”Inför skatt på MTB”

Alla skidåkare är inte lika förtjusta i mountainbike. Gustav Corin tillhör den mer bitska skaran. Han reser frågan hur likt MTB egentligen är skidåkning. Hans svar? Inte särskilt likt. 

Cykling är ett gissel. Så, där har ni det. Ute i det öppna. Hur det kan vara så ohämmat populärt är för mig ett stort mysterium. Faktum är att det är så populärt att jag har svårt att gruppera cyklistgalningarna på ett vettigt sett, eftersom det finns så många olika människor som cyklar. Det gör det svårare att dissa och döma dessa konstiga typer.

”Det finns väl ingenting i att trampa runt i skogen på en minihäst av metall som ens nästan liknar ett skönt puderåk? Det är hårt, skakigt, och gör ont.”

Missförstå mig rätt nu, jag har egentligen ingenting emot cyklar. Eller folk som cyklar heller. Inte de som gör det på ett rimligt sätt i alla fall. Cykel är ju faktiskt ett väldigt effektivt sätt att transportera sig till och från jobbet på till exempel. Man får motion, bidrar bara ytterst lite till utsläppen av koldioxid, och tar sig ändå ganska långt på en hyfsad mängd energi. Det är en oerhört praktisk uppfinning, och jag cyklar själv hit och dit ibland.

Men för mig är det hela grejen med att cykla utan att behöva ta sig någonstans som liksom är ologisk. Varför utsätter man sig för det? Folk cyklar helt enkelt för att det är kul, och det är helt bortom mitt förstånd.

”För att sammanfatta, så är cyklar på diverse stigar ett otyg som bör stävjas.”

Att cykla är inte kul. Det må vara hur praktiskt som helst, men kul är det inte. Man blir skitig, det är jobbigt, man måste koncentrera sig ordentligt och får ont i röven. På det kan man lägga trafik, uppförsbackar och motvind. Men det största för mig är att det är borti tokmossen livsfarligt, och därmed superläskigt. När jag säger att jag tycker att det är läskigt att cykla, så brukar folk antingen skratta, bli irriterade eller både och. Gemensamt för dem alla är att de inte förstår hur jag, som hoppat en eller två stora klippor på skidor, gillar att klättra och att åka brant, kan tycka något så vardagligt som att cykla är läskigt.

”Att cykla är inte kul. Det må vara hur praktiskt som helst, men kul är det inte.”

En cykel har en väldigt liten och smal understödsyta, med ett högt placerat masscentrum. Det är således en ytterst instabil manick, som kräver fart och balans för att hålla sig upprätt. När man svänger på en cykel gör man det på hårt underlag, och det bildas därför ingen plattform som G-kraften kan stödja sig mot. Då ska man alltså lita på att friktionen mellan däcken och underlaget hindrar en från att falla. Det är en synnerligen liten yta, och däcken är alltid ganska slitna och underlaget allt som oftast förrädiskt. Att cykla blir därför bokstavligen en balansakt med små marginaler. Att jag inte kommer på senast jag välte åt sidan på en cykel hör inte riktigt hit.

”Men att cykla en bra singletrack är ju som att åka puder, hur nice som helst!” Men har du skakat sönder hjärnan på din rofyllda ”singletrack”? Det finns väl ingenting i att trampa runt i skogen på en minihäst av metall som ens nästan liknar ett skönt puderåk? Det är hårt, skakigt, och gör ont. Dessutom är man hela tiden livrädd för att ramla eller köra in i ett träd, och det saknar helt den mjukt glidande och flytande känslan från skidåkningen. Detta gör man dessutom med utrustning som kostar lika mycket som en säsong i Verbier, och med huvudutstyr som om möjligt ser ännu muppigare ut än klätterhjälmar.

Cyklar på diverse stigar är ett otyg som bör stävjas. Med tanke på hur mycket det kostar skattebetalarna i sjukvård, och hur mycket utsläpp alla dessa pickisar med så kallade ”bike pads” på baklämmen producerar, så är väl någon slags MTB-skatt inte helt ologisk? Dubbel moms vid nyköp – ej avdragsgill – och en årsskatt på 4 699 svenska riksdaler är fullkomligt rimligt? Vilka är med? Jag röstar för!

En lite annan syn på cykling: 

Text: Gustav Corin
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
11 kommentarer Kommentara