Hata platt – Älska brant

1985 ligger ett stort paket framför mig i farmor och farfars vardagsrum. Mina barnfingrar river resolut av omslagspappret. Bilden på förpackningen visar en riddarfästning i grått lego; vita hästar med ståtliga ryttare står framför vallgraven och i tornspirorna vajar gula vimplar. Jag lyfter upp förpackningen och skakar; de plastinpackade legobitarna skramlar inuti. Jag må vara drygt fyra år, men begriper snabbt att detta som jag håller i händerna innebär ett löfte om flera dagars byggarlycka, följt av timmar av leklycka och därefter timmar av ombyggarlycka.

En månad tidigare hade nyheten om att familjen skulle åka till fjällen kommit. Jag minns inte riktigt hur jag reagerade inför den. Men jag minns min reaktion inför nyheten om att familjens yngsta medlem – alltså jag – inte skulle få åka med, utan istället bo hos farmor och farfar i en hel vecka –jag började böla. Föräldrarnas löften om att jag ändå skulle få åka skidor tillsammans med farfar i Kållered och att ett en splitterny ask med Lego skulle hålla mig sysselsatt merparten av veckan, hejdade möjligen strömmen av tårar en aning.

– Du får vänta tills efter maten med legoborgen. Farmor har precis gjort klart grönsakssoppa och pannkakor, säger farfar.
Han är två meter lång, lite kutryggig så här på äldre dagar. Han är snål, snäll men lite sträng och en gentleman av den gamla skolan. Jag följer med honom ut i köket. En halvtimme senare sitter jag på golvet i farmor och farfars vardagsrum. Mätt och nöjd bygger jag riddarlego. Tänker att det kanske ändå var jag som vann.

Dagen därpå är jag inte lika säker. Jag och farfar är ute en av Västsveriges riktiga vinterdagar. Gnistrande vita snöängar, strålande sol och blå himmel. Vi åker skidor. Plattskidor. Känns mer som att vi bokstavligt talat går på skidor; jag får feeling först när det äntligen kommer en liten nedförsbacke. Den platta biten som vi skidar är bara mödosam på ett trist sätt. Uppförsbackarna häller bensin på fyraåringens redan flammande låga av hat inför fenomenet längdskidåkning.

– Hö hö, nu trillade du igen! Då är du nere på 2 kronor, skrattar farfar.
Jag reser mig upp och borstar av snön. En vurpa helt klart värd sina minus en spänn, eftersom den kom efter en någorlunda brant nerförsbacke. Farfars ekonomiska pedagogik må ha varit välmenande, men den knappa startsumman på tio kronor i kombination med enkronors-botar för varje krasch reducerar snabbt de ekonomiska medel som jag hade hoppats kunna handla godis för.

Hemma vid huset är jag nere på ett minusresultat. Farfar skrockar om detta, varpå farmor tar ton och poängterar att barnbarnet knappast kan stå i skuld, inte ens på skämt. Jag och går in och river Legoborgen, börjar om från början. Tänker surt på de andra syskonen som får åka riktiga skidor.

Året efter längdåkningsfadäserna i Kållered åker familjen – inklusive minstingen – återigen på vintersemester i svenska fjällen. Jag får då en annan feeling för skidåkning. Jag kommer exakt ihåg hur den känns. För tre decennier senare är kärleken precis densamma.

Artikelförfattaren åtnjuter brant före platt sedan 80-talet. Här i Røldal på norska Vestlandet
Artikelförfattaren åtnjuter brant före platt sedan 80-talet. Här i Røldal på norska Vestlandet Foto: Fredrik Schenholm
zoom
Text: Anders Wingqvist
  • Gilla6   Kommentera
  • KATEGORIER:
  • TAGGAR:
Logga in på Freeride för att kommentera.
Bli medlem logga in Logga in med Facebook