Krönika: När ska skidbranschen ta sitt miljöansvar?

”Vad göra med ett par fullkomligt uttjänta skalbyxor?” undrade skribenten. Det satte fart på tankar kring vilket miljöansvar vi har som konsumenter och vad som rimligen borde åligga skidbranschen att hantera. 

Jag står med ett par skalbyxor i handen. De har tejpats och lagats otaliga gånger och slitits genom många höjdmeter, men efter trogen tjänst är det bara konstatera att de har passerat en gräns. Det är dags för pension. Men hur ska egentligen ett par skalbyxor pensioneras på bästa sätt? Återanvänds de till nånting? Går de att återvinna? Eller kan jag i alla fall källsortera dem på något vettigt sätt? Jag blir lite extra nyfiken och tar kontakt med tillverkaren. Tillverkarens besked är restavfall. Det gör mig besviken, till och med lite förbannad faktiskt. Låt mig utveckla.

Det är väldigt mycket snack om konsumentansvar i miljöfrågan. Ansvaret läggs på oss individer: – Köp ekologisk mat! –Läs källförteckningar! – Handla smart! –Undvik det och det! – Kör mindre bil, eller ännu hellre köp elbil!). Och även om jag tillskriver mig skaran som tycker att konsumentansvar aldrig kommer kunna vara hela lösningen, kan jag med handen på hjärtat säga att jag har tagit allt konsumentansvar jag över huvud taget kunnat göra med just de här skidbyxorna byxorna.

De är köpta second-hand för att inte bidra till nyproduktion av varor som inte behövs, de är tvättade ytterst sparsamt för att inte släppa ut mer mikroplaster än nödvändigt och de är lappade och lagade in i det sista för att verkligen krama ut varenda möjliga höjdmeter ur dem. Reduce, reuse, recycle. Jag har tagit de två första punkterna i den klassiska paradigmen så långt som absolut möjligt. Men när den tredje punkten inte längre kan undvikas tar det totalstopp. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Jag står där, handfallen och hjälplös med mina plastbyxor som antingen kommer åka till deponi eller eldas upp nånstans.

Det är väl en sak när det kommer till så kallad ”fast fashion”. De företagen är ju nära per definition miljöonda. När ett par jeans kostar 200 spänn är det uppenbart för de flesta att det inte blir särskilt hållbart vare sig med tanke på kvalitet, kvantitet eller eftertänksamhet. Överkonsumtion ligger när till hands när priserna är extremt låga. Men i skidbranschen tänker vi väl till lite mer?

För det första är det en bransch som under en relativt lång tid haft en tydlig miljöprofil i sin marknadsföring. Det är naturligt, eftersom det är en bransch som, rent krasst, långsamt går under i takt med att medeltemperaturen på jorden ökar. Redan här tycker jag det borde vara tillräckligt tryck för skidbranschen att leverera bättre på miljöfronten.

Men så var det en sak till också. Det där med priset. Ett par bra skalbyxor kostar inte sällan 5000 spänn. Jag tycker inte det är orimligt att vi konsumenter kan förvänta oss att några av de kronorna och en skvätt av utvecklingstiden läggs på att fundera igenom omhändertagandet av produkterna i eftertid. Som ett minsta krav nån slags instruktion på hur grejerna ska källsorteras, men ännu bättre vore såklart något slags återvinningsprogram hos producenten eller liknande. Det är ju trots allt de själva som rimligen borde ha den bästa kompetensen och kunskapen kring hur deras produkter är uppbyggda, hur materialen kan tas om hand om och vad som kan återvinnas eller återanvändas.

Istället står jag här med 5000-kronors-byxor som ska gå i restavfall.

Mer än bara dyra skidkläder som inte kan återvinnas

Det här gäller såklart inte bara kläder. Vad sjutton ska jag göra med ett par slutkörda skidor egentligen? Eller bindningar, eller pjäxor för den delen? Och jo, visst har det börja hända lite. Scarpa använder plantbaserad plast i senaste versionen av Maestralen, WNDR Alpine testar algbaserade material i sina skidor och Peak Performance öppnar second-hand-butik i Stockholm. Haglöfs lagar och säljer begagnade kläder. Men det är med tryck på lite.

För att, lite motvilligt, citera en av kommentarerna från artiklarna ovan: ”Meningslösa symbolhandlingar […] den negativa miljöpåverkan från nya prylar är magnituder större än den ”positiva” miljöpåverkan av projekt som detta.” – det räcker inte! Det går för långsamt! Jag kan såklart inte tala för alla, men min anekdotiska erfarenhet är att konsumenterna har varit snabba, villiga och effektiva i sin omställning. De flesta av oss gör det vi kan. Branschen, å andra sidan, är frustrerande trög på att göra så mycket alls och ligger kvar i sina gamla banor.

