Åre kabinbana – en mänsklig rättighet?

Åre kabinbana har allt sedan dess bygge för över 40 år sedan varit något unikt i Skidsverige. Men att liften rivs är faktiskt ganska rimligt menar krönikören.

För 43 år sedan invigdes vad som under sin tid i drift skulle bli en av Sveriges dyraste liftar: Åre kabinbana. Funktionen har under många år ifrågasatts, tillika den plågsamt ostrategiska rutten som bland kunnigt folk sägs vara den sämsta möjliga i förhållande till vindpåverkan. Kapaciteten är i klass med min gamla hemmabacke Bjursås tvåstolslift, och köbildningen är värre än flaskhalseffekten som uppstår vid St Peterskyrkan. Det är ingen lift att hurra för – och inte många har gjort det under åren heller. Men nu när vi harvat oss fram till ett välbehövligt slut av en kostsam lifts era, då kan vi bara inte släppa taget.

Jag må vara en utböling från Dalarna och inte i närheten av en lokalbo i Sveriges stoltaste skidort, tro mig, det blir jag påmind om för jämnan. Men jag vill ändå tro att jag har en uppfattning om vad de skidburna ortsborna och de Åre-älskande turisterna tycker om kabinbanan. Och nej, det är inte överväldigande positiva hejarop när liften kommer på tal.

”Åre kabinbana är fin, den har ett visst värde och den är tveklöst ett marknadsföringsverktyg som heter duga. Men den är inte rimlig vare sig tekniskt eller ekonomiskt.”

Faktum är att under alla mina år i Åre har samma reaktion uppstått, med undantag för april månad, när jag i ett desperat försök om att få vila benen efter Susarbäckens krävande rackabajsar-åkning föreslagit att ta Kabinbanan upp till toppen:
”— Pallar inte ta kabinbanan!”
Så brukar det låta. Vm6:an – Hummelliften – Gondolen är den snabbaste vägen upp för den som orkar staka, och WC-8:an-Gondolen är glidarens alternativ. Kabinbanan däremot, den får vänta till april. Den blir man svettig av, den tappar man skidkänslan av, den tar så jävla lång tid. Den är till för turisterna, ni vet, de som inte känner till den coolaste vägen till toppen.

Turisterna, ja, dom turistar. Inte tänker väl dom på att kabinbanan enbart transporterar 80 personer per kabin och ungefär 500 personer i timmen. Och helt ärligt, det skiter väl dom i. Men om de siffrorna skulle ställas mot VM8:ans cirka 3400 personer i timmen och Gondolens dryga 3000 per timme, då hade dom nog tvekat på sitt liftval när dom i svettigt manér trängs i vänthallen på att korgen efter den som kommer om två turer ska ta dom till toppen på ett snabbt och smidigt sätt.

”De hade nog tvekat på sitt liftval när de i svettigt manér trängs i vänthallen på att korgen efter den som kommer om två turer ska ta dom till toppen på ett snabbt och smidigt sätt.”

Den tekniska och ekonomiska faktan kan vem som helst ta reda på genom diverse sökmotorer. Och med prislappen följt av driftkostnaden kryddat med lite kapacitets-siffror kommer de flesta snabbt fram till det slutgiltiga svaret: Kabinbanan är fin, den har ett visst värde och den är tveklöst ett marknadsföringsverktyg som heter duga. Men den är inte rimlig.

End of discussion? Nä, långt ifrån. Än så länge är vi bara objektiva, vilket man ska vara i sådana här situationer. Eller, alltså, den objektiva bedömningen borde väl i de flesta fall gå före emotionella värderingar?  För det är just här problematiken uppstår. Det är när vi tar det till en emotionell nivå som diskussionen spårar ur, och bilden blir något ensidig.

Under den senaste tiden har diskussionen om Åre kabinbana gått från objektiv till känsloladdad, och allteftersom vi närmar oss slutet så trappas känslorna upp. Synen på liften har gått från ouppskattad till förevigt älskad, och äganderätten verkar ha knatat ur händerna på Skistar och rätt in i Skidsveriges famn. Kabinbanan är numera någon slags allmän egendom och mänsklig rättighet. Det är separationsångest deluxe.

Vad är grejen med det? Vad är grejen med att halva Skidsverige har så svårt att släppa en lift som vi varken varit med och byggt, utnyttjat eller gillat att använda mer än under en månad om året?

”Synen på liften har gått från ouppskattad till förevigt älskad, och äganderätten verkar ha knatat ur händerna på Skistar och rätt in i Skidsveriges famn. Kabinbanan är numera någon slags allmän egendom och mänsklig rättighet. Det är separationsångest deluxe.”

I mina ögon kan det liknas vid när Pelle inte pallar leka med sin leksak för att den suger. Men när Ingrid tågar in och säger att leksaken då får avlägsnas eftersom den inte används, då gör det ont i Pelle. Han vill ju han kvar den, men han är egentligen inte intresserad av att använda den.

Å andra sidan.

Det är tveklöst Sveriges mest majestätiska lift, den har en enorm dragkraft samt kan hjälpa gamla människor upp på fjället. Det är fint och få förunnat. Men gammal som ung har ingen av oss någon grundläggande rättighet om tillgång till kabinåkande i sin hemort. Jo, kanske i typ Davos. Men inte i Sverige. Det kanske låter kallt, och förlåt Farmor, men det är i min värld ett lyxproblem och inget annat.

Kabinbanan är en tjänst som tillhandahålls av ett börsnoterat företag med vinst som prio ett. För Skistar gillar ju vinst, så mycket har vi förstått. Särskilt med tanke på att det inte finns någon konkret plan på kompenserande eller nya liftar såvitt offentligheten vet. Och inte heller verkar det finnas några tankar på att justera liftkortspriserna utefter systemets kapacitet. Snarare tvärtom, med tanke på att borttagandet av både Tusenmetersliften och Kabinbanan presenteras tillsammans med glada besked om att det minsann ska bli ännu jävla dyrare att åka skidor i Åre inför 2020!

Det suger att tappa Sveriges stoltaste och mest ikoniska lift. Det gör det verkligen. Men den stjäls inte ur våra händer. Den rivs av dess ägare och det är ett ganska rimligt beslut.

PS. Inväntar äggkastning när jag återvänder till Åre DS.

Text: Fabian Omne
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
16 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (16)