Guide: Hur du blir en bättre skidåkare (eller iallafall framstår som en)
Även om skidåkning för den stora delen av utövarna faller någonstans inom spektrat rekreation-livsstil drivs ändå många av en strävan efter att utvecklas, att bli bättre. Carva lite djupare, droppa något ännu högre, snurra en 180 extra av railet. Frågan är bara hur man går till väga för att bli en bättre skidåkare.
För att reda ut detta trassel bad redaktionen två av forumets mest aktiva och verbala medlemmar att ge oss sin syn på saken.
Robert ”Jarle” Jarlenäs är en ståsäker filosofistudent som till skillnad från många andra inte är särskilt förtjust i puder (den korrekta definitionen av det, iallafall). Efter att under ett par år fått skidrelaterade prylar gratis har han nu återgått till att finansiera allt själv, eftersom han har en svårförklarlig hatkärlek till hela fenomenet skidåkning.
”Jibberisch” är forumtrollet och krönikören som hyser större avoghet gentemot människosläktet än de flesta. Ökänd för att tröttna på saker – vid närmare eftertanke är skidåkning en av få saker i hans liv som han ännu inte givit upp eller åtminstone hyser agg emot.
Introduktion
Efter förfrågan tog vi på oss ansvaret att sätta ihop ett par punkter för den som vill bli en bättre skidåkare. För den som vill utveckla sig själv både fysiskt och psykiskt. Med det självklara målet att äta glass, bacon och kanske ligga lite mer än förra säsongen i slutändan.
Så för dig som vill imponera på nya människor på berget, ta din åkning till nya höjder, eller varför inte kombinera de båda? I alla fall en i denna duo har varit där och vet vikten av att presentera och representera sig själv på berget. Låt oss hjälpa dig att bygga ihop katapulten så du kan sätta dig i den och skjuta dig själv till oanade konsekvenser.
Frys in lite bacon, stoppa lite glass i stekpannan, luta dig tillbaka och håll hårt i någonting. Nu jävlar kör vi.
(Vi bestämde på förhand att valfri låt – så länge du väljer Black City av Mustasch – passar ypperligt som komplement till texten.)
Träning
Träning och då speciellt träning på försäsongen är absolut inte att förakta. Nyckeln, förutom att stärka ben, bål, rygg, axlar (kanske inte det viktigaste för åkningen men axlar ur led och trasiga nyckelben är vanligt) och biceps, är hur en skidåkare förhåller sig till sin träning. Hur en skidåkare väljer att framställa sig.
Ibland, runt om i sammankomster, hörs budskapet: ”Lev som du lär.” Aldrig säger vi. Kanske rent av tvärtom. Det är nämligen av yttersta vikt att ingen, och då menar vi ingen, knappt ens du själv – vet om den mängd du faktiskt lagt ner i löpspåret och på gymmet.
Varför frågar du? Förväntningar, svarar vi. Förväntningar och högt ställda sådana kan och kommer att förändra människors syn på dig.
Vad tror du händer om du, när försäsongen börjar närma sig sitt slut, sitter på afterskin på någon skidtestarhelg och svarar sanningsenligt på frågan hur mycket du tränat på försäsongen? Om du nämner alla mil i spåret. Alla intervaller i trappor och backar. Alla utfall? Alla marklyft? Knäböj? Magövningar? Om du nämner att du faktiskt springer milen under 40 minuter och lyfter lika mycket i marklyft som Arnold gjorde under sina glansdagar?
Exakt. Precis så. Människorna runt omkring dig kommer att anta att du är en ambitiös människa. En man eller kvinna av rang. Dedikerad till ditt påstådda intresse. Och med sådana antaganden följer liknande antaganden kring din teknik, din fart, dina skärande svängar, höjdmeter på klipporna och allt annat som blir svårt att leva upp till. Kan bli svårt att leva upp till.
Hur mycket en luftfärd imponerar står i direkt relation till hur mycket den luftburne individen (i det här fallet Jarle) pratat om träning, inte hur mycket han de facto har tränat.
