Krönika: Att åldras som skidåkare

Krönikör Jibberisch har åkt skidor sedan barnsben. Det som tog sin början i Sälens knappliftar fortsatte via våghalsiga luftfärder för att sedan landa i mjuk, orörd offpist.
Ändå frågar han sig: Varför åker jag skidor?


”Jaha, så du åker skidor,” är ett påstående som ofta, lite förenklat, följs av frågan, ”Varför då?” alternativt ”Åker du mycket eller?”

Frågor som beroende på humör och kontext kan besvaras i en mängd olika varianter. Att ställa den frågan är nämligen lite som att ställa frågan: ”Varför äter du glass?” till någon som precis köpt en strut med tre kulor en varm sommardag.

Varför köpte personen just de tre kulorna när personen hade så många kulor att välja emellan? Varför valde personen en strut och inte en bägare? Varför köpte inte personen en flaska läsk istället för glassen? Eller en öl? Eller en mjukglass? Eller hoppade i havet.

”Åker du mycket eller?”, går lätt att besvara med ett ”Inte mycket nog.”

Det enkla svaret på frågan varför jag åker skidor tenderar emellertid att generera serietillverkade klyschor: en frihetskänsla, bergen, gemenskap eller den fantastiska fartvinden i ansiktet. I somliga fall kan valet att åka skidor hänvisas till en sorts livsstil. Eller i mitt fall, inbillad livsstil. Då jag mer tänker skidåkning, ser på skidfilm och pratar skidåkning än åker skidor.

Ett annat svar, som kräver sin tid för reflektion blir: Jag vet inte riktigt.


För när jag
tänker efter vet jag inte riktigt varför jag åker skidor. Skidåkning är en sådan sak jag alltid haft. Som alltid funnits där. Och till skillnad mot många andra saker har skidåkningen inte tråkat ut mig eller av andra anledningar förpassats till kulisserna. Skidåkning har alltid spelat en aktiv biroll. Först i form av två föräldrar som tog mig med till de svenska fjällen på en eller två skidveckor om året, i stugor som led av kraftiga furuöverdoser. Klassresor under skoltiden, resor med kompisar och alla andra konstellationer av skidäventyr som fladdrar förbi när fönstret till minnenas allé sparkas upp.

Minnen blev nämligen en ofrivillig ingrediens i denna soppa av ord och tvivelaktiga meningsbyggnader.

Ursprunget till denna text snurrade ur funderingar kring att bli äldre. Att åldras som skidåkare. Ett ämne jag vanligtvis kanske inte söker upp aktivt. Av flera olika anledningar. Eller ett ämne som hoppar på mig bara så där. Speciellt inte nykter. Men jag fann att visst funderande tog mig utanför ramarna för vad jag vanligtvis tenderar att behandla i text här omkring. Något som, efter viss tvekan, kändes helt okej. Nästan trevligt. Trevligt och lite svårt på samma gång. Trevligt därför att en annars fantasilös och tämligen enkelspårig ”skribent” reflekterade kring ting som ligger utanför de vanligt upptrampade stigarna. Vilket skulle kunna bidra till ett och annat. Och svårt därför att det ofta är jävligt snårigt och farligt utanför de upptrampade stigarna. Det är ju där tigrarna bor.

Att fundera på hur man åldras som skidåkare, drev mig alltså att reflektera kring varför jag åker skidor. En fundering jag kommer att återkomma till, och möjligen komma underfund med, lite längre fram i denna text. Hoppas jag. Men jag lovar inget. För fan vet hur saker slutar när det ska till att funderas. Speciellt när det ska funderas nyktert.

Alla skidåkare (ja, snöbrädeåkare ni får vara med också) har sitt eget förhållningssätt till var och varför antar jag. För att utreda mitt eget förhållande till min skidåkning och hur jag på något vis förmodligen blivit äldre sedan jag började, tvingas jag kika ut genom det där öppna fönstret till minnenas allé.


Förr


Som en liten
parvel från låglandet blev jag tilldelad ett par skidor i julklapp och sedan inpackad i en bil och körd till, vad jag då tyckte var, de största bergen i hela världen. Som nämnt hamnade jag i de svenska fjällen. Sälen, Vemdalen, Tandådalen, Björnrike, Åre, Idre och säkerligen ett par andra orter där det finns höjdskillnad och en sötsur blandning liftar.


Det var skidskola
på menyn och knappliftarna var mina bästa vänner. Jag minns vagt någonting som kallades för ”Turbogruppen”. I Stöten kanske. Slalomtävlingar på tid med prispallar. Märken och medaljer. Skålar och pokaler.

Men det var någon annanstans jag hamnade. Ute i skogen. Om än i spår så uppkörda att de liknade rodelbanor, minns jag en kittlande känsla av ovisshet. Att vara sitt eget ödes höftvickande kapten. Med en kanonkula på huvudet, mössan halvt över ögonen, en snorig näsa, ett par små goggles som gjorde omgivningen skönt orange, tumvantar, utan stavar, men med ett odödligt jävlar anamma. Ute på äventyr.

