Krönika: Ständigt dessa ankarliftar

Inleder man sin skidåkarkarriär i svenska fjäll och backar är ankarliften ett närmast oundvikligt hinder. Hur en T-formad plastkonstruktion kan ha så många fördelar och nackdelar samtidigt är inte helt vettigt, men krönikören anser att den i slutändan är bra för vår karaktär.

 

Jacktyget och det röda, ack så orubbliga blixtlåset tycks vara fast beslutna att samarbeta den här gången. Nylonfibrerna knakar lite olyckligt men vad hjälper det? Jag kämpar som en säl i ett oljebad, skidorna släpar och trasslar sig men inte ens de plastiga hyrbindningarna är på min sida idag.

I uppspeedad ultrarapid dras jag närmre och närmre den mentala avgrunden. För varje plågsamt utdragen sekund ökar uppgivenheten och gråten stockar sig hotfullt i halsen. Den här gången verkar hela universum ha bestämt sig för att jävlas med mig, och jag är utmattat förtvivlad innan jag till slut når det blåa plastsnöret.
Allting stannar, tystnaden lägger sig som en vadderad tehuva över skogen och jag blir sittande, snörvlandes i djup, klistrig snö. Hickar till några gånger och lyfter upp skidglasögonen för att torka några vilsekomna tårar innan jag trasslar loss mig. Knäpper upp jackan och låter jävulskapet från all samlad ondskas planet dra sig tillbaka med ett föraktfullt “vrrrrr”.

Det är sportlov något år efter millennieskiftet och precis just då känns den sista avstigningen på Leråliften i Duved som jordens ödsligaste plats. Ingen annan åkte liften hela vägen upp och jag var ensam, kollapsad under en vantfodergrå himmel. Mitt enda sällskap var ett snöigt staket, några granar och en smärtsamt övertydlig skylt om att här ska liftkrokseländet släppas, annars..
(..nästlar kroken in sig under jackan och släpar dig till förnedringens brant.)
Jag var tolv år och jag hatade ankarliftar.

Även om jag trasslade loss mig, knatade ner i glappande hyrpjäxor för att hämta staven jag tappat mitt i kaoset och utan mobiltelefon eller andra hjälpmedel som vi numera tar för givet lyckades återfinna min familj tog det lång tid innan jag litade på en ankarlift igen.

Ett drygt decennium och många, många skiddagar senare stod jag i en brant ankarlift i Österrike med en snowboardåkande kompis på min vänstra sida. Åren i Frankrike har gjort mig bortskämd – där är det stolliftar, ryckiga pomaknappar och färgglada ägg som dominerar. Jag kände mig faktiskt ganska instabil, och mina skidor fladdrade hit och dit i liftspåret eftersom de var sådär lagom nyskapande och därför inte hade något spann.
Trettiometersskylten närmade sig och klumpen i magen återkom – tänk om det är nu jag ramlar igen, tänk om det är idag liftankaret ska släpa mig och min vacklande värdighet till helvetet och tillbaka?

Det var det inte, det gick bra, men tänk om-känslan kommer nog aldrig att överge mig. Bara jag så mycket som fumlar med en liftkrok får jag hjärtklappning – avgrunden känns alltid så nära.


Robert Jarlenäs tampas med en ankarlift i Sälenfjällen.
Foto: Hedda Berander

Men jag kan omöjligt vara den enda människan med ett komplicerat förhållande till ankarliftar. Vid närmare eftertanke borde hela svenska folket ha ett komplicerat förhållande till detta fjällvärldens transportmedel nummer ett.
Tänk på saken. Det räcker med att besöka en vilken normaloffentlig plats som helst – typ ett torg eller en buss – för att inse varför ankarliftar och svenskar är en konstig kombination.
Vi har ett helt otroligt behov av personlig bubbla och att inte ta kontakt med folk vi inte känner. Att då ställa sig axel mot axel med en person som kan vara en total främling går stick i stäv med vår nationella identitet.
För Den Stereotypa Svensken borde ankarliften framstå som det ultimata skidrelaterade tortyrredskapet.
Allting handlar om ett fåtal faktorer:


1. Tvåsamhetsfaktorn.

En förstklassig ankarliftsfärd behöver en åkkamrat. Denna person bör för största möjliga bekvämlighet vara någon man känner sedan innan, och allra helst någon vars ben är ungefär lika långa som ens egna. För att underlätta denna punkten bör man i ankarliftstäta omgivningar aldrig utsätta sig för faran att åka i ett sällskap som består av udda antal åkare. Annars kan du – gud förbjude – riskera att hamna jämte en okänd person som likt en framfusig fransk skidlärare på raggningsrunda smyger sig in jämte en intet ont anande ensamåkare.

