Krönika: Ständigt dessa ankarliftar

Inleder man sin skidåkarkarriär i svenska fjäll och backar är ankarliften ett närmast oundvikligt hinder. Hur en T-formad plastkonstruktion kan ha så många fördelar och nackdelar samtidigt är inte helt vettigt, men krönikören anser att den i slutändan är bra för vår karaktär.

 

Jacktyget och det röda, ack så orubbliga blixtlåset tycks vara fast beslutna att samarbeta den här gången. Nylonfibrerna knakar lite olyckligt men vad hjälper det? Jag kämpar som en säl i ett oljebad, skidorna släpar och trasslar sig men inte ens de plastiga hyrbindningarna är på min sida idag.

I uppspeedad ultrarapid dras jag närmre och närmre den mentala avgrunden. För varje plågsamt utdragen sekund ökar uppgivenheten och gråten stockar sig hotfullt i halsen. Den här gången verkar hela universum ha bestämt sig för att jävlas med mig, och jag är utmattat förtvivlad innan jag till slut når det blåa plastsnöret.
Allting stannar, tystnaden lägger sig som en vadderad tehuva över skogen och jag blir sittande, snörvlandes i djup, klistrig snö. Hickar till några gånger och lyfter upp skidglasögonen för att torka några vilsekomna tårar innan jag trasslar loss mig. Knäpper upp jackan och låter jävulskapet från all samlad ondskas planet dra sig tillbaka med ett föraktfullt “vrrrrr”.

Det är sportlov något år efter millennieskiftet och precis just då känns den sista avstigningen på Leråliften i Duved som jordens ödsligaste plats. Ingen annan åkte liften hela vägen upp och jag var ensam, kollapsad under en vantfodergrå himmel. Mitt enda sällskap var ett snöigt staket, några granar och en smärtsamt övertydlig skylt om att här ska liftkrokseländet släppas, annars..
(..nästlar kroken in sig under jackan och släpar dig till förnedringens brant.)
Jag var tolv år och jag hatade ankarliftar.

Även om jag trasslade loss mig, knatade ner i glappande hyrpjäxor för att hämta staven jag tappat mitt i kaoset och utan mobiltelefon eller andra hjälpmedel som vi numera tar för givet lyckades återfinna min familj tog det lång tid innan jag litade på en ankarlift igen.

Ett drygt decennium och många, många skiddagar senare stod jag i en brant ankarlift i Österrike med en snowboardåkande kompis på min vänstra sida. Åren i Frankrike har gjort mig bortskämd – där är det stolliftar, ryckiga pomaknappar och färgglada ägg som dominerar. Jag kände mig faktiskt ganska instabil, och mina skidor fladdrade hit och dit i liftspåret eftersom de var sådär lagom nyskapande och därför inte hade något spann.
Trettiometersskylten närmade sig och klumpen i magen återkom – tänk om det är nu jag ramlar igen, tänk om det är idag liftankaret ska släpa mig och min vacklande värdighet till helvetet och tillbaka?

Det var det inte, det gick bra, men tänk om-känslan kommer nog aldrig att överge mig. Bara jag så mycket som fumlar med en liftkrok får jag hjärtklappning – avgrunden känns alltid så nära.


Robert Jarlenäs tampas med en ankarlift i Sälenfjällen.
Foto: Hedda Berander

Men jag kan omöjligt vara den enda människan med ett komplicerat förhållande till ankarliftar. Vid närmare eftertanke borde hela svenska folket ha ett komplicerat förhållande till detta fjällvärldens transportmedel nummer ett.
Tänk på saken. Det räcker med att besöka en vilken normaloffentlig plats som helst – typ ett torg eller en buss – för att inse varför ankarliftar och svenskar är en konstig kombination.
Vi har ett helt otroligt behov av personlig bubbla och att inte ta kontakt med folk vi inte känner. Att då ställa sig axel mot axel med en person som kan vara en total främling går stick i stäv med vår nationella identitet.
För Den Stereotypa Svensken borde ankarliften framstå som det ultimata skidrelaterade tortyrredskapet.
Allting handlar om ett fåtal faktorer:


1. Tvåsamhetsfaktorn.

En förstklassig ankarliftsfärd behöver en åkkamrat. Denna person bör för största möjliga bekvämlighet vara någon man känner sedan innan, och allra helst någon vars ben är ungefär lika långa som ens egna. För att underlätta denna punkten bör man i ankarliftstäta omgivningar aldrig utsätta sig för faran att åka i ett sällskap som består av udda antal åkare. Annars kan du – gud förbjude – riskera att hamna jämte en okänd person som likt en framfusig fransk skidlärare på raggningsrunda smyger sig in jämte en intet ont anande ensamåkare.

