Vår trampolin

Sisyfos tilldömdes som straff enligt den grekiska mytologin att i evigheten knuffa en tung sten uppför en backe. Precis så kan hösten upplevas för oss skidåkare. Anders Wingqvist beskriver det omättliga skidsugen som denna årstid växer och växer ju blötare våra strumpor blir i mörkret. MEN. Han vet också hur man skall råda bot på abstinensen.

PSSSST! Ljudet från den inbromsande bussen överröstar resten av morgontrafiken. Vi kliver på, precis som vi alltid gör; måndag till fredag, januari till december, år efter år. Min papperspåse prasslar vid mina fötter, känner en lätt pust av lasagne. Trycker igen locket ordentligt på lunchlådan och greppar efter skidmagasinet som står där bredvid. Det är höst. Jag och alla andra skidåkare går i väntans tider. Vi härdar ut regn, blåst och en till synes oändlig solförmörkelse. Utan resignation, utan bitterhet – det är jämna plågor från sommarens slut tills snön lägger sig någorlunda skiddjup i december.

Bläddrar i skidmagasinet. Kastar ett öga genom bussens skitiga rutor – vardagens slit syns som ett grått töcken. Jag fäster uppmärksamheten mot tidskriften igen. Det är ingen tidning. Det är en trampolin. Jag och den övriga läsekretsen tar en kraftfull ansats, smäller jämfota ner och flyger iväg.

Det är just detta du drömmer om under hösten
Det är just detta du drömmer om under hösten Foto: Fredrik Schenholm
zoom

Vi läser om skidorter, om de nya prylarna, om profilerna och annat smått och gott inför vintern. Fragment av min egen skidbiografi bubblar upp. Minns när jag och Gotlänningen redan under anmarschen till Storsnasen i Jämtlandsfjällen flåsade som två små Darth Vader-kopior. Minns när jag äntligen lyckades stompa den där backflipen i Stryns mjuka glaciärslush-landning. Minns när jag i Wasatchbergen, Utah förstod vad det eviga kollektiva skidåkarsuktandet efter puder beror på. Minns när jag såg en skock vilda renar bli jagade av en pistör på skoter under sittliften VM6:an i Åre.

Vi har våra snöfyllda minnen. Under hösten lever skidåkningen inom oss blott som en föreställning, farligt nära en inbillning. Varje morgon kan vi konstatera att det finns en klar skillnad mellan vit dröm och grå vardag, vilket i sin tur orsakar en frustrerad spänning som vackert får invänta sin urladdning.

Åtta timmars arbetsdag och en timmes lunch senare pyser bussens välbekanta bromssystem till igen. Dörrarna slås upp. Vi kliver på, precis som vi alltid gör; måndag till fredag, januari till december, år efter år. Lunchlådan är tom. Vi kastar ett öga genom bussens skitiga rutor – det är lika mörkt som när vi klev på imorse. Men vid våra fötter vibrerar en papperspåse av schvungen från en trampolin.

Text: Anders Wingqvist
  • Gilla2   Kommentera
  • KATEGORIER:
Logga in på Freeride för att kommentera.
Bli medlem logga in Logga in med Facebook