 

2. Köfaktorn.

Att köa är en av Sveriges många inofficiella nationalsporter. Systemet, mataffären, liften – svensken älskar att köa. Och få saker gör svensken så förbittrad som en ineffektiv kö. Oavsett om det handlar om en tom plats längst fram i berg-och-dalbanan eller någon som står och pratar med kassörskan på ICA – svensken ser rött.
Väg då detta mot risken att som udda person i ett åksällskap tvingas åka med en främling (vad döljer du för mig, bakom dina skidglasö-ögon *nynnar* – ursäkta). Vilket väljer man? Att utföra en skenmanöver för att få en liftkrok för sig själv men onda ögon av halva kön, eller ovan nämnda scenario?

3. Teknikfaktorn.

Särskilt själva avstigningsfasen kräver sin kvinna, eller man. Det är många variabler som ska tas hänsyn till så som lutning, fart, underlag, utrymme och eventuell liftpartner. Allt detta påverkar om man kan frigöra sig från liftbygeln med en enkel hjälmfotingspuff eller om man måste göra den mer avancerade dra lite bakåt-vrid 90 grader-släng undan-manövern. Åker man med ryggsäck finns ännu ett potentiellt störningsmoment. Oändliga bonuspoäng om du råkar (”råkar”) slänga liftkroken på någon som står bredvid och knäpper pjäxor/fumlar med stavarna/utvärderar sin existens.

 

4. Väderfaktorn.

Skidåkare är ständigt utlämnade till naturens nycker och även om ankarliften har en stor fördel i körbarhet jämfört med sina ovanjordiska kusiner när det blåser är den på intet sätt immun mot busväder. Isiga liftspår som framkallar ens inre Bambi, spontana bäckar att hoppa över på våren och min personliga favorit – bli blästrad av kornig snö när liftspåret anammar skorstenseffekten och likt en metereologisk magnet drar till sig snålblåst och drivis.


Klassiskt fjälltransportmedel.
Foto: Hedda Berander
Med denna högst oprofessionella och verkligen inte vetenskapliga analys som grund vågar jag påstå att ankarliften har ett gäng svagheter, både sociala/mentala och tekniska, men trots detta tycker jag ändå att ankarliften är en viktig del i karaktärsdanandet av svenska skidåkare.
Vad kan vara nyttigare än att likt mitt tolvåriga jag darra av skräck inför varje liftfärd men gång på gång möta fruktan, eftersom belöningen som sedan väntar får prövningen att framstå som en obetydlig bagatell?
Vad kan vara nyttigare för vår inre Stig-Helmer, den självutplånande och blyge, än att hamna jämte en snackig skrytpelle en släpliftskilometer eller två? Om inte annat så för att testa ditt tålamod.
Och handen på hjärtat kamrater, visst har ni någon gång upplevt den stillsamma tillfredsställelsen som kommer av att åka slalom i liftspåret – tvärtemot de i värmestugorna så frekventa SLAO:s fjällvettsaffischer?

Ankarliftarna skiljer helt enkelt agnarna från vetet, och får oss att växa och utmana oss själva. Jag är i alla fall beredd att utstå lite traumatisering för ett åk eller två, och jag tror att vi som fått vår liftåkarfostran av dessa infernaliska galgar är av ett aningens hårdare virke än våra knapp- och stolliftsåkande motsvarigheter.

Visste du att..

.. Sveriges längsta ankarlift finns i Jäckvik, sex mil från Arjeplog?
.. den första ankarliften i Sverige byggdes ovanför Lundsgården i Åre 1940?
.. ankarliftar har en drivhastighet av 3-4 m/s, vilket faktiskt är snabbare än icke kopplingsbara stolliftar.
.. det svenska företaget Liftbyggarna har byggt mer än 250 ankarliftar sedan starten 1952?

Läs medlemmarnas recensioner av ankarliftar här: LÄNK >>


Flatspin i t-lift

Text: Hedda Berander
  • Gilla0   Kommentera (15)
  • KATEGORIER:
  • TAGGAR: , , ,
Logga in på Freeride för att kommentera.
Bli medlem logga in Logga in med Facebook
  1. a-zon
    0
    a-zon | 2013-12-04 09:21          

    Varför stå när man kan sitta?

  2. Torma
    1
    Torma | 2013-12-03 10:21          

    Idag är ju liftwaffe (eller?) ett minne blått då liftägarna har insett att man inte skall ställa den mest barske 55+ mannen som fick jobbet via arbetsförmedlingen i liften. Här i Åre möter gästvärdar oss med ett leende och är hjälpsam i alla lägen. Hur detta påverkar ens karaktär är osagt och kanske oroande ;-). Minnena från "hemmabacken" i Järvsö är djupa och otaliga då man fick uppläxningar från barsk lift"värd" -och morsan efter hon såg det svedda nylonet på Nevica-dressen. Att dessa märken var från då man släpades som ett nödslaktat djur i träramper som man byggde vid avstiget på 80 talet innan nödstoppet -det gav inga plusspoäng givetvis.
    Bra skrivet Hedda. Vill gärna ha en reflektion om local heroes också. Finns i varje skidort, har bara en betydelse i denna ort och lever på gamla meriter. Skall inte förväxlas med de som faktiskt blev nåt.

