Krönika: Varför krångla till det, varför åka telemark?
Generellt sett ställer jag mig frågande till alla idrotter där man krånglar till det i onödan. Så frågan är varför jag under flera säsonger envisades med att åka telemark?
Som det här med simning. Det naturligaste vore ju att enkom tävla i frisim eftersom det går snabbast. Varför får man då för sig att byråkratisera det och försöker simma som en fjäril, när det dessutom går långsammare?
Och tresteg? What! Inte ett steg, inte två, men tre – där har vi det! Varför inte tävla i tiosteg när vi ändå svävar iväg? Nej, tacka vet jag längdhopp, en atlet, en maxlöpning, ett hopp och en grop, varken mer eller mindre.
Sedan har vi ju gång… Du får inte springa men ska gå så fort som möjligt, alltid ha en fot i marken och sedan blir du diskad när du har några hundra meter kvar av dina fem mil. Nääääej, det håller inte. Då gör jag hellre en Usain Bolt och springer så fort som möjligt från punkt A till punkt B, inga konstigheter.
Jag skulle kunna hålla på att rada upp andra sporter (skidskytte, segwaypolo undervattenshockey) hur länge som helst men kom in i matchen nu, det här är ju en skidsajt för schalingen.
Med detta sagt är det rätt paradoxalt att jag under flera år konverterade till telemarken. Istället för att göra det lätt och bekvämt för mig och köra alpint, skulle jag svettas ner i en instabil knäböjning i varje sväng.
Så vad har jag att säga till mitt försvar? Att hävda att det är smidigare att tura med telemarksgrejer håller inte längre med tanke på den snabba utvecklingen med techbidningar och lågviktspjäxor. Så varför släpper man/jag inte telisåkandet helt och hållet?
Kanske för att det finns det en styrka i att vara harva runt där ute i den alpina periferin. Utgör man bara en procent av alla ute i backen känns det också helt naturligt att man snackar med de få övriga telemarksåkare man träffar på berget. Inte så att man nödvändigtvis börjar slänga telistermer till höger och vänster men på nåt sätt känns det som att man redan känner varandra, är man så udda att man väljer att åka telemark borde man ju ha mer gemensamt liksom.
Ungefär som när man är utomlands och helt plötsligt blir tjenis med alla andra svennebananas som man hemma på bussen i Sverige inte skulle dryfta ett ord med trots att man sitter så nära att man kan räkna ut vad personen i fråga har smaskat i sig till lunch. Att hälsa på telisbröderna är lika självklart som att man hälsar på alla som kör samma bilmodell som en själv ute i trafiken, eller den där grannen som man aldrig pratar med men alltid hälsar på. Inga konstigheter.
Man blev (med viss rätt) ofta ifrågasatt som telemarksåkare. Jag brukade kontra med att jag behövde en ny utmaning, att man aldrig blev fullärd och att känslan att plöja telemarksvängar i lössnö var outstanding, en njutbar korsning mellan att surfa och köra go-kart. Så är det förvisso, men det var inte hela sanningen.
Telemarksåkarna får ju så mycket gratis också. Se bara på NM där det med ett startfält på runt fem personer i stort sett räcker att hasa sig ner för Nordal för att nå pallen och en placering strax bakom Per Jonsson. Och i parken räcker det med att straighta över hoppen och landa i en telemarkssväng för att bli accepterad, tokhyllad och få en helsida i Åre Idag. Drar man dessutom ett rail har man tio nya facebookvänner samma kväll. Och när man ute i backcountryn och droppar kan man halvera vad alpinåkarna kör och ändå vara king. Hade jag kört samma åk på mina alpinskidor hade inte en enda jeppe höjt ett ögonbryn.
Hjältarna från Telemarken är en amerikansk filmklassiker som utspelar sig i Norge under andra världskriget. Om det kommer en uppföljare, en ”Hjältarna från Telemarken 2” lär den inte handla om nåt krig utan om just telemarksåkare. Det krävs nämligen ett visst mått av hjältemod om man ska släppa lös hälen dessa moderna tider. Men så länge det finns berg kommer det att finnas skidåkare som vägrar rätta in sig i ledet och som släpper hälarna fria. Just därför kommer telemark för evigt att vara något mer än bara ett “fylke” i Norge.
