Engelberg och har sedan dess återvänt till denna schweiziska friåkningspärla. Ungefär här kom också tävlingarna på NM i Riksgränsen och i Røldal, med detta kunde han attrahera sponsorer som Norrøna, Radair, DaKine, Snowpulse och POC. 2008 körde Daniel Furberg på Freeride World Tour, och vintern därefter byggde han sina första brädprototyper.

Nu med sin egentillverkade bräda under fötterna, omgiven av norska snöklädda berg är hans bräda som en fotboll vid Zlatans fötter – fart, flyt och kontroll är Daniels signum. Han har utvecklats till denna typ av åkare genom alla dessa säsonger i Alperna där han åkt mycket tillsammans med duktiga skidåkare. Må så vara att jag möjligen är rappare i käften än Daniel, men här på berget är min åknivå i jämförelse unknare än en gammal svettig lusekofta. Vore jag fartmässigt sett en snigel skulle Daniel Furberg inte vare någon hare, snarare en utsvulten och jaktsugen gepard. Denna första åkdag i Sogndal har jag verkligen fullt sjå med att bara inte förlora honom ur sikte. När vi pausar för brödlunch inne på skidcentrets enkla kafé hinner vi samtidigt prata om flytten till Sogndal.

Hur känns livet i Sogndal hittills?
– Det är bra! Att ha snowboardåkning en kvart hemifrån och att ha fjäll bakom dörren att springa och cykla på är grymt. Det är både bra bergsmiljö och folk för fjällaktiviteter, det är nära till Stryn och till Hemsedal när det kommer snö från öst. Dessutom är det nära upp till de stora toppturerna i Jotunheimen.

Hur skulle du beskriva Sogndal som plats att leva på?
– Det är massa fin natur rätt utanför husknuten, inga bilköer. Allting blir mycket mer spontant än i en storstad. Ska man hitta på nåt i staden behövs planering, här blir det plötsligt tjugo personer hemma hos någon och umgås efter en dag på skidor. Det är rätt skönt att det inte är så mycket karriärhets som det är i storstäderna, det märker man stor skillnad mot Stavanger där jag bodde senast där det var jakt efter hus, hytte och att ha en Tesla-bil parkerad utanför. Här är det mer status att vara bra på backflips än att tjäna sjusiffriga belopp i årslön.

Vad är det bästa med Sogndal?
– Naturen är ändå det bästa och att det finns liftar att åka i också. Förresten är Sogndal nästan bättre på sommaren än på vintern. På vintern jämför jag med Alperna, men på sommaren har Sogndal på något vis allt med alla fina fjäll och fjordar.

Hur ofta åker du snowboard helt själv?
– I Sogndal åker jag en del själv, en dag i veckan kanske. Jag har ingenting emot det. Jag åker inte alla dagar varje vecka, kanske fem dagar i veckan på vintern. I början av förra vintern var jag i Engelberg en månad och då åkte jag varenda dag, oftast tillsammans med folk.

Vad tycker du om att åka själv?
– Det är ganska skönt ibland, det är kul att åka i gäng och bli peppad av det. Samtidigt är det skönt att åka själv och bara köra och veta att ingen ser en. Då kan man försöka göra grejer som man är dålig på utan att skämmas.

Är det något som förvånat dig när du väl flyttade hit till Sogndal?
– Kommunen satsar på nystartade företag, innovationsföretag. Det är lätt för folk med företagsambitioner som flyttar till Sogndal att få hjälp. Denna satsning är en anledning till att exemplevis nLink som arbetar med mobila robotborrar är här. Vårt företag Furberg Snowboards har fått hjälp av söka medel från innovasjon NorgeVi sitter inhysta med kontorslokal i på campus anslutning till den stora sporthallen i så kallad ”Inkubator-bedrift”, vilket innebär att vi får rådgivning och kontorsplatsen subventionerad.

Nästa dag stannar Daniel Furberg bilen på parkeringen vid Fosshaugane campus, en del av Högskolan i Sogn och Fjordane. Idrottshallens gavel är gigantisk. Bilarna som är parkerade vid dess fot ser ut – för att använda ett slitet uttryck – som leksaker. Vi går in. En elvamannafotbollsplan i full storlek breder ut sig med konstgräs över golvet, högt ovanför spänner det välvda taket i en båge från långsida till långsida. På kortändan direkt vänster om oss sitter en stor klättervägg där några barn i fem-sex års åldern prövar lyckan inbundna i topprep och med sele runt höfterna. Den stora inomhusklätterväggen med grepp i olika färger och former, och utbuktningar och inbuktningar fortsätter högeröver och övergår i slutet av kortändan till ett bouldering-område. Där är två unga män i färd med att explodera upp för greppen utan hindrande rep och sele, under dem ligger tjocka skyddsmattor för att omfamna dem när gravitationen borrar in sina klor allt för djupt i dem.

– Här ska vi upp, säger Daniel Furberg.

Vi tar en trappa upp, och in genom korridorer och flera trappor, går förbi ett gym, stegar förbi utanför ett möte på Sparebank Vest uppglasade kontor, och slutligen kommer vi in till ett större kontorsrum med några skrivbord.

– Här är min plats, säger Daniel och pekar på ett välstädat skrivbord.