Hur många av de pjäxorna Scarpa säljer kommer att vara gjorda av bioplast jämfört med hur många traditionella pjäxor de kommer att sälja? Och vad händer med plasten när pjäxan är slutkörd, finns det någon plan för det? Och, kanske det viktigaste av allt – kommer Scarpa på något sätt underlätta för folk att faktiskt använda sina pjäxor in i det sista? Erbjuda reservdelar på ett vettigt sätt och se till att de går att serva och laga till exempel? Om det redan är möjligt idag, skylta lite mer med det istället? Eller varför inte fräscha upp sina reklamkampanjer – ”Dina pjäxor från förra, eller förr-förra säsongen är fortfarande sjukt bra – gör hellre en service på dem och använda dem ett år till istället för att köpa nya”. Där kan vi snacka lite fräscht och storskaligt tänk.

Detsamma går att applicera på i princip alla andra ”miljösatsningar” från branschen. Hur mycket av Peak Performances sälj kommer utgöras av second-hand-grejer jämfört med nytt? Hur många av antalet skidor som säljs på ett år kommer vara av märket WNDR? Något jag fick veta i artikeln om Peak Performance är att de reparerar sina egna plagg gratis ”på livstid” så länge köparen har kvar kvittot – ett jädra fantastiskt koncept! Två frågor jag spontant kommer att tänka på.

För det första, hur kommer det sig att jag, som miljömupp och pryl… -intresserad, inte känner till det? Kudos för att ha tjänsten, det är faktiskt helt fantastiskt och en fräsch fläkt i ett annars ganska syrefattigt hav. Men om folk inte blir upplysta om att den existerar, vem ska då använda den? Inte ens om jag surfar in på deras hemsida och specifikt letar efter information om tjänsten, när jag redan på förhand vet att den finns, hittar jag någon information om hur det fungerar.

För det andra, och det här är den stora poängen, varför är det här något speciellt? Många tillverkare har någon slags reparations-/underhållstjänst för sina produkter för att kunna lämna garanti på dem utan att behöva byta ut hela produkten, men så snart produkterna är utanför garanti står konsumenten igen på egen hand. Varför inte fortsätta erbjuda reparationer och underhåll livet ut? Det behöver inte ens vara gratis – det går förmodligen till och med att tjäna en liten slant på det om det sköts effektivt, speciellt eftersom det byggs på en infrastruktur som i mångt och mycket redan finns där. Och för att återupprepa; det kanske är en grej redan idag, men se då till att informera om det.

Så finns det de som drar åt andra hållet istället, bland annat Skistar som nyligen har publicerat en ny ”hållbarhetsstrategi”. Och kudos för det, men när de bara två år tidigare ställt sig bakom den nya flygplatsen i Sälen spelar det ingen roll hur många eldrivna snöskotrar som köps in eller vilket år deras maskinpark ska vara klimatneutral – det lämnar ändå en ganska tråkig bismak i munnen när de helt plötsligt ska börja vara miljömedvetna, vilken miljöpåverkan flygsatsningen står för är det tyst om. Ordet greenwashing ligger nära till hands.

Förhållandevis små, direkt hycklande eller rent påhittade insatser blir marknadsföringsmjölkat tills våra ögon går i kors, samtidigt som det är tyst om de få insatserna som faktiskt kan göra skillnad. När det är verkligheten vi lever i är det inte så märkligt att folk blir utmattade och i lägre grad tror på den kommunikationen som är. Det underlättar inte heller för konsumenterna att ta ansvar.

Därför ställer jag frågan; när ska branschen börja ta sitt ansvar?

Invändningarna

Men vafan”, hör jag kritiken komma flygande. ”Du är ju en del av problemet som skriver recensioner och annat om allt det här som ska köpas!” Och ja. Det är på många sätt helt rätt. Jag är bidragande till den konsumtionshets som egentligen är själva grundproblemet. Det är ingenting jag är stolt över. Jag kan dock lova att om det fanns mer miljövänliga alternativ så skulle jag mer än gärna skriva om dem istället. Men utbudet är som sagt skralt, och det som finns är mediokert.

Hallå”, fortsätter kritiken, ”skidbranschen är ju en sån pytteliten del, det finns så otroligt många större saker att fokusera på ju!”. Och igen – inte alls fel. Men för att vara lite repetitiv, skidbranschen är direkt beroende av att klimatförändringen stoppas. Helst igår. Detsamma kan inte direkt sägas om oljeraffinaderier, stålverk eller cementbruk.

Och att peka finger på någon annan går alltid. There’s always a bigger fish. Och det är en väldigt enkel och smidig lösning för de mindre fiskarna att ta till. Men faktum är att alla branscher och aktörer kommer att behöva göra förändringar om det här ska gå vägen. Så varför inte vara konstruktiv istället för att peka finger? Börja rannsaka sig själv och se på vilket sätt en själv kan göra förändring. Ungefär som många av oss konsumenter har gjort.

Det finns inte längre några ursäkter. Om inte branschen drar sitt strå blir det ingen stack. Konsumenterna kan inte axla hela ansvaret, våra möjligheter sträcker sig bara så långt som branschen tillåter. Så snälla, tänk om ordentligt och börja ta ert ansvar.

Text: Oscar Frick
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
101 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (101)