Krönika: Skidåkning är frihet 2.0
Jag tror att de flesta inbitna skidåkare någon gång har pratat om friheten som åkningen medför. Oavsett var och hur vi åker känns det som att det är den stora gemensamma nämnaren. Men vad är frihet, och vad kostar det?
“Men alltså, tröttnar du inte? Du åker upp, och sen åker du ner, och så åker du upp igen..?”
Handen upp alla skidåkare som någonsin fått en liknande fråga av en icke-skidbiten kompis.
“Nej,” är alltid mitt förprogrammerade, ryggmärgsförankrade svar.
(Du kan ta ner handen nu.)
Men jag lyckas aldrig stanna där, och hålla svaret kort. Först säger jag nej, bestämt som en trulig femåring, men jag nöjer mig inte med det. Jag ska alltid utveckla, börja mumla osammanhängande om fartvind och solnedgångar och ljuset en januarimorgon, kornigt slask i slutet av april. Trötta ben som viker sig under pjäxgången på väg tillbaka från berget.
Det är kroniskt – skidåkningen är en av mitt livs största kärlekar och jag är beredd att försvara den tills orden tar slut och jag blir så frustrerad att jag bara släpper ifrån mig små missnöjda puffar av utandningsluft.
“Du förstååååår ju inte,” gnäller jag sedan. “Det handlar ju om frihet.”
Sedan zonar jag ut ett tag och tänker på vad min definition av frihet är.
Tystnaden under den där hajken, ljudet av rockerskidor som skär genom orörd pudersnö, känslan av att landa perfekt på ett någorlunda välshapat (om än litet) hopp. Slita sönder manchester i stora, centrifugalkraftsutmanande svängar.
Vid det här laget har min kompis tröttnat. Frihetsbabblet är lite för mycket för någon vars liv kretsar kring något helt annat, och vi byter samtalsämne, för trots att det inte alltid verkar så, och trots att det är lite opraktiskt ibland har jag ett liv utanför skidåkningen också.
På ett sätt kan jag förstå min kompis. Hur fri är jag egentligen? Jag ägnar alldeles för mycket tid åt att förflytta mig, att släpa runt packning på allsköns flygplatser och tågstationer för att utöva en sport som även i sin mest nerbantade form kräver resor och utrustning för tusentals kronor.
(Om man inte har turen att bo vid ett skidberg,
då är det bara prylarna som kostar.)
Det känns ironiskt på något vis.
 |
 |
Jag hade kunnat flytta – ta mitt pick och pack och lämna platta Sydsverige för gott. Det är inte omöjligt, mitt jobb är ganska portabelt och jag är redan van vid alpspartansk säsongarträngsel. Då hade jag sluppit känna t-shirtryggen bli kallsvettig mot en alldeles för tung ryggsäck i kön till ett oändligt antal incheckningsdiskar. Sluppit skämmas för flygbränslet som transporterar mig mot paradiset samtidigt som det förstör detsamma. Sluppit trängas med gymnasieelever och jägerspyor i svajande turistbussar.
Fast flytta permanent? Och skapa en ännu större avgrund mellan mitt skidåkarliv och resten, ett ännu större avstånd till kompisarna därhemma. Trots deras oförståelse för skidåkardelen av mig har de funnits där så länge. Hur blir det om vi ses ännu mer sällan? Det är bara en av alla saker som håller mig kvar, som får mig att aldrig försvinna mer än ett halvår i taget.
Jag skulle kunna välja att enbart resa till ställen där jag tar mig upp för bergen med egen kraft, vinka farväl till tillrättalagda, franska superskidområden och istället låta stighudarna föra mig ut i vildmarken. Men då ska jag lära mig tura, och ha råd att investera i alla de där stighudarna, turbindningarna och pjäxorna med gåläge som jag inte har. Och därifrån verkar steget till stegjärn och isyxor inte vara särskilt långt.
Ni ser – det är en cirkel, kanske inte ond, men lömsk.
Plus att alla grejerna ska förvaras någonstans. Nu är jag i och för sig ganska säker på att min gamle far älskar mig, men jag tror att det finns en övre gräns för hur mycket skidprylar (och cyklar, och lego) han vill ha i förrådet, och jag tror att den gränsen snart är nådd.
Otympligt var ordet.
Men trots sin otymplighet är skidåkning frihet, dels av den själsliga sorten, men också en materialistisk sådan.
För det är faktiskt få förunnat att ha en ekonomisk situation som låter oss lägga tiotusentals kronor om året på rena nöjen, förbrukningsvaror.
Hade jag inte vuxit upp i ett I-land och haft föräldrar med förhållandevis välbetalda jobb hade jag aldrig fått chansen att åka hundra mil norrut varje februari och susa ner längs fjällsidorna, och då hade någonting annat blivit min största frihet.
Jag säger inte det här för att skapa dåligt samvete, varken hos mig själv eller dig som läser, de hetsiga miljö- och samhällsdebatterna kan vi ta en annan gång.
Det jag däremot inte vill skjuta upp är den enkla hågkomsten – vad frihet kan vara, och vad begreppet omfattar.
Den lilla världsräddaren i mig ska nämligen alltid sätta allt i perspektiv och skäms lite över att använda ett så stort ord som frihet om något så trivialt och onödvändigt som skidåkning. För nej, världen som sådan står inte och faller med konsten att glida fram på snö. Inte ens mitt lilla hörn av världen gör det, även om jag skulle gråta floder om jag aldrig skulle kunna åka skidor igen. Bara tanken sätter igång en okontrollerbar flod av längtan.
Men det finns så mycket som är mer fundamentalt – rätten och möjligheten att påverka sitt eget liv, utbildning, mat, tak över huvudet. Det är frihet 1.0.
Vad skidåkning är, är något helt annat. Det började som en transportform för stenåldersmänniskor och blev rekreation för ungefär ett sekel sedan.
Kanske borde jag kalla det frihet 2.0? Datorn, det vill säga livet, fungerar även utan uppgraderingen, men finns möjligheten att levla så ger det guldkant på tillvaron.
Att det gör.