Den ena av mina föräldrar tvingades in i stugan i förtid, för att tillsammans med bakåtsträvande syskon förbereda lunch. Så familjens Damp-Gremling kunde ha en så kort lunchpaus som möjligt – har jag fått höra i efterhand.

Minns fortfarande farsans skeptiska kommentar efter att han lastat in mina julklapps-Rossignol i takboxen. Då undrade han lite stillsamt hur fan man kunde köra sönder ett par skidor på en vecka i Lindvallen. Farsan förklarade att de där spåren kunde vara farliga, där inne i skogen, för man inte riktigt visste hur de slutade. Utan att fatta hur stor del just den detaljen var av äventyret.

Så här i efterhand kan jag undra lite vad drivkraften var förr. Förr fanns inte Facebook, inga filter på Instagram, inga tjejer att imponera på, inget puder att likt Gollum kräla efter. Kvar blir nog kanske känslan av att ha gjort någonting farligt och överlevt. Besegrat sig själv. Kvar blir den där kittlande känslan av en miljon adhd-impregnerade myror i magen.


Foto: Hedda BeranderMed stora kläder och lika stor i orden fortsatte min så kallade skidkarriär. Den spårade skogen byttes mot luftfärder av varierande kvalité och storlek.

En strävan efter att snurra runt. Att spänna magen och ta sig an det där hoppet man bangade igår. Som man tänkt på hela föregående kväll. Tricket man inte vågade. Som stått och petat en i pannan i 24 timmar. Vetskapen om att åka hem utan att ha provat, hur det kommer att generera en känsla av svek. Ett svek mot sig själv. Speciellt som det alltid råkade vara sista skiddagen för den säsongen när problemet uppenbarade sig och det således skulle dröja en hel sommar av misär innan chansen hånlog mot mig igen.

De desperata försöken att imponera på någon eller några. Att inse det smått meningslösa i att bara sitta och snacka skit ovanför ett hopp en halv dag. Och göra det ändå. Den ena fiskarhistorien värre än den andre. Att skylla på en öm axel och inte alls leva upp till någonting när hoppen passerades vid sidan av på vägen ner.

För att sedan ta beslutet att trycka sig själv förbi sin egen gräns, då när ingen såg på. Med vetskapen om att ingen någonsin kommer tro en. Att göra det ändå. Göra något man aldrig gjort förut. Och få uppleva de skakande musklerna ännu en gång. Ben som nästan inte bär och känslan och leendet när magmusklerna slutar försöka strypa alla inälvor på samma gång.

Det där första åket från toppen och hela vägen till botten av dalen utan att sakta ner. På säkrare ben än förr. Med mindre höftvickande och lite mer skär.


Foto: Hedda Berander

Nu


Någon gång när
jag besökte Bräcke. Körde igenom ett par hopp. Utan ambition eller vilja att göra någonting annat än att överleva. Upp på en kick. Över en platå. Och nedför en landning. Igen och igen. Kändes kroppen, dagen efter, som den brukade kännas efter en otäck skrotning – några år tidigare. Kanske var det då en sorts våg bröt och slog över. Kanske var det högvattenmärket, där vågen sakta började rulla tillbaka. Bort från uteblivna 720s och 1080s. Ut mot nya äventyr. Utanför och bortanför.

 

Det första riktiga puderåket. Den klyschiga känslan av viktlöshet. Skidspetsarnas ivriga spårande neråt dalen. En överdriven bakvikt och den inbillade odödligheten om att i lössnö kan inget göra en illa. Någonstans här började jag kanske motvilligt erkänna att naturupplevelsen spelade roll. Kanske började jag förstå klyschorna jag hört till och från. Tystnaden bland bergen. Frihetskänslan. Den lilla människan och det stora berget. Att storleken faktiskt ibland spelar roll. Att en dag, till skillnad från tidigare, kunde bestå av tre riktigt bra åk. Att snabbast ner kanske inte alltid var vinnaren. Att skidåkning till skillnad mot sex faktiskt inte behöver vara en tävling. Här någonstans spolade jag för första gången förbi parksekvensen i årets skidfilm.

Andra insikter kom flygande från höger och vänster. Berget blev liksom mer levande. Vindriktningar, snöfall, solsida, eller skuggsida. Lavinskalor och andra fanskap.

Och kanske den viktigaste insikten av dem alla – att inte ha några vänner en puderdag.


