Skidåkare på sociala medier: en värld av bedragare?
Kargt, hårt och fyllt av bedragare – dimman ligger tät på de sociala mediernas slagfält. En arena där de professionella skidåkarna kämpar för att få exponering och på det viset leverera till sina betalande sponsorer. Fabian Omne dyker med denna krönika ned en smula i den lätt dyiga sörjan som man kanske kan rubricera ”telefoniseringen av skidåkningen”.
Jackorna är slitna och impregneringarna är sedan länge bortskrapade. Striden har trappats upp på sistone och sponsrad skidåkare #23 har precis blivit lurad på sitt levebröd, igen! Hur fan gick det här till? Allt var ju planerat in i sista detalj! Företaget skulle ju få exponering enligt vad som var överenskommet! Och dom vet ju även om att #23 är i absolut toppform just nu.
Egentligen var det inte så svårt att lista ut varför stackars #23 blev snuvad på konfekten. Hen var inte alls i toppform. Eller alltså, hen var väl helt okej på skidorna, rankad bland de fem bästa skidåkarna i världen det senaste året. Men när det kom till kritan så fanns det bara ynka 2300 följare med en extremt låg engagement rate att visa upp, så det kanske inte var så konstigt ändå.
Och ur detta kommer ju ett positivt resultat! Den enes död är den andres bröd. Mr. X, som är brand manager för märket Snowgum, ett brittiskt tuggummimärke som satsar på snö-smaksatta produkter har hittat precis rätt ambassadör för märket: nummer #99!
Skidåkare #99 har alla rätt. Han har obekvämt många följare där sjukt många av dom är baserade i Filippinerna vilket inte är så dumt då märket exponeras globalt istället för endast i rika, snävt etniskt homogena västeuropeiska och nordamerikanska snökretsar.
Sen har han så schyssta kläder också, han rockar paljetter och Moonboots alla dagar i veckan. Bär upp det på ett sätt som ingen annan kan. Och det bästa: han har ihopfällbara skidor så han slipper kånka dom på axeln hela tiden. Åkförmåga? Han tar sig ned för de flesta pister, fast dom svarta kan ibland vara lite träliga då det är svårt att hantera selfiesticks i rätt vinklar i den lutningen. Och det bästa av allt som Mr. X berättar i mötersrummet på Snowgum:
– Det är ju en sweet deal vi har på bordet här förstår du, #99.. I det första kontraktet är det inte ens pengar iblandat, så du behöver inte tänka på det. Vi skickar bara en årsförbrukning av vår klassiska Snowgum original med powder-mint smak, och du kan sprängladda din feed med typ 40 posts, eller något i den stilen?
Är det så här verkligheten ser ut idag? Är det en överdrift? Och spelar det egentligen någon roll om den är aningen dramatiserad? För det är väl dit marknaden är på väg ändå? Ja, ska man tro på vad det viskas om i skyttegravarna är det helt rimligt.
Jag kommer ihåg hur det var för fem år sedan. Polarna köpte followers och tyckte det var skitballt att plötsligt ha gått från 800 till 10 000 följare på några klick. Det var kul och såg ballt ut, sen var det hela också ganska oskyldigt. Kontroller av konton och sökningar på Social Blade var lika okända som liv på planeten Mars. För vem skulle vara galen nog att gör samma sak idag? Visste dom vad dom gav sig in i? Visste dom att dom är grundarna till vad som idag kan kallas ett av skidåkningens största och mest kliande skoskav, någonsin?
Vad som gjordes då var innan tiden Instagram och marknadsföring plötsligt blev synonymer. Visst, det fanns ett värde i följare, men det behövde inte – till skillnad från nu – nödvändigtvis finnas ett syfte mer än att få “wow-faktor” med köpen av botar och likes. Idag är det direkt relaterat med att vässa sina siffror som man sedan ska visa för sponsorer och märken som i sin tur ska leda till ett nytt, förnyat och förbättrat kontrakt.
Hetsen, pressen och den omätbara marknaden vid namn “Contentus Consumos” ser år 2019 ut att vara på väg mot allt annat än rätt riktning. Och det irriterar inte bara åkarna. Det irriterar filmarna, skribenterna och såklart även företagarna.
Det tydligaste beviset på att det råder en tryckt stämning angående ämnet kan finnas på en Facebook-tråd som skapades förra hösten. Skaparen av tråden, filmaren Alexander Rydén, bjöd in till diskussion om just detta och på kö för att dyka ned i skrivbordskriget skymtades inte bara skidåkare utan fotografer, social media experts, advokater och i princip alla namn värda att nämna i det svenska finrummet för skidåkning.
Fotografer är trötta på att ge bort content gratis, skribenter är trötta på att inte få någon budget och åkarna är så sjukt jäkla less på att behöva leva sitt liv med en selfie-stick på staven. Med smakprov och föreställningar från de tappra tangent-krigarna så får vi en ganska tydlig bild framför oss: livet bland bergen för fullblodsproffsen såväl som semi-proffsen är inte vad det en gång var.
“Den gamla goda tiden” som det talas om så frenetiskt där afterski, generösa sponsoravtal och en avslappnad stämning bäst beskrev livet som proffsåkare verkar vara long gone. Istället får de äldre (kanske mer välförtjänta) kliva åt sidan eller ta upp fighten för att hänga med i ’telefoniseringen’ av skidåkningen. Vissa hävdar att skidåkningen, precis som allt annat, inte kan stå stilla i tiden medan resten utvecklas. Det är väl inget konstigt att skidvärlden utvecklas åt samma håll som allt annat?