Foto: Hanna Olofsson
Ligg istället lågt. Som Jönssonligan. Mycket lågt och låt förvissningar om att du är en lat jävel göra jobbet åt dig. Prata om andra saker än försäsongsträning. Häng aldrig och då upprepar vi, häng aldrig på när dina vänner på Facebook, eller för all del i verkligheten, börjar härja om hur mycket de faktiskt tränat. Sprungit i backar eller torr-hoppat nedför en backe med stavar. Följ aldrig efter den kaninen, ty i det hålet väntar bara fördärv. Vi förstår och inser så klart att det är lockande att slänga upp i nyllet på dessa självutnämnda Facebooksupermän- och kvinnor -, men i det långa loppet är allt sådant förödande.
Memorera och upprepa efter oss:
”Jag har knappt kört någonting alls. Alltså, tror jag springer ett par rundor veckan innan vi drar. Kanske.”
”Fan alltså springa är så förbannat tråkigt. Jag är ju skidåkare.”
”Shit alltså kör du så mycket? Nu får jag dåligt samvete, jag har knappt kommit ut alls. GTA V släpptes ju i höstas!”
”Men vadå? Nej, jag har inte tränat så mycket. Men vi kommer väl inte gå så mycket toppturer i år ändå va?”
”Skulle ha tränat mer. Känner mig lite svag i benen. Tror du mina lagg kommer funka för mig i år? Kanske behöver något mjukare och kortare?”
Under tiden du memorerar och laddar med ovanstående klyschor tränar du självklart. Du tränar ben, mycket ben. Explosivitet och styrka i kombination med rå uthållighet. Spring i kuperad terräng. Spring intervaller. Kör böj, ofta och tungt, komplettera med utfall. Dina ben är dina vänner.
Svaret på vad du ska träna generellt sett är basövningar och löpning eller cykling. Tunga basövningar kombinerat med backintervaller, där du givetvis har ryggsäck med vikter, är betydligt cräddigare än att tramsa runt med crossfit, yoga eller långdistanslöpning. Är du osäker på hur ett vettigt styrketräningsprogram ser ut eller är nybörjare på gymmet – googla: (eller sök via Bing om du känner dig modig) ”stronglifts 5×5”.
Stretcha bör man, annars blir man vig som ett kylskåp. Exemplifieringen outsourcades eftersom Jarle och JIbberisch faller i den senare kategorin.
Foto: Ellekari
Glöm heller inte att stretcha. Om dina ben är dina vänner är korta muskler dina fiender. Den gamla klyschan att hålla sina vänner nära men sina fiender närmare håller inte riktigt här. Du vill att dina fiender skall vara långt borta, långa och sega. Färska. Tänk godis, gamla och stela hallonremmar, har de någonsin gjort någon glad?
Hur stretchar man bäst? I grupp så klart. Iklädda underställ. Tajta underställ!
Slutsatsen blir att det är fördelaktigt att vara vältränad som fan men framstå som förbannat otränad. Då kommer din personliga högsta nivå tolkas som att du har massor mer att ge om du bara tränade lite. ”Nästa säsong då jävlar!” är ett bra mantra att kommunicera utåt mellan dina fejkade hjärtattacker på berget.
Skador
Vad man INTE vill ska hända.
Foto: Robert Jarlenäs
Skador är frustrerande som fan – det vet alla – och när de väl inträffar kan de förpassa en skidåkare till läktaren för resten av säsongen om det vill sig illa.
Skador är skit.
Men som vanligt med skit, beror det lite på hur vi förhåller oss till den. Förvandla brunt till vitt som vi brukar skämta.
Alltså, så här – en skada, antingen en existerande skada (förhoppningsvis inte) eller en påhittad skada, kan bidra till flera positiva effekter:
En skada kan ge dig respit. Om du mot förmodan har pratat bredvid mun på en afterski eller vid ett försök att imponera på en eventuell framtida partner och sedan ställs inför en situation på berget, en situation du enligt tidigare skryt ställts inför hundratals gånger förr – då kan en liten skada komma väl till pass. Ett frikort. Ett: ”Gå ner till dalen utan att passera den livsfarliga rännan-kort.”. Alltid bra att ha. Du kan då behålla din superstatus som superman eller superkvinna och samtidigt överleva.
En skada kan också ge dig crädd. Ta reda på vilken typ av skada som ofta drabbar brantåkare. Att bedriva efterforskningar gynnar som vanligt lögnaren. Tänk på att brantåkare som gör fel ofta stendör i stället för att vricka foten. Var noga med val av skada. Välj en lämplig skada. Hävda sedan att du har lite spår kvar av en sådan. Antingen har du varit i närheten av en sådan plats eller så tar du reda på en lämplig plats så att du på ett trovärdigt vis kan återge berättelsen.
