Krönika: Jag kan inte låta bli att tycka om hösten

Jibberisch försöker sätta fingret på vad som är grejen med hösten. Årstiden som det i vissa kretsar är fullständigt icke-okej att tycka om, men som för snöälskaren markerar början på vintern. Att längtan snart är över. Och att trängseln vid glassdisken blir mindre.


Sådär ja. Sommaren är slut och med den går tjat om hur underbart allting är när det är varmt i graven. Mygg och svettiga dårar som äter glass är ett minne blott. Stående inbjudningar till att behöva vara social på uteserveringar upphör.

Jag tänkte lite löst sammanfatta och stänga mina tidigare åsiktsbryderier kring de här årstiderna som envisas med att inte vara vinter.

Höst. Mina damer och herrar hösten är här. En något motsägelsefull årstid för de flesta inblandade. Sommarentusiasterna blir lite lätt deprimerade och stressade. De som suckat hela sommaren, de som är självutnämnt positiva och älskar sommaren – de som ballar ur fullständigt så fort man nämner någonting som kan tolkas negativt mot värme och ljus – blir med ens negativa. Och lika fientliga som de blev för ett par månader sedan när man råkade påpeka hur varm deras älskade sommar är, lika otäckt föraktfulla blir de om man råkar nämna hur mycket man ser fram emot lite kyla.

Höst får man nämligen inte tycka om alls. Men som skidåkare kan jag inte låta bli.


Foto: @ellekari

Hösten. Jag försökte komma på en sorts fyndig metafor för hösten. För hur man känner när skidsäsongen börjar närma sig på allvar. När naturen självdör, mörkret lägger sig, silvret dyker kvickt och snörapporter från alperna väller in. Facebooktrådar, mail, sms och så kallad ”planeringsöl” organiserar resor. Hösten lovar stordåd ännu en gång.

Jag kom inte alls på den där metaforen jag trevade efter. Möjligen skulle jag kunna påstå att hösten känns lite grann som att stå naken och bakfull i ett kallt badrum i väntan på att det där varma och förlösande badet skall tappas upp. Men jag vet inte om den gör alltsammans rättvisa. Bergen, snön och den fantastiska fartvinden i ansiktet är så mycket mer.

Så det är med en förväntansfull barnslighet och leende läppar jag tittar på gulnande löv och omfamnar mörkret som ännu en gång drar in. Ty, båda dessa ting betyder att snart, snart så är det dags igen. Att möta min allra största av alla kärlekar.

Bergen.


Höstsurf. En av alla saker som kan göras i väntan på vintern.
Foto: @ellekari
Vårt förhållande har
något motsägelsefullt legat på is under våren och sommaren.
Frustrationen har varit total. Som skidåkare på sommaren, kan man inte låta bli att känna sig som en svensk supporter till ett engelskt fotbollslag: Man pratar om sin kärlek. Sitt intresse. Man längtar. Beställer kläder på postorder. Tittar på filmer. Använder internet. Läser. Träffar andra som tycker likadant. Pratar igen. Ser på tv. Upplever ingenting på riktigt. Försöker stå emot begäret att fylla tomheten och bristen på riktigt samhörighet med ännu en tatuering.

Efter att ha funderat både ett och två varv runt karusellen som verkligheten trots allt ofta erbjuder har jag inget bra svar på varför jag älskar bergen. Varför jag fortfarande älskar dem. Konstigt att gnejs och granit kan betyda så mycket. Jag som brukar tröttna så snabbt på allt annat. Jag som faktiskt brukar kunna, på ett nästan skrämmande ingenjörsaktigt vis, se saker rationellt, logiskt och utan passion.

Men så fort bergen börjar torna upp sig där borta vid horisonten släpper allt som har med förnuft att göra. Hjärtat börjar slå. Minnen från förr dyker upp. Suget i benen efter att få trycka ifrån i skäret. Magen skriker efter att ännu en gång få ila till, krama mina inälvor, när jag far utför ännu en klippa. Öronen skriker efter att få höra den där ofantliga tystnaden igen. Näsan vill känna lukten av snö. Och ögonen får aldrig nog av fantastiska vyerna. Jag vet inte ens om jag vill, än mindre vågar, börja analysera och försöka hitta ett svar på frågan: varför?

Jag vill nog kanske ha det så. Som det är. Okomplicerat. Jag vill ha bergen som de är. Å ena sidan villkorslöst kompromisslösa, å andra sidan generösa med upplevelser, gemenskap och den där alldeles fantastiska känslan, jag alltid av någon anledning tjatar om, den där känslan av att nästan skita på sig av rädsla.

 

Fem bra saker med hösten:

  • Det är snart vinter.
  • Folk cyklar mindre. (Eftersom de allra flesta folk inte kan cykla, är detta fördelaktigt.)
  • Det är okej att dricka groggar innehållande ond och bråd död istället för rosé.
  • Folk slutar trängas i frysdiskarnas förlovade glassland. Att få välja glass ifred ger själslig ro.
  • Mörkret kommer tidigt och när det är mörkt får man gå och lägga sig.
Text: Jibberisch
Foto: @ellekari
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.