Reine Barkered har varit med i svängen allt sedan Gustav Vasas tid, och det är näppeligen hans första säsong på Freeride World Tour, och det är definitivt inte hans sista. Han tänker så här:
– Jag har bestämt mig för att jag ska göra mitt jobb och göra det bra. Men att branschen går åt det hållet den gör är ju bekymmersamt. Mina arbetsuppgifter har ändrats på många sätt under de senaste åren och pressen på att leverera i sociala medier har aldrig varit såhär stor. Jag har blivit tillsagd flera gånger att jag måste vara mer aktiv på sociala medier för att ”hänga med”.
Om vi stannar upp och tänker lite: Världens snabbaste människa nedför Bec des Rosses har svårt att finna en stadig grund att stå på. Varför? För att han inte dokumenterar tillräckligt. Och dokumenterar vad, förresten? Vad som helst, inte nödvändigtvis skidåkning, utan allt som kan mätta marknaden. Nästa fråga i ledet blir ju då vad skidåkning som yrke innebär idag. Handlar det fortfarande om att droppa klippor och leva livet, eller har det tagit en rejäl högersväng rätt in i de kommersiella saluhallarna?
För om det inte längre är ett krav att kunna imponera på folk med sin skidåkning, utan mer om att imponera med sitt content, vad tjänar det då till att slipa på sin 360 istället för att slipa på sin reach?
– Skidåkare skulle behöva en fackförening, konstaterar Reine Barkered.
Och det är någonstans där som jag får en lätt rutten smak i käften. Inte för att jag inte håller med om framtiden och inte heller för att skidåkarna inte längre kan softa.
Utan för att den “verkliga” verkligheten knackar på dörren. Det är dags att lyfta blicken och reka linjen längre än bara ned för berget. Medan de stora företagen riktar ögonen mer och mer mot en outdoor-livsstil som det coolaste just nu så står vi skidåkare där som oorganiserade lammungar i en grupp som kommersiellt är attraktiv och exotisk att exploatera. Det kan liknas med Beach-modet, tuggummit, hårvax eller (nästan) vad som helst som utnyttjat surfare för att få en cool touch på sina kampanjer. Varför tror du att alla bilmärken smäller på kajaker, surfbrädor, mountainbikes eller annat i sina reklamkampanjer – association med en livsstill, en önskvärd livstil för de som ska köpa produkten.
Är det inte då upp till oss att försöka tillsammans utveckla sporten tillika marknaden till ett ställe vi trivs på? Den här “sköna” bilden vi skidåkare under så många år oavsiktligt målat upp, men trivs ack så bra i, är den inte värd att försöka bevara? Det råder ingen tvekan om att livet som skidåkare idag innebär mindre faktiskt skidåkning och mer faktisk skid-dokumentering. Mycket energi och tid går åt till att producera content [kåntänt], helt enkelt.
Efter många långa samtal med några av Sveriges duktigaste skidåkare så förstår jag att det finns en frustration över pressen på att dokumentera sitt liv utanför skidåkningen, eller vad det nu krävs för att fylla content-kvoten för dagen. De som blev proffs på sin skidåkning blev ju just det på grund av sin skidåkning. Inte av hur väl de strukturerade upp sin egen feed. Men nu är det andra bullar.
Å andra jäkla sidan; är det inte bara ytterligare en förändring i världen som i sinom tid kommer att balanseras? Precis som att vi inte kan stå stilla i tiden så är det också så att vi kommer finna balans med vad framtiden kastar mot oss. För så är det ju, återigen, med allt annat. Det är väl ingen okränkbar mänsklig rättighet att få betalt för att åka lagg under fem tävlingar per år, filma och fota några dagar och sedan taxera femhundratusen i sitt bolag (extra fickpengar knäcker man genom att sälja de oanvända sponsorprylarna privat på en köp & sälj-site nära dig)?
Även om det är passion som gör att talanger blir duktiga skidåkare, så är det kanske inte bara känslor och skön stämning som ska råda när sponsorkontrakt och annat görs upp. Betalar någon så vill de ha något tillbaka. No free lunch.
Så frågan är nog om det inte är dags för oss alla som snuddar vid detta att stanna upp och fundera på en sak: vill jag bli en skidåkare, eller vill jag jobba med skidåkning? För någonstans däremellan finns det år 2019 en väldigt tydlig gräns.
Sidenote: Ibland strålar saker samman på ett vackert sätt. Jag har aldrig sett en svensk dam droppa klippor, slänga volter och stompa pillow-lines som en av Sveriges största skid-influencers. Ja, ni hörde rätt. Hon jobbar aktivt med content creation, filmprojekt och att rädda hundar. Jag nämner inga namn, men det börjar på M- och slutar på -alou Pettersson. Är det någon som besitter alla aspekter så är det hon. Sveriges vassaste på både marknadsföring och skidåkning samt en av svensk skidåknings absolut största följarbaser (+ 61 K på Instagram and counting)? Svårslaget. Hon är facit för framtidens åkare tillika förebild för hur en bör bygga sin karriär inför 2020. Eller vad tycker du?