Säg att du pajade, vad du nu pajade (kotkompressioner och trasiga korsband är trovärdiga skador), när du åkte nordsidan på Aiguillen, eller när du lite ödmjukt gav dig på Bec De Stenkross.
Och var beredd på att behöva återge historien. Precis som fiskare förväntas skidåkare vilja berätta om sina eskapader. Och precis som fiskare tycker skidåkare om att lyssna på andra skidåkers historier.
Mer om hur du navigerar i lögnernas träsk och sanningarnas djungel följer längre fram i denna text. Det behövs pannlampa, machete och kompass för att inte göra bort sig fullständigt nämligen.
Mat och dryck
Bacon – mat för konungar och odödliga skidfantomer
Äta (bacon) bör man annars dör man – tål att upprepas ända in i kaklet. Inte helt oväntat kan du använda även denna rubrik till din fördel i jakten på att sänka förväntningarna och framstå som: ”Jävligt bra trots att…”
Precis som med träning måste du äta rätt för att orka med att åka skidor. Det hela är ingen raketvetenskap alls.
Dock är denna rubrik lite snårigare och innehåller en mer vindlande balansgång än rubriken träning. För om du likt rubriken träning bara mörkar hela vägen, hela tiden, både vid foten av berget och på berget, kan dina medåkare mycket väl börja tro att du är en bummare av rang. Om du ständigt håller igen på matkostnader och variation av din föda – kan detta uppfattas som ett tecken på att du varit eller är en skidluffare. Vilket i sin tur kommer att spegla förväntningar på dig på och runt omkring berget.
En balans är alltså att föredra. Från alla olika vinklar du förmår att tänka dig.
Du behöver äta rätt för att orka med. Du behöver äta rätt för att folk runtomkring dig inte skall börja undra vem du är och antingen avfärda dig eller höja dig till icke önskvärda skyar.
För den ena av skribenterna är bacon mer eller mindre religion och den andre dyrkar glass som om glass vore ett svar som kommit från en Djup Tanke.
Alla tror på något, antar vi, och ofta tror vi att kanske en öl löser många problem. Och om en öl inte löser många problem, borde en öl lösa många problem.
Bacon och glass i all ära. Men glöm för guds skull inte bort kolhydrater och allehanda enkla ting så som gröt på morgonen; somliga av oss åker aldrig utan att ha alla små fickor på jackan fullproppade med små chokladbitar. Vad gröt anbelangar kan man, för maximal mättnadskänsla, vända på receptet (normalt en del havregryn, två delar vatten – här två delar havregryn, en del vatten) och kasta in i hela klabbet i micron på två minuter. Du får då någonting som liknar ett degigt bröd, havregrynet är inte färdiglagat och kommer nu ligga och jäsa i magen och hålla dig mätt längre.
Under en säsong är det lätt att rasa i vikt, hård fysisk aktivitet x-antal timmar om dagen ger lätt ett energiunderskott, du behöver alltså äta som en häst, problemet är att bummare inte har pengar till detta. Att äta den mängd som krävs leder i förlängningen inte bara till mindre skidåkning utan även mindre öl. Öl är, enligt många års observationer, populärt bland skidåkare och kan ge dig en fördel när du navigerar i skidvärldens törnbuskar, något vi återkommer till senare i texten.
Fjortisar letar alkohol per krona, bummare kalorier per krona, mindre matkassa betyder mer skidåkning. Glöm allt vad kulinariska upplevelser heter, i köttdisken är det bara tre saker som gäller; protein, fett och lågt pris. Bacon brukar vinna, på något vänster är världen skapt som så att bacon är billigt i anslutning till bra skidberg. Tärnat bacon ännu billigare. Chips brukar också finnas i form av budgetmärke med mer frityrolja än potatis, dåligt med protein förvisso men räknat i kalori per krona är det fantastiskt. Dessutom är chips gott.
För att minimera matutgifterna handlas mat aldrig, aldrig, i bergsbyn. Maten är alltid billigare i närmsta stad eller större by. Befinner du dig långt bort från en sådan är det dags att räkna på transportkostnaderna vs. matpriserna där du befinner dig.
