Krönika: Per Gessle vet ingenting om benbrott

Krönikör Jibberisch har ännu en gång varit ute på äventyr som, tack vare en ostrukturerad flygtur, slutade med en titanpinne i benet och blev både kortare och längre än vad han tänkt sig.

Jag blev lite tillfrågad här, om utifall intresse och vilja fanns att bidra med en text. Det blev ett artigt nej tack denna gång, nej tack mest därför att jag kände att jag inte hade något direkt på hjärtat för tillfället. Björkarna har ju slutat försöka döda mig. Den svenska sommaren gör man ju bäst i att inte yttra sig om och seglingarna kom aldrig igång på allvar. (Att seglingarna inte kom igång på allvar kan i och för sig bero på att jag, av förklarliga skäl, inte äger en segelbåt.)

Så, ingen åsikt om någonting egentligen medan jag likt en kvarglömd Piggelin håller på att smälta ner och dö av solens obarmhärtiga lust att vara allehanda semesterfirare till lags. Semesterfirare som inte insett att varje timme av semester som läggs på sommaren är ett tecken på svaghet.

Men så efter ännu en dag på gymmet bland balansplattor och gummisnoddar slog det mig att jag kanske skulle kunna förmedla någonting skidrelaterat ändå.

På grund av ett benbrott blev skidsäsongen exakt sju dagar kort i år. Tre dagar i Tandådalen och fyra dagar i de franska alperna närmare bestämt. Och de tre dagarna i Tandådalen kan väl knappast räknas ens om man försöker. I slutet på november åker man inte till Tandådalen för att åka skidor inte, nej till Tandådalen i slutet på november åker man för att titta på när kamouflageklädda jibbers kräks i kastruller. Förvisso underhållande, men inte lika underhållande som skidåkning kan vara, om den utförs rätt alltså.

”Syfte!”, tänkte jag där på gymmet medan jag försökte ignorera de samlagsljud mannen i smithmaskinen fann nödvändiga att välsigna mig med – vad skulle syftet med texten vara? Genom hela min så kallade skolgång har jag fått inpräntat i mig att en text måste ha ett syfte. Ett faktum som jag bekant ignorerar ganska hårt. Så även denna gång, men jag vill påpeka att jag faktiskt ägnade det där syfte en tanke eller två. Inte för att jag kom fram till någonting alls. Men jag gjorde det.

Först tänkte jag att texten kanske kunde ge upphov till lite uppmärksamhet och bekräftelse – skador är väl häftiga och tjejer diggar väl ärr?! Men, jag har ju redan provat allt det där, fotat på Instagram, ”beklagat” mig på Facebook, satt på häftiga klistermärken på kryckorna och haltat omkring framför tjejer på krogen. Utan resultat och några som helst moderskänslor närvarande.

Men sedan kände jag kanske att en text om ett brutet ben faktiskt kunde generera ett par tips, saker att tänka på. En liten guide kanske. Något som kan underlätt för någon. Det fick bli målet med övningen.

Hur? Hur är en följdfråga som uppkommer av ”Varför?”. Eller tvärtom. Varför jag bröt benet? På grund av min egen dumhet skulle jag säga. Nej, det var ingen stor klippa, ingen direkt hög fart, inget hjältedåd, ingenting. Ta den minsta kicken du kan tänka dig att det är möjligt att skada sig på och halvera storleken på den. Så nej, bara mitt eget huvud. Och är huvudet dumt, får kroppen som bekant lida. Och som jag lidit genom åren. Otur skulle jag inte heller klassa detta som. Ren och skär dumhet, mest, strösslad med en arrogant nypa: ”Äh, vad fan kan gå fel här?”

Där och då började en liten resa tillbaka till ett liv utan kryckor och en Quasimodo-inspirerad gångstil. En resa som till en början kantades av fransk-svenska-interaktioner. Vilka började redan när, efter långt om länge, en fransk bergsman anlände. På frågan om det gick för sig att få lite smärtstillande innan transporten ner till sjukan svarade den solbrände och leende bergsgeten ”No! Thäy dön’t give ös äny mörfin, becöse we would pröbably use it ourselves.”

