Krönika: Flytta, för bövelen!

En gång i tiden var du säsongare och livet bestod av skidåkning. Sen kom vuxenlivet i vägen och du fastnade i ett jobb nånstans i en stad långt från fjäll och vinter. Men varför inte ha både vuxenliv och skidåkning? Det är inte omöjligt, och har du funderat på det har krönikören ett råd: Prova.

Det är sensommar i Stockholm. Vardagen består av att ta tuben till jobbet, försöka komma igång med försäsongsträningen och att sova. På helgerna blir det kanske en tur till någon av Stockholms sportklätterklippor, en fest nånstans eller strandhäng.

På ett sätt är det ganska schysst, men det är ju det där kliet som sitter i kroppen. Nya Zeeländarna jag lärt känna i Japan kallar det “itchy feet”. Jag vill bort, vara bland berg, andas fjälluft. Vara nånstans där vintern inte innebär snöblandat regn, trafikkaos och brun slasksörja i skorna.

Och jo, semester finns ju där. Men fem veckor är inte så mycket. Speciellt inte när en kanske vill spendera lite ledighet på sommaren också. Och då har jag inte ens behov av att planera semester efter skollov. Längtan efter den gamla goda skidsäsongen är stor.

”Jag har “itchy feet”. Jag vill bort, vara bland berg, andas fjälluft.”

Men i bakhuvudet rullar en tanke. Den har funnits där en stund. En ren skidsäsong, med eller utan jobb, är nog inget alternativ längre. Att bara åka är det definitivt inte. Livet är mer komplicerat, kanske till och med vuxet. Det är fler andra saker att ta hänsyn till. Men det kanske finns en medelväg? Det finns ju faktiskt fjällnära ställen att bo på som är något mer än en trött by med en handfull invånare under delen av året när det inte är tio tusen skidturister på plats för att liva upp.

Tiden går och jag leker mer med tanken på att flytta. Oftare och oftare kommer jag på mig själv med att spendera långsamma kvällar på google, sökandes på olika fjällnära orter och se vad det finns för möjligheter. I Sverige finns det några alternativ, i Norge ännu fler. Sen finns det alpländerna såklart.

Droppen som får bägaren att rinna över är när jag får ett uppdrag på jobbet som jag avskyr. Får veta att det kommer pågå på obestämd framtid. Pratar med chefen, inget hen kan göra åt det. Funderar över hur länge jag kommer orka. Plötsligt har orts-googlandet gått över i jobb-googlande.

”Om det var morsan och farsan som jag fick kriga mot för att komma iväg på den första skidsäsongen är det snarare mig själv som jag måste brottas med den här gången.”

En dag skickar jag in den första ansökan till ett jobb. Det är i Norge. Norge känns lagom, familjen inte allt för långt bort samt kultur- och språkmässigt ganska likt. Sen får jag avslag. Skickar ansökningar till fler jobb och får fler avslag. Om det var familjen en fick kriga med om första skidsäsongen är det snarare en själv som det måste brottas med den här gången. Diskussionen går med min inre röst:

– Mina kompisar bor ju i Stockholm, kommer ju bli skitjobbigt att flytta från!
– Jo, men kompisar går ju att skaffa nya…
– Och det blir jättelångt till familjen!

 

– Även om du bor bland fjällen kommer du inte kunna åka skidor hela tiden.
– Nej, men alltså…
– Det är enklare att stanna och fortsätta vecko-kriga.

 

– Och Norska? Du förstår ju knappt vad de säger, ingen kommer vilja anställa dig!

Men det går att komma över den där osäkerheten. Det krävs bara en god portion beslutsamhet. Jag fortsatte att söka på jobb jag tyckte lät intressanta och låg bra till och rätt som det var fick jag jag napp. Jobberbjudande från Narvik.

När jag började berätta nyheten för vänskapskretsen var det många som uttryckte avund. “Narvik som är så fint!”, “Shit, vilken lyx, du kommer ju kunna skida och cykla hur mycket du vill!”, “Åh, jag önskar jag också kunde flytta till fjällen.”. Det fick mig att fundera – jag är ju ingen speciell person, varför flyttar inte fler? Visst, det krävdes lite beslutsamhet, men det har nog vem som helst som gjort säsong gått igenom förr!

Det var skitläskigt att chansa, men det var det första gången jag gjorde säsong också. Om något så hade jag mindre koll då än nu. Och om det är något jag lärt mig från säsongande är att det mesta löser sig. Visst, på säsong är ju oftast tanken att vara bort en stund och sen åka tillbaka, men hur stor skillnad är det egentligen? Efter att ha spenderat 4-6 månader på en skidort känner de flesta sig ganska hemma, och tanken på att återvända är nästan konstig.

Det finns ju en detalj som är en skillnad för många – partner och/eller barn. Självklart krävs det två för att dansa tango, med en livspartner som verkligen inte har nån lust att flytta på sig är det inte mycket att göra åt. Annat än ett långsamt övertalande förstås, om det känns som ett alternativ.

Barn däremot är förunderligt flexibla och sjukt duktiga på att anpassa sig. Jag vet eftersom min familj flyttade från min uppväxtort när jag var 12, och det blev människa av mig också. Samma sak med mina två yngre bröder. Visst var det kämpigt för oss, men i slutändan har det stärkt oss och vi är överens om att vår vardag också blev bättre eftersom våra föräldrar fick en situation som de blev mer nöjda med. Sen måste ju en avvägning göras i varje enskilt fall, men bara för du har barn är det inte en omöjlighet att flytta till fjälls!

Jag är i alla fall glad över att jag flyttade, precis som jag är glad över att mina föräldrar valde att flytta när jag var yngre. Jag, precis som dem, är lugnare och mer nöjd. Och det är inte bara något jag inbillar mig. Mina föräldrar, mina bröder och min partner säger alla detsamma. Jag tycker inte det är så konstigt egentligen, det är härligt att kunna dra direkt från jobbet och klämma in 2000 höjdmeter innan middag. Eller dra på långtur en helg. Att verkligen lära känna ett bergsområde och kunna vänta på rätt tillfälle att göra rätt åk. Det går inte jämföra med att vara veckis, ens en återkommande sådan.

Det är många där ute som sitter och funderar eller önskar sig samma sak, det vet jag. Mitt tips blir samma som tipset för de som velar över att göra säsong. Prova! Flytta för bövelen!

Det kommer krävas en lite större insats den här gången, eftersom det krävs lite mer än att bara åka. Men det är långt från en omöjlig insats. Och blir det fel finns stället du bor på nu kvar, det går att flytta tillbaka. Det är bättre att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen. Det vet jag också av erfarenhet, jag har gjort gott om chansningar som inte gick som det var tänkt, men jag är ändå glad att jag chansade. Nu vet jag i alla fall. Innan gjorde jag det inte.

Se inte det omöjliga i situationen, lägg lite tid och undersök dina möjligheter. För att citera en gammal kollega till mig – “kom ihåg att det kan gå bra också”. Går det bra så har du all anledning att i framtiden se tillbaka på den dagen då du förändrade ditt liv för alltid. Om du upptäcker att det inte är för dig går det utmärkt att flytta tillbaka. Storstan finns kvar. Dessutom, även om det blir så att du flyttar tillbaka är du en erfarenhet rikare och har förmodligen lärt dig massor om dig själv på vägen. Så vad väntar du på? Don’t let your dreams be dreams.

Text: Oscar Frick
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
24 kommentarer Kommentara