Är du osäker på vad du ska äta blir svaret bacon. Svaret är alltid bacon. Eller kanske glass, beroende på vem du frågar… När kommer egentligen baconglass börja säljas?
Här vill vi också lyfta en ständigt återkommande fråga: ”Camelback eller inte camelback – det är en viktig fråga det.”
PET-flaskan är ett alternativ till Camelbak. Vi vill dock uppmärksamma läsaren om att inköp av dessa görs med påfyllning av flaskan som syfte. Få saker påvisar okunskap lika mycket som att köpa flaskvatten när man befinner sig i regioner där kranvattnet kommer mer eller mindre direkt från de på grund av växthuseffekten smältande glaciärerna.
Foto: Wikimedia Commons
En camelback är utan tvekan bra. På många olika sätt. Den ger lättillgänglig vätska. Den skänker glädje, trygghet och mod. Men den krokar i rubriken ”Utrustning” nedan. Där kommer vi tydliggöra en approach till utrustning och verktyg på berget.
En camelback rör sig lite mellan dessa två rubriker – vi ber om ursäkt för eventuell rörighet i upplägget.
Hur som helst, som du säkert förstått vid det här laget kan en camelback också höja ögonbryn. Folk, medåkare och andra lösa relationer, kan få för sig att du har en seriös inställning till skidåkning. Vilket aldrig är positivt i din strävan att framstå som (och bli) en bättre skidåkare.
Som vanligt finns inga direkta och sanna svar att ge här i verkligheten, då den ofta vandrar på en skala mellan mörkbrunt och fantastiskt pudervit. Camelbackens vara eller inte vara måste tas i kontext för var du åker, vem du åker med och varför.
Att dissa en camelback under premisserna att de alltid brukar gå sönder när man skrotar nedför berget, kan generera förväntningar. Kan få folk att tro att du är en ärrad friåkare – vilket, som vi försöker belysa, kan vara både negativt och positivt. Beroende på din vinkel. Och om du sitter i baren eller inte. Med folk du kan tänkas åka med eller inte.
Vad gäller dryck i övrigt och innehåll i en förmodad camelback – är alltid vatten ett säkert kort. Att bränna runt med en fickplunta full med Fernet eller någon annan rogivande dryck är långt ifrån accepterat i alla kretsar och även fast du och vi strävar efter att sänka förväntningar, så ska vi akta oss för att spola ner dessa i toaletten. Du vill akta dig för att helt sonika bli kvarlämnad i byn under invändningen att du känns som en lös kanon på berget.
Vatten är neutralt och bra.
Energidryck, tänker du? Kanske, säger vi. Energidrycker är nämligen ofta förknippade med sponsorskap och galenskap. Att sula i dig två energidrycker och slå dig på hjälmen i gondolen på vägen upp sätter en ribba. Lägger en ribba. Oavsett vilket du avser att göra så kommer du att ha stirrat upp förväntningar igen.
Med höga förväntningar kommer din prestation inte bedömas på samma sätt. En helt okej linje? En trevlig och trivsam liten klippa? Som medåkare kan bli imponerade av – som fan – om du sagt att du inte tränat någonting innan, om du inte ätit raketbränsle, om du lagt fram en liten knäskada på rätt sätt, kan på samma sätt lika snabbt vända till någonting helt alldagligt om du pratat om dina 200 kilo marklyft, Kenyantid på milen, din platta energidryck till frukost. I kombination med rena överdrifter kring tidigare erövringar kan alltsammans förvandlas till en tisdagsmorgon i Mjölby om du har otur.
(För dig som aldrig varit i Mjölby en tisdagsmorgon, kan vi informera om att en tisdagsmorgon i Mjölby är precis som en tisdagsmorgon i Mjölby.)
Till slut, för att citera en fantastisk man i en fantastisk film, börjar din hjärna och ditt ego skriva ut checkar din kropp absolut inte har täckning för. Och allt detta kan börja med att du stoppade en camelback i ryggan på morgonen.
Tänk efter före är allt vi säger.
Förväntan på stomp av dropp likt det ovan blir större ju mer energidryck åkaren har bälgat i sig.
Foto: Per Nyberg
Alkohol
Egentligen kanske denna punkt är onödig. Men vi valde ändå att ta med den. Eftersom alkohol utgör ännu en variabel att skruva på när det kommer till förväntningar.