Sagt och gjort åkte vi ner från berget, en transport som gick förhållandevis bra. Det började egentligen inte göra direkt ont alls förrän jag blev uppkastad på en brits och medan jag väntade på röntgen, lades på sidan, med det brutna benet i luften utan något stöd. Hursomhelst fick jag raskt en massa morfin och allting kändes toppen. Kanske kunde jag åka skidor imorgon? Mitt uttalande kring att det inte var några problem om de ville skära upp min pjäxa, möttes med ”Dön’t wörri, we are pröffessionälls!” Pjäxan lever än i dag, den står i garderoben och hånar mig, den tror att den kommer att få vara med nästa år.

Efter en skumpig tur med en ambulans anlände jag till en liten stad längre ner i dalen, i staden låg ett sjukhus, i sjukhuset fanns en operationssal. Tack vare, får jag anta, mängden morfin tyckte jag det var en fantastiskt bra idé att operera på mitt ben.
Sjuksköterskan som förberedde benet för operationen var av det skojfriska slaget och tvingade mig att kalla henne för ”Thä böss lady”, vilket jag fritt översatt till ”Chefen”, hon skrev ett nummer på min arm och förklarade att det inte var hennes telefonnummer, detta eftersom hon inte dejtade citat ”bäd skiörs”.

Operationen gick i mitt huvud snabbt och var långtråkig på samma gång. Det fanns inget att göra, förutom att försöka överlista ryggmärgsbedövningen och få tag i fler filtar. Jag frös som fan. Jag vaknade upp från mitt opiatdelirium med jämna mellanrum och bad om fler täcken. En gång väcktes jag av ett klonkande ljud och att mitt ben liksom ryckte i takt med ljudet. Det var här jag beslutade mig för att beslutet att tacka nej till att titta på operationen, var ett bra beslut.
Läkarna packade ihop och jag frågade huruvida operationen gått bra. Jag började nämligen bli lite orolig för mitt ben. Jag fick svaret ”It wös a difficölt operation, böt I am pröffässionöl, so you will ski again, ok.” Ett svar som skulle göra vilken morfinmissbrukare som helst nöjd och glad.

Den efterföljande vistelsen på det franska sjukhuset handlade mest om att försöka ta sig ur sängen med värdighet, kämpa emot ett svullet ben, hinna till toaletten i tid efter den klassiska franska frukosten, be om mer flytande Paracetamol och undra hur mycket antibiotika det egentligen går att trycka i en människokropp. Samt fundera över hur det kom sig att smärtstillande och antibiotika överdoserades så friskt men varför en förfrågan om en sömntablett nästan drog igång en utredning kring huruvida jag var en missbrukare eller inte.

Tack vare fantastiska vänner kom min packning ner till dalen, packningen gjordes sällskap av hårddiskar med film och godis. Därefter spenderades tiden mest genom att svara ”ça va!” alternativt ”Träben!” på frågan: ”ça va?”, äta godis och titta på alla säsonger av Entourage. Där det lite obekvämt konstaterades att mitt förhållande till skidåkning personifieras och konkretiseras i och med karaktären Johnny Drama.

Efter ett par dagar ringde SOS international och informerade om att de har till uppgift att ta hem korkade skandinaver till Skandinavien. Återigen, skedde detta som genom en sorts magi, tack igen fantastiska medskidåkare som ordnade saker jag knappt visste om att de borde ordnas. En fransman dök upp på utsatt tid och skjutsade mig till flygplatsen. Något som kan ha varit det smidigaste besöket på en flygplats jag varit med om någonsin.
Jag blev skjutsad till incheckningen, kördes igenom personalsäkerhetskontrollen och rullades slutligen in i ett litet rum där andra benbrott satt och väntade på sina flyg. Vi nickade i bistert samförstånd åt varandra. All djävulskap en resenär brukar utsättas för var minimal.

Jag damp ner i Sverige och tänkte att nu är det värsta över! Hemma igen! Hos mamma! Familjens lilla diamant är hemma! Alla prövningar är över. Helvetes jävel vad jag direkt längtade tillbaka till den franska sjukvården, där läkare svarade sammanhängande på frågor och sjuksköterskor hade tid att lägga om bandage.