I samma kontorsrum sitter killarna från SGN-skis och jobbar. Att Furberg Snowboards femte året efter sin säljstart 2011 delar kontor med en firma som tillverkar friåkningsskidor är en cirkel som slutits. Det var nämligen utvecklingen på moderna friåkningsskidor som skapade det tankemässiga fröet till Furberg Snowboards:

– Det är väl bekant för de flesta att det har varit en fantastisk utveckling av friåkningsskidor de sista tio åren, där långa och fina övergångsradier i nos och tail (rocker och taper) har blivit en självklarhet. Jag tyckte att det var väldigt konstigt att det inte var något snowboardmärke som hade anammat dessa principer. Men det som förvånade mig mest var att alla snowboards byggdes med åtta meters svängradie. I skidindustrin hade det länge varit självklart att anpassa svängradien till användningsområdet. Med lång svängradie på exempelvis friåknings- och störtloppsskidor och kort svängradie på slalomskidor. Jag tänkte att allt detta verkligen borde vara överförbart till snowboards. Men samtidigt var det svårt att inte släppa tanken om att någon måste ha testat detta innan, minns Daniel.

Han tog kontakt med Endre Hals, som handbygger friåkningsskidor (Prog och Evi Skis) i en lada i Oppdal, Norge för att lära sig mer:

– Det Endre inte vet om moderna friåkningsskidor är inte värt att veta, vilket har gjort att Eric Hjorleifsson i 4frnt har varit på besök hos Endre för att få hjälp med utvecklingen av sina Pro-modeller. Endre har varit en helt ovärderlig hjälp för utveckling av Furberg Snowboards unika form. Utan Endres feedback hade utvecklingen kostat både mer tid och pengar, och våra brädor hade inte varit så bra som de är idag. Endres hjälp gav oss definitivt en flygande start, förklarar Daniel.

Efter några vintrar av prototyper och teståkning började den kommersiella försäljningen 2011, och sedan dess har det rullat på. Nu jobbar man med att nå ut lite bredare än till den mest dedikerade skaran av brädåkare. Dessutom har andra byggprojekt rullat in i Daniels liv. En tomt i Sogndal är köpt och på denna ska ett hus byggas.

– Ja, ha ha! Fast det blir en husleverantör som kommer få göra det jobbet, berättar han.

Under mina dagar med Daniel i Sogndal framträder en ung man som är genomtänkt, inte särskilt lättimponerad och med tydliga åsikter om friåkningens prestationer. I en miljödiskussion ger han de andra brädtillverkarna en känga:

– Det är en hel del hållbarhets-skitsnack från märken som samtidigt bygger brädor med tunna stålkanter och belag. Min filosofi är att den ”grönaste brädan” är den som håller för flest dagar, det är därför vi kör med tjocka stålkanter och mycket belag för att brädorna ska tåla hundratals dagar av misshandel.

Vad gäller brädorna är visionen kristallklar:

– Vårt enkla mål med Furberg Snowboards är att fortsätta bygga ”Världens bästa friåkningsbrädor”. Efter det första försäljningsåret 2011 fick vi in många reklamationer och jag har sällan mått så dåligt och jobbat så hårt. Då var det som tyngst att driva projektet framåt. Med de konstruktionsmässiga förbättringarna som vi gjorde då lyckades vi dock i princip få bort reklamationerna till nästa vinter och då kändes det som att vi verkligen hade hittat rätt väg fram och därifrån har vi sedan fortsatt, berättar Daniel Furberg.

Daniel tystnar, vänder bort blicken och tankepausar. Sedan lägger han till:

– Min filosofi är att det inte går att utveckla en perfekt snowboard. Därför kommer vi aldrig vara nöjda. Vi kommer hela tiden jobba för att göra brädorna lite bättre, lite hållbarare och lite snyggare.

Personen Daniel Furberg

Född och uppvuxen: Född i Umeå 1980, uppväxt i Kungsbacka utanför Göteborg.
Säsongarliv: Tio alpsäsonger, varav de flesta i Engelberg, men även St Anton, Val’d’Isere och Verbier.
Bor: Sogndal, Norge
Utbildning: Civilingenjör i Mekatronik
Personliga egenskaper: Lugn, kritiskt tänkande och stundom lätt tankspridd.
Åkegenskaper: Följsam och oerhört snabb brädåkare med enorm envishet för att fortsätta nöta och utvecklas på berget.
Arbete: Utvecklar friåkningsbrädor på heltid i företaget Furbergs Snowboards tillsammans med kollegorna Tommy Nordbø och Hampus Cederholm

Brädmärket Furberg snowboards

Vad: Brädor med lång svängradie (14-18 meter ), rocker och reverse sidecut (omvänd svängradie i nos och tail).
Solida modeller: Freeride , Freeride Twin och Women´s Freeride.
Splitboards: Freeride Split och Women´s Freeride Split.
Levande modell: Davide Capozzi som med sin brantåkning nedför isiga couloirer på Aiguille du Midi rått bot på det tidiga missförståndet att Furbergs brädor bara är till för puder.
Priser: De vanliga brädorna kostar €479-499, medan splitboards ligger på €799 och splitboardpaket med Spark-bindning och förskurna Kohla-hudar kostar €1379.
Passar vem: Friåkare som vill ha en stabil och farttålig bräda som gör åkningen enklare och roligare.
Mer information: På www.furbergsnowboards.com beställs brädorna och skickas frakfritt över hela världen. Brädmärket finns också på facebook, instagram och vimeo.

Daniel som historielärare: Om sidoskärning

Om rocker och reverse sidecut

Inte fått nog av norska Vestlandets puder? Dubbelreportage om Sogndals två skidorterna Hodlekve (Sogndal Skisenter) och Sogn Skisenter i Hafslo kommer under vintern på Freeride.se