Bakis. Du är så klart bakis. Det var hårt igår. Hårt som fan. Och du är bakis. Upprepa efter oss: ”Det var hårt som fan igår. Alltså shit vad det ballade ur. Jag är så jävla bakis. Får bli lite lugnt i början idag i alla fall.”
Så där, nu har du duckat ur sökarljuset, den där strålkastaren som letat efter dig sedan alla dina hybrisfyllda historier du valde att dela med dig av under gårdagskvällen.
Flämta och drick vatten om vart annat. Somna i gondolen. Kräks om du måste. (Beroende på vilka lögner du drog under gårdagen.)
En aspekt till av alkohol är den klassiska: ”Jag är fan lite risig i kistan.” Vilket också kommer tona ner förväntningarna på dig. ”Hoppade du där? Den där? Trots att du är dålig i magen?!” – är en kommentar inte helt fel att få. Kom dock ihåg att man aldrig gått stort om man inte skitit ner sig i landningen. Det är i alla fall vad en känd svensk skidåkare en gång sa, strax innan starten på NM.
För att förstärka hur dålig i magen du är kan du med fördel plantera ett litet grymtande frö redan kvällen innan. Det finns en gammal beprövad metod för att bli jävligt dålig i magen nämligen:
(Och återigen. Ovanstående beror lite på hur du valt att framställa dig själv dagen innan. Om du ännu inte fattat vikten av att inte berätta om hur stora gäddor du fångat förr om åren, kan detta vara en väg ut.)
Märker du att du dragit på lite för mycket. Inte så att du klättrat upp på taket på gondolen och skrikit: ”Jag är en gyllene gud!” – men nästan. Om du märker att sällskapet börjar titta på dig med stora ögon och börjar föreslå linjer på berget dagen efter som du vet med dig att du absolut inte är sugen på att åka, finns hjälp. Ingen panik.
Beställ in en ”Irish Car Bomb”. Gör det synligt. Öppet som fan. Inget hymlande. Om bartendern mot förmodan inte vet vad en Irish Car Bomb är, följer här ett recept.
Irländsk bilbomb (modell mycket mindre, Jibberischs anm.).
Foto: Wikimedia Commons
6cl whiskey (vilken som helst egentligen)
1 pint Guinness
6cl Bailey’s irländska grädde.
Gör så här:
Häll whiskeyn i botten på Guinnessglaset. Fyll på med Guinness. Påkalla allas uppmärksamhet (eftersom galenskap och ett inbillat alfahannebeteende inte gör sig om ingen ser. Det hela följer konceptet: om någon är dörrvakt i skogen där ingen ser, känner verkligen dörrvakten hur häftig hans tribaltatueringar är då?).
Påpeka att alla deltagare har ungefär en minut på sig att dricka upp brygden efter att startskottet gått. Förklara högt och tydligt att drycken kommer koagulera och kommer att fortsätta koagulera i magen. Högt och tydligt. Det är hela grejen.
Släpp shotsglaset med Bailey’s i det stora glaset och kör.
Och vips har du en legitim anledning att vara dålig i magen dagen efter. Om folk ifrågasätter detta, hota med att bjuda laget runt redan under nästa kväll.
Bakis och skakis. Du gör så gott du kan. Nästa gång, då jävlar.
Utrustningen
En viktig del av varje skidåkares vardag, tumregeln lyder självklart: ha lite dåliga grejer som du kan klaga på. Av två anledningar. En fysisk och en psykisk anledning egentligen.
Om du funktionellt begränsar din utrustning till att inte klara av vissa moment på berget finns mycket att vinna. Utrustningen kan då användas på ungefär samma sätt som bakfylla eller bristande träning.
Kom dock ihåg fyra saker:
- Klaga på rätt nivå. Känn av gruppen och gå inte över gränsen. Ingen gillar en negativ jävel på berget. Påpeka klart och tydligt att din utrustning felar eller inte håller måttet och att du därför inte känner dig trygg med att utföra vissa aktiviteter.
- Ha en historia klar, en sammanhängande historia som redogör för varför din utrustning inte håller måttet. Ingen gillar en oförberedd jävel på berget.
