Ett halvt fotsteg från döden på Rombakstötta, Narvik

Hur många artiklar läser vi inte om hur vi ska agera i bergen för att undvika laviner och andra olyckor? Men kan vi allt? Agerar vi alltid rätt? Näppeligen. Här är en ärlig, autentisk krönika signerad Joel Lansgren om när en euforisk känsla över att ha klättrat upp för Rombakstötta i Narvik, inte långt från Riksgränsen, för några år sedan höll på att kosta honom livet. 

Året är 2013. Vi glider nerför E10:an utefter den långa backen från högfjället mot Rombaksfjorden; himlen är grå och fylld till bristningsgränsen av molokna moln. Det är en ganska varm och blöt vårdag med lite nysnö pudrat över topparna.

I bilen sitter min kusin, tillika brandmannen, och hjälten – Clint Isak. Killen som utan att tveka stannar om han ser en bil sitta fast i diket för att langa fram bogseringslinan ur bagaget och med ett litet knyck dra upp dem med sin fyrhjulsdrivna Skoda. Bakom ratten sitter hans mamma. Kvinnan som en gång i tiden single-handedly vände om kursen på den nedläggningshotade gränsbutiken när hon motvilligt tackade ja till rollen som butikschef och fick siffrorna att peka rakt uppåt. Med oss är också min kusins flickvän Sara och jag själv.

”Fjället Rombakstötta ser inte fullt så hotfullt ut när man kommer från Sverige.”

Vi är på väg mot sopstationen i Djupvik. Vårt sikte är dock högre riktat än så och slutmålet är toppen av Rombakstötta. Jag har blivit medbjuden på min första topptur och med lånade snöskor och transceiver känner jag mig redo att tillsammans med mitt sällskap ta berget med storm.

Fjället ser inte fullt så hotfullt ut när man kommer från Sverige. De karaktäristiska rännorna ser rent av inbjudande ut. Det är en bekant syn då jag varit här många gånger förr, men jag vet att det är en mer hotfull bild som målas upp från Narvikshållet.

Vi kör sedermera över den tidigare nämnda fjorden där de brittiska jagarna en gång i tiden trängde in den sista spillran av tyska flottan i slaget om Kirunamalmen. I det mörka vattnet tycker jag mig ana konturerna av de tyska vraken som ligger under ytan och lurar, fast i en evigt batalj mot sedan länge döda män, ena drabbningen vinner de för att i nästa lida nederlag. Men det är bara fantasin som spelar mig ett spratt, vraken ligger egentligen längre in i fjorden, väl dolda från bron vi för tillfället kör över.

Jag vaknar till från mina tankar när vi tar av mot vänster upp efter Djupviksvägen för att kort därefter stanna vid vägs ände. Det är dags att sträcka på benen och börja göra sig i ordning och mellan de kala björkarnas toppar ser jag Rombakstöttas krön torna upp sig. Narviks egna Matterhorn, som folket häromkring säger.
– Ställ inte brädan där! utbrister Anette.
– Du kan repa lacken.
– Hoppsan, svarar jag och lyfter genast bort den från dess lutade position mot bakluckan på bilen.
Jag blev nog mer tagen av synen än jag ville erkänna. Nerverna kanske finns där trots allt.

”Även känslan av skala som stora naturupplevelser skänker är något som jag alltid har varit fascinerad av. Att du tar dig fram genom landskapet så sakta på väg uppåt förstärker detta på något magiskt vis. En slags ödmjukhet infinner sig.”

 

 

Innan den här toppturen hade jag bara harvat i skidsystemen och trivts rätt så bra med det. Allt enligt den ekonomiska kalkylen: svängar per åkdag gånger en faktor på x lika med mängden kul. Jag gillar att åka hårt och lekfullt för att sedan snabbt upprepa formulan.

Men jag gillar även att slita i mitt anletes svett för att sedan belönas med frukten av mitt hårda arbete, och med detta i åtanke bestämde jag mig för att ge toppturandet en chans. Även känslan av skala som storslagna naturupplevelser skänker är något som jag alltid varit fascinerad av och det skulle visa sig att det faktum att du tar dig fram genom landskapet så pass sakta som du gör på väg uppåt förstärker detta på något magiskt vis. En slags ödmjukhet infinner sig.