 

2. Köfaktorn.

Att köa är en av Sveriges många inofficiella nationalsporter. Systemet, mataffären, liften – svensken älskar att köa. Och få saker gör svensken så förbittrad som en ineffektiv kö. Oavsett om det handlar om en tom plats längst fram i berg-och-dalbanan eller någon som står och pratar med kassörskan på ICA – svensken ser rött.
Väg då detta mot risken att som udda person i ett åksällskap tvingas åka med en främling (vad döljer du för mig, bakom dina skidglasö-ögon *nynnar* – ursäkta). Vilket väljer man? Att utföra en skenmanöver för att få en liftkrok för sig själv men onda ögon av halva kön, eller ovan nämnda scenario?

3. Teknikfaktorn.

Särskilt själva avstigningsfasen kräver sin kvinna, eller man. Det är många variabler som ska tas hänsyn till så som lutning, fart, underlag, utrymme och eventuell liftpartner. Allt detta påverkar om man kan frigöra sig från liftbygeln med en enkel hjälmfotingspuff eller om man måste göra den mer avancerade dra lite bakåt-vrid 90 grader-släng undan-manövern. Åker man med ryggsäck finns ännu ett potentiellt störningsmoment. Oändliga bonuspoäng om du råkar (”råkar”) slänga liftkroken på någon som står bredvid och knäpper pjäxor/fumlar med stavarna/utvärderar sin existens.

 

4. Väderfaktorn.

Skidåkare är ständigt utlämnade till naturens nycker och även om ankarliften har en stor fördel i körbarhet jämfört med sina ovanjordiska kusiner när det blåser är den på intet sätt immun mot busväder. Isiga liftspår som framkallar ens inre Bambi, spontana bäckar att hoppa över på våren och min personliga favorit – bli blästrad av kornig snö när liftspåret anammar skorstenseffekten och likt en metereologisk magnet drar till sig snålblåst och drivis.


Klassiskt fjälltransportmedel.
Foto: Hedda Berander
Med denna högst oprofessionella och verkligen inte vetenskapliga analys som grund vågar jag påstå att ankarliften har ett gäng svagheter, både sociala/mentala och tekniska, men trots detta tycker jag ändå att ankarliften är en viktig del i karaktärsdanandet av svenska skidåkare.
Vad kan vara nyttigare än att likt mitt tolvåriga jag darra av skräck inför varje liftfärd men gång på gång möta fruktan, eftersom belöningen som sedan väntar får prövningen att framstå som en obetydlig bagatell?
Vad kan vara nyttigare för vår inre Stig-Helmer, den självutplånande och blyge, än att hamna jämte en snackig skrytpelle en släpliftskilometer eller två? Om inte annat så för att testa ditt tålamod.
Och handen på hjärtat kamrater, visst har ni någon gång upplevt den stillsamma tillfredsställelsen som kommer av att åka slalom i liftspåret – tvärtemot de i värmestugorna så frekventa SLAO:s fjällvettsaffischer?

Ankarliftarna skiljer helt enkelt agnarna från vetet, och får oss att växa och utmana oss själva. Jag är i alla fall beredd att utstå lite traumatisering för ett åk eller två, och jag tror att vi som fått vår liftåkarfostran av dessa infernaliska galgar är av ett aningens hårdare virke än våra knapp- och stolliftsåkande motsvarigheter.

Visste du att..

.. Sveriges längsta ankarlift finns i Jäckvik, sex mil från Arjeplog?
.. den första ankarliften i Sverige byggdes ovanför Lundsgården i Åre 1940?
.. ankarliftar har en drivhastighet av 3-4 m/s, vilket faktiskt är snabbare än icke kopplingsbara stolliftar.
.. det svenska företaget Liftbyggarna har byggt mer än 250 ankarliftar sedan starten 1952?

Läs medlemmarnas recensioner av ankarliftar här: LÄNK >>

Flatspin i t-lift

Text: Hedda Berander
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
12 kommentarer Kommentara