- Bindningarna är den perfekta syndabocken. Givetvis åker du så förbannat hårt att de blivit glappiga och detaljer på dem gått sönder, vilket leder till att du inte kan lita på dem. Detta förutsätter dock att du kör på rejäla racedoningar då ingen blir imponerad av att du kört sönder ett par Marker Kexchoklad.
- Skyll inte på pjäxorna, att du köpt illasittande pjäxor tyder på okunskap – något som är fett ocräddigt. Undantaget om du kan hitta på en historia där du shreddat sönder dem.
Den något mer psykiska effekten av att inte ha det allra senaste kanske inte är helt uppenbar. För att konkretisera detta har vi valt att ta ett exempel som vi hoppas och tror att alla kan relatera till:
Exempel på flashiga skidor, som alltså leder till förväntningar på den som åker på dem.
Foto: Robert Jarlenäs
Om du skulle möta Stig-Helmer och Ole på berget. Om du såg dem på avstånd, vem skulle du då anta åker bäst? Stig H med farsans gamla bandymössa och en noppig anorak? Eller Ole med vibrasjonsdempere och digitaltermometer för snötempretur. Och sina nya Demo-X Prototyp som inte är släppta än?
Exakt.
Och om/när du åker ifatt dessa herrar, vem skulle du bli mest besviken på när du upptäcker deras åkkapacitet? Om de båda påstår att de åkt exakt lika mycket, vem skulle du kanske ta lite på mer allvar?
Precis så ja. Du börjar fatta grejen.
En av forumrävarna på denna sajt sa en gång: ”På tre dagar går det att åka in sig på vad skit som helst” – det är en sanning. En annan sanning är att allt går att åka på, lämna därför större delen av prylnojan hemma, att skicka stora klippor på sliten och silvertejpad utrustning är betydligt cräddigare än att göra detsamma på skinande skidor med sponsorloggor. Plus att om du gör det och misslyckas, har du någonting att skylla på. Vilket, som du kanske börjar märka, är lite av en rödtråd i sammanhanget. Att ha någonting att skylla på inför andra och inför dig själv, ger trygghet (om du får möjligheten, gör dina egna skidor (fett cräddigt) – då får du möjligheten att skylla på att prototyperna är dåliga).
Hur åka?
Egentligen spelar det ingen roll. Eftersom du ska fokusera på att åka själv så mycket som möjligt. Om ingen är i närheten kan ingen syna din bluff. Men, eftersom skidåkning som så mycket annat, bygger på gruppaktivitet, följer här ett par tips kring hur du framställer dig själv som en bra åkare.
Åkposition är mycket viktigt.
Foto: Nils Nilsson
Ett par hållpunkter är bra att ha i huvudet:
-
En bra grundposition är, inte helt otippat, grunden till att bli en bra skidåkare. Är du osäker på hur en sådan ser ut – googla, ta skidlektioner, gör vad fan som helst bara du får ordning på det.
-
Stavisättning. En korrekt stavisättning hjälper din åkning mer än vad många tror. Åker du i en fransk skidskola till exempel och inte jobbar aktivt framåt med kroppen och sätter ner stavarna överdrivet hårt och långt framför dig kommer du att få tillsägelser. I somliga fall har ren och skär mobbning utövats. Då det på bruten engelska bräkts fram hån kring rosafärgade kycklingben och hur personen ifråga egentligen prioriterar sitt liv.
Misslyckas du med allting ovan, se till att framstå som ett proffs när du står still. Speciellt när du inte har skidorna på dig. Vi kan inte nog understryka vikten av att bära skidorna på rätt sätt: i två händer om du aspirerar på en jibbframtid och på axeln (glöm för allt i världen inte att ha spetsarna framåt!) alternativt på ryggsäcken om du vill framstå som en bergsprofil.
Vart åka?
Underskatta inte hur mycket crädd du får om du straightlinar mellan ankarliftar. Särskilt om du inte blir uppläxad av liftvakter efteråt.
Foto: Skistar/Fredrik Rydén
Träna i Sälen och åk i Åre lyder ett gammalt Plupp-ordspråk. Vi är lite tveksamma. Vi skulle nästan vilja vända på baconet.
Träna i Åre och åk i Sälen. I en mindre damm kommer du att se ut som en större fisk. Se bara till, att precis som med utrustningen, att ha en historia klar om varför just du, som underförstått, om du skött alla våra råd rätt, åtminstone framstår en riktigt duktig åkare, valt att fördriva tiden i till exempel Sälen?