Turen uppför gick bra, speciellt för mig med snöskor. Där mitt sällskap fick sicksacka upp kunde jag gå i en rak linje – en fördel som inte ofta nämns i jämnförelserna mellan toppturande på skidor vs snowboard. Som ett resultat av det kunde jag invänta dem på toppen av krönet halvvägs upp med en utomordentlig utsikt över dalen nedanför för att sedan ge några skämtsamma kommentarer när de väl behagade att dyka upp.

Efter en kortare matpaus nådde vi så småningom platån vartifrån vi skulle börja vår nedfärd. Jag var först på plats tätt följd av Isak.

”Allt stod stilla, hela världen upphörde för ett ögonblick att röra sig. Kugghjulen saktade ner och stoftet som ständigt rördes upp av tidens virvlar la sig som en matta över det kosmiska golvet.”

Det var nu det hände. Det var här min oerfarenhet skulle visa sig och nästan bli min bane. Direkt när jag tagit av mig snöskorna och kört ner spetsen i snön gick jag ut mot kanten för att på ett spektakulärt manér insupa utsikten, så som jag förstått att äventyrare gör när de avklarat en karaktärsprövande strapats. Självklart skulle jag göra det så nära krönet som möjligt, för det hade jag sett på film. Att stå på avstånd var ju meningslöst.

Helt plötsligt fick jag en kall känsla längst ryggraden. Jag såg åt sidan utmed kanten och upptäckte att jag stod på en hängdriva. Sakta, utan några plötsliga rörelser tog jag ett par steg tillbaka. När jag vände mig mot Isak för att slokörat erkänna att det där var troligen ett riktigt dumt beslut hörde jag plötsligt en knall och kort därefter lossnade hela drivan.

Ett stycke, ungefär 10 meter långt och 2 meter brett, försvann i ett snömoln rakt ner mot avgrunden nedanför. Allt stod stilla, hela världen upphörde för ett ögonblick att röra sig. Kugghjulen saktade ner och stoftet som ständigt rördes upp av tidens virvlar la sig som en matta över det kosmiska golvet. Jag vände mig mot Isak igen. Inget sades, inget behövde sägas. Jag såg i hans granskande blick hur han övervägde alternativen. Han såg förmodligen i min att jag insett allvaret i situationen och förblev tyst. Eller det är då så jag vill minnas det. Jag insåg att verkligheten inte är som i filmerna, man måste hela tiden tänka framåt med säkerheten i åtanke, oavsett hur osexigt det låter. Rebellen utan mening som skrattar döden i ansiktet, eftersom han inte har något att förlora, är av naturliga skäl ett döende exemplar på väg ut ur tiden.

”Rebellen utan mening som skrattar döden i ansiktet eftersom han inte har något att förlora är av naturliga skäl ett döende exemplar på väg ut ur tiden.”

Det var ungefär här Sara och Anette uppenbarade sig. Vi fortsatte tiga. Det var först lite senare när allt fått sjunka in som jag berättade för dem vad som hade hänt.

Resten av turen gick bra. Vi tog oss upp till toppen och langade isyxan som vi delade på till näste man i ledet efter att vi krängt oss upp för de brantare partierna. Vi tog några segerbilder i solen som just tittade fram och begav oss tillbaka till platån för att sedan åka nerför baksidan av fjället som bjöd på fin, lättsam åkning. Rännorna lämnade vi orörda till en annan gång.

Efter det här köpte jag min egen topptursutrustning och har med åren gjort ett par turer till. Inte alltför många ska medges och jag har alltid haft mer erfarna människor med mig. Och trots den något bryska starten i toppturarbranschen så var det inget som avskräckte mig, utan turandet är idag ett trevligt komplement till åkandet i liftsystemen.

Men varje gång jag beger mig ut minns jag bilden. Den har liksom stannat i mig. Bilden av brottkanten där hängdrivan rasade ner och avtrycket från min snowboardsko som börjar en bit innan kanten för att sedan halvvägs tvärt ta slut och istället gapa ut i den tomma luften framför.

Text: Joel Lansgren
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
10 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (10)