Hittills har jag träffat sju olika läkare i Sverige och ingen av dem har sagt samma sak som de andra sex. Den första läkaren tog mig i hand och sa att hon var citat ”Försiktigt optimistisk att jag skulle kunna gå normalt igen.” Den andra påstod att allt skulle ordna sig utan problem och en tredje envisades med att låta häftklamrarna efter operationen sitta kvar två veckor längre än den franska kirurgen rekommenderade. Det senare resulterade i ett så kallat betahannebeteende när de väl togs bort.

Min resa genom den svenska sjukvården har varit spännande och full av motsägelser. Motsägelser som är förvirrande så till den milda grad att Raoul Dukes äventyr i Las Vegas framstår som rationella och logiska.
Till dags datum har jag hört att vitt är svart och svart inte alls är svart – om benet inte läker som det ska, kan det hända att man får lossa lite på skruvarna till pinnen, så att benet blir instabilare och på så sätt främja läkningen. Jag har också fått till mig att om benet inte läker som det ska, kan det hända att man får banka ner en grövre pinne i benet, så att benet blir stabilare och på så sätt främja läkningen. Den stillsamma frågan kring varför det skiljer så här i synsätt på samma ben på samma sjukhus, har ännu inte besvarats.

Benet är numera en centimeter längre än det andra benet. Benet är inte en centimeter längre än det andra benet. Knäleden har flyttat på sig lite grann. Knäleden har inte flyttat på sig lite grann.

I ett tidigt skede trycktes det på hur förbannat viktigt det var att jag la tyngd på benet, annars skulle det absolut inte läka. Oavsett om det gjorde ont eller inte skulle jag belasta. Måste belasta! I ett senare skede fick jag höra att jag har ju en titanpinne i benet, den rör inte på sig, så det är egentligen skitsamma för läkeprocessen huruvida benet belastas eller inte.

Senare när läkeprocessen påbörjats, fick jag till mig av en läkare att en av frakturerna läkt till fullo. Rädd för verkligheten förvissade jag mig om detta besked inte en, inte två, utan tre gånger innan jag släppte ner garden och tillät mig att le. Vid ett senare besök, påstod en annan läkare att samma fraktur inte alls var läkt helt och fullt. ”Märkligt”, blev svaret när jag påpekade kollegans tidigare utlåtande. Ja, det kan ju ju faktiskt hålla med om lite. Att det är märkligt att en ortopedläkare inte lärt sig tyda röntgenplåtar. Jag skulle kunna jämföra det med en taxichaufför som inte kan köra bil, en politiker som inte lever som denne predikar, en reseledare som inte vet vilket land denne befinner sig i, eller en bartender som inte kan tappa upp en öl. Men jag kanske ska låta bli.

Och min personliga favorit – vid ett läkarbesök var jag inte inbokad på någon röntgen med motiveringen att en röntgen inte bedömdes nödvändig för att konstatera huruvida benet läker som det ska eller ej.

Efter viss efterforskning har jag fått till mig att en fraktur kan läka förbannat olika och det inte riktigt går att säga hur, var, när eller varför. Så ett visst mått av tvetydighet kan jag köpa. Men varför inte informera en stackars deprimerad posör till skidåkare om detta direkt?

Jag vill dock passa på att dela ut ett stort tack till de sjukgymnaster jag träffat på under min resa längs vårdapparatens slingriga väg. De har varit fantastiskt engagerade och hjälpsamma på alla sätt och vis.

Tips? Syfte? Vadå? Just det, jag lovade kanske lite förhastat lite tips där uppe i början. En hel guide vill jag minnas. Får be lite om ursäkt här. Jag har egentligen inga tips. Det enda tipset du kommer kunna ta med dig härifrån är väldigt enkelt, bryt inte benet och om du tvunget envisas med att bryta benet – var försäkrad. Allting blir mycket lättare då.

(Allting förutom tiden i juni, juli och augusti, Per Gessle kan dra åt helvete. Han vet ingenting om benbrott.)

Slutligen skulle jag vilja tillägga att det värsta med att bryta benet är inte att bryta benet, det är inte rehaben och tvetydiga läkare, nej, det värsta med att bryta benet är alla jävlar som hela tiden ska påpeka att man har brutit benet.

För dikter till ett brutet ben, se min profil.

PS. Läs mer av Jibberisch här: LÄNK >>