Svischa sedan nedför de korta och ofarliga backarna och kom ihåg att i ett akvarium, långt bort från de farliga och djupa haven är det inga som helst problem att bre på lite extra om hur sketchy det var sist du var ute och rodde tvärsöver Atlanten.
Mont Blanc är en lämplig plats att träna på.
Foto: Robert Jarlenäs
Generell framställning
Som sista punkt skulle vi vilja samla ihop ovan nämnda punkter och flytta upp en abstraktionsnivå.
Tänk på att nervösa människor pratar mer. Människor som vill bevisa mer vid skrivbordet än på till exempel ett berg, pratar ofta mycket.
Prata inte så mycket egentligen. Ju mer du pratar desto större risk att någon plockar upp smulor av dina lögner, knådar den till en deg och kastar tillbaka i ansiktet på dig. Lyssna på de som redan läst den här listan, ta med fragment av vad de säger och blanda med riktigt konkreta detaljer.
Om du tvunget måste prata om fabricerade eller faktiska erfarenheter, finner du nedan en modell:
Exempel: Drömskogen, Les Grands Montets, Chamonix.
Du slänger upp ett åk på bordet att prata om. Om du varit där eller inte spelar egentligen ingen roll. Det är inte så människan fungerar. Har du inte varit där, googla upp en bild. Har du varit där, leta i ditt minne. Släng upp en detalj. Beskriv skogen. Emulera känslan av lössnö och träd i fallinjen. Dra på en detalj eller två som ofta är viktig i skidåkningssammanhang. Snödjup? Hur var vädret?
Vill du undvika att få följdfrågor är det en bra idé att prata om hur skit snön och vädret var när just du var där. Att ta upp skitförhållanden med en skidåkare är som att kasta andra världskriget i ansiktet på en tysk.
Bildbevis. Vi kan därför med relativt stor säkerhet anta att artikelförfattaren (som i det här fallet även är åkare) faktiskt åkt där bilden är tagen, och inte bara pratar om det. Eller så är han i maskopi med fotografen.
Foto: Julius Aspman
Konkreta detaljer om ett åk, om du förankrar att du varit där, bidrar till att du kommer undan med luddighet om ett annat. Och kanske en tredje och ett fjärde. Tänk också på att om du beskriver någonting som folk inte riktigt fattar går det alltid att spela på dåliga pedagogiska egenskaper. Invänta att någon annan tar vid och håll sedan med.
Blanda detta med ödmjukhet och ge sken av att vara en trevlig lirare och någon kanske vill fota dig, kanske vill intervjua dig kanske till och med vill ligga med dig. Kanske vill ge dig ett par trendiga byxor eller något annat som vi skidåkare eftersträvar.
Sammanfattning
Som ni förstår genom vårt försök ovan är det en väldigt brant och krokig korridor att försöka foga samman sin teknik med andras förväntningar och på så sätt få ut max ur bilden av sig själv på berget.
Egentligen skulle man kunna skita i allt det där. Strunta egentligen i nästan allt vi påstått hittills och ta fasta på en liten regel.
En liten princip:
Skit i vad andra tycker, utmana dig själv – det är det enda sättet att bli bättre (se givetvis också till att konstant förbättra din teknik – något alla, oavsett nivå, bör göra. Jämt och hela tiden.) Håller du dig konstant inom ramarna för vad du känner dig trygg i kommer utvecklingen gå långsamt, eller i värsta fall stanna av. Går du för långt utanför ramarna kommer gravitationen straffa din kropp.
Du ska alltså vara rädd på berget (hävdar någon att de aldrig är rädda på berget ljuger de, alternativt är fucktarderade), allra helst livrädd – utan att gå över gränsen. Det är OK att backa av från saker du inte känner att du behärskar, detta är betydligt cräddigare än att göra något dumdristigt. Gör alltså ingenting som du inte har inställningen ”detta stompar jag skiten ur” till, även när du är nervös. Den säkerheten i sig själv kan ta tid att komma till men väl där är det få saker som står mellan dig och de trendiga gratisbyxorna.
TL; DR – åk så mycket du kan. Åk och ha jävligt kul.
Text: Robert Jarlenäs