  3. Haellgren
    0
    Haellgren | 2013-12-02 21:59          

    Ankarlift är ju bra, för då är alla tjejer man åker med också skidintresserade ;)

  4. Corin
    1
    Corin | 2013-12-02 18:49          

    Som uppväxt i Hemavan och Tärnaby känner jag inte riktigt igen mig. Har blivit såpass van med släpliftar att en stollift är både lite lyxigt och samtidigt rätt seriöst på nåt sätt. Inget är så hemma för mig som en lite för lång släplift, hastigheten uppvriden till något över turistfart.

  5. mWadsten
    2
    mWadsten | 2013-12-02 18:46          

    Kraven för att åka ankarlift i Kanada

    http://www.freeride.se/photo/view.php?id=113429

  6. AktivaDagar
    0
    AktivaDagar | 2013-12-02 17:17          

    Tack för en härlig krönika! Igenkänning!

  7. Igel
    1
    Igel | 2013-12-02 16:30          

    Med bräda så gör det såååå ont i benet efter en dag med ankarlift. Bygg om!

  8. Pr0z
    0
    Pr0z | 2013-12-02 16:25          

    För ca 10 år sedan åkte jag ett par ankarliftar framför min yngre bror på Kläppens baksida (Falken liftarna). Ungefär 150 meter innan toppen skulle vi kliva av för att grilla. Jag kliver av och ställer mig med resten av gänget och väntar på min bror. Vi ser honom komma upp för krönet och när han ska släppa bygeln fastnar den i hans jacka varpå en kompis skriker att nån måste hjälpa honom, så en annan kompis springer efter honom den snabbaste vägen (korsar terrängen som ej är pistad). 5 meter senare står han med snö upp till låren medan min bror släpas med ytterligare 50 meter... Till råga på allt så finns det hela inspelat på en DV-kassett någonstans!

  9. Pillard
    0
    Pillard | 2013-12-02 15:58          

    Ankarliftar höll på att döda mitt snowboardåkande innan det ens hade börjat. Av någon underlig anledning lyckades jag tajma mitt första snowboardåk i samband med att det hade kommit ohyggliga mängder snö på Östgötaslätten så debuten skedde i en liten obskyr backe i Sätravallen. Liftgubben var dock inte helt van vid snowboards utan han trasslade liksom in bygeln mellan bägge benen. Jag hade liksom ankaret såsom man har en knapplift när man åker skidor, fast jag åkte snowboard, om någon förstår? Vart detta slutar borde inte förvåna någon och med ankaret nere vid främre foten drogs jag rakt över den fina skivan som avslutade liftspåret (jag har aldrig hoppat så högt på snowboard, varken före eller efter). Som grädde på moset tyckte liftgubbarna att det var en bra idé att under resten av dagen garva åt en 12isch-årig snowboardåkare som fått en obeställd flygtur.

    I lite äldre ålder gjorde vi om den där succén så sent som förra säsongen. Denna manöver kan nog beskrivas lite lättare. Tänk er en ankarlift, tänk er sen att fjädern i den är trasig (alltså helt obefintlig) och tänk er sen två personer som är ganska vana liftåkare och står därför och pysslar med annat när liften kommer...

  10. linder
    1
    linder | 2013-12-02 15:45          

    Hah! Nu vill jag åka ankarlift med hedda, bara för att! :D http://www.freeride.se/forum/thread.php?t=93090

  11. DirtyPigeon
    1
    DirtyPigeon | 2013-12-02 15:18          

    Bjuder på mitt lifthistoria.
    Tryvann - Oslo 2011 (jag 26år ung då)
    Sitter ensam i en (trøg) ankarlift.
    Tycker att det ær en bra idé att træna balans i liften genom att sick-sacka på en sida, ett ben i taget.
    Enda till BAM .. kanten hugger till i snøn och jag faceplantar ganska hårt men håller kvar liften med en hand.
    Coolingen som balanserar har precis skæmt ut sig så det gør ont i sjælen samtidigt som jag hør några skratt från personerna bakom mig.
    Var bara att hålla i sig i ca. 20m till det att en øppning i staketet kom och jag kunde mindre graciøst åka ner igen.

    Mera lifthistorier till folket

  12. GEkroth
    1
    GEkroth | 2013-12-02 15:08          

    Som gammal liftvärd måste jag säga att gäst-liftwaffe-faktorn är extremt hög i en ankarlift. Om jag orkade skulle jag skriva en lika lång och underhållande text från liftvärdens synvinkel. Dock kan jag förstå ångesten när 30m-skylten närmar sig.
    Bra skrivet Hedda!

  13. JohanCarlsson
    2
    JohanCarlsson | 2013-12-02 14:32          

    Haha, klockrent skrivet Hedda! Sitter och småflinar när jag läser och känner igen mig i de olika scenariona. Det är snyggt skrivet med mycket humor! Bra läsning! :D