Foto: Hedda Berander
Ni vet, när
ni tittar ut genom fönstret. På afterskin, i stugan, på Sherpa’s och de första stora flingorna börjar dala mot marken. Hur huvudet höjs mot skyn. Hur högerbenet undermedvetet börjar vibrera, hur det blir svårt att sitta still. Hur allting känns som om Tomtemor och Willy Wonka plötsligt börjat laga gröt tillsammans. Hur du vaknar på natten och tittar ut genom fönstret, flyttar gardinen, och sneglar ut var femte minut bara för att vara säker på att det fortfarande snöar.

När det känns som att kliva ut ur ett rymdskepp på morgonen. På en tyst och öde planet. När snön begravt alla spår från kvällen tidigare. Allt är tyst och inga tecken alls av mänskligt liv. Ett högt berg som står och ler i bakgrunden. En hel dag av fantastiskhet ligger för dina fötter.

Är det ungefär samma känsla som när morsan spände pjäxorna och klämde in ditt huvud i bowlingklotet för alla de där år sedan?


42


Att åldras som
skidåkare? Visst, jag är äldre nu än jag var och förr. Saker förändras med tiden. Oundvikligen. Jag anser mig till exempel, något hybris-aktigt, nu för tiden veta skillnaden mellan Bonjour och Bonsoir. Och jag inbillar mig att jag blandar ihop dem med flit.

Jag vet i övningens trygga famn hur man hittar någon i en lavin. Eller vilken sluttning som i teorin är säkrare än den andra. Jag tar av mig ryggsäcken när jag åker sittlift. Jag har råd att köpa grejer. Men lika mycket resurser jag skaffat mig, lika delar tid har försvunnit. Ansvar som inte fanns förr tynger idag min vardag. Ansvar jag aktivt måste jobba bort för att det inte ska bli mer. Mer och tyngre. Tyngre och klibbigare. Problem jag hade då har bytts mot problem jag inte hade. Problem jag inte visste fanns.

Några av min hjältar finns inte kvar.

Andra ting består. Tack och lov. Millencolin dyker fortfarande upp i spellistor runt om i telefonen och på datorn. Jag refererar fortfarande till könsorgan i tid och otid. Jag kan fortfarande inte snusa, men har envist inte gett upp hoppet. Onico underlättade. Och Catch mini Eucalyptus bidrar ibland till den där fantastiska känslan av att likt en koala inte ha uppnått någonting alls. Och den som påstår sig ha fått nog med öl för kvällen råkar alltjämt ut för ett jedi mindtrick med tillhörande svepande hand framför ansiktet.

Jag anser fortfarande att Cheap Tricks – Mighty Wings delar första platsen med Scotch – Disco Band som den ultimata skidlåten. Jag har fortfarande hjälm på mig på berget. Jag missar fortfarande alltid av någon märklig anledning veckans bästa åk. Jag pratar precis som förr perfekt pseudo-franska på fyllan.


Foto: Hedda Berander
Och den röda
tråden genom hela baletten låter sig alltjämt inte rubbas. Att jag ständigt missar att ordentligt sätta fingret på varför jag åker egentligen åker skidor. Varför jag hållit på så länge, när jag tröttnar på allt annat? Från Sälens spårade rodelbanor till Alpernas fantastiska fluff.

Så att åldras som skidåkare? Jo, jag blir äldre. Vilket kanske inte är negativt. Klart bättre än alternativet. Men jag vet inte om det betyder att jag åldras som skidåkare. Inte på det vis jag vanligtvis förknippar med åldrande. Speciellt inte i skallen. Att glappet mellan min mentala och fysiska ålder ökar för varje minut behöver inte alltid vara obekvämt. Ibland är det en fantastisk känsla att ena dagen känna sig som en främling i sitt eget huvud och andra dagen stå och le på en alptopp, skaka hand med sig själv och ge sig av neråt.

Om det inte spelar någon roll hur mycket erfarenhet rikare man blir, om känslan i magen består – hur mycket åldras man egentligen då? Om känslan från de uppspårade rodelbanorna i Sälen, från parken i Bräcke, till baksidan av ett alldeles för stort berg där vägen ner ter sig en smula osäker – är densamma? Om trots att utrustningen, kläderna, ryggsäcken, vätskan i glaset, skidorna under fötterna och allt det andra skiljer sig, men känslan är densamma, vad har då egentligen hänt? Det är ju fortfarande jag mot mig själv.

Ovanstående delirium skulle kunna leda fram till ett ytterst ostigt svar på varför jag åker skidor: att jag åker skidor för att förbli evigt ung. Men det skulle troligtvis innebära att jag är lika gubbsjuk som Vanheden. Så jag låter helt enkelt bli att svara på varför jag åker skidor.

Kanske lämnar jag det vid att hela grejen handlar om den där fantastiska känslan av att nästan ha skitit på sig av rädsla och överlevt. Eller till att bara dela allt med likasinnade och fantastiska dårar. På berg i när och fjärran. Men förmodligen åker jag skidor för att jag tycker att det är kul.

Skidor är kul och glass är gott.


Text: Jibberisch
Text: Jibberisch
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.