Antons trevliga grannar: Del 1 – Stuben

Arlberg ligger i Tyrolen i västra Österrike och är ett välkänt skidområde på grund av sina ofta fina snöförhållanden och framförallt skidortskändisen St. Anton am Arlberg. Det finns dock mer att upptäcka förutom själva St. Anton. Freeride gör tre stopp i Arlberg. Först ut är Stuben som är puderminimalisten i väster, vidare blir det lyxåkning ovanför byarna Lech och Zürs, och slutligen tar vi toppkabinen Valluga upp till 2 811 meters höjd över havet och kör St. Antons baksida ned i nästa dalgång.

Det finns mer att upptäcka…

…förutom välkända St. Anton i det stora österrikiska skidområdet Arlberg. Ett par av Freerides murvlar begav sig därför ut på upptäcktsfärd i de näraliggande skidkvarteren. Första stoppet blev puderminimalisten i väster – Stuben.

”Från ventilationsutblåset fullkomligt exploderar det lätt och torr nysnö som sveper in hela Stuben i ett stort pudrigt duntäcke”

Den reser sig rakt upp ur snön. Skulpterad av tusentals kilo grå betong till en onaturlig form. Den liknar en gigantisk popcorn-maskin med utblåset riktat upp mot den snövita bergssidan vi kommer nedför. Till denna iögonfallande skapelse har vi kommit efter att ömsom traverserat höger, ömsom åkt i fallinjen från mellanliften Albona II i Stuben. Star Wars-åket är ett namn som florerar bland säsongarna här i St. Anton på repan vi just företar oss, nämnda Popcorn-maskinen ett annat. Att betongkolossen, vilken egentligen är en ventilationsanordning för vägtunneln som löper djupt under oss, skickar iväg hjärnan efter lämpliga associationer som upphettade och poppade vita majskorn eller George Lucas inledande scener från snöplaneten Hoth i science fiction-klassikern ”Rymdimperiet slår tillbaka” från 1980 är föga förvånande – synen är apart och fantasieggande. När jag själv släpper kopplet till mitt förnuft och låter tankarna flöda är bilden i mitt huvud enkel och klar: från ventilationsutblåset fullkomligt exploderar det lätt och torr nysnö som sveper in hela Stuben i ett stort pudrigt duntäcke.

Önsketänkandet slits sönder i blåsten i den första tvåstolssittliften på väg upp igen. Vi lämnar Stubens sömniga lilla bykärna bakom och under oss medan Albona I lyfter oss de första av de totalt nära tusen höjdmeterna upp mot toppen Albonagrat 2 400 meter över havet. Det har inte snöat på ett par veckor. Allt vi ser från liften är uppåkt eller vindblåst, eller både och för den delen. Vi passerar ett brant område med lavinstaket under oss. Nu under vintern behövs skyddsanordningarna för att inte de i snitt nio meter snö som faller per säsong här på Stubens skidberg Albona ska orsaka förödande snöskred ned mot byn och vägen. Laviner är ingenting som Stubens ungefär hundra invånare och upp till sju hundra simultant snarkande skidåkare önskar sig som en överraskning från berget ovanför dem. Blåsten fortsätter att kyla ned oss när vi hoppar av den första tvåstolssittliften och byter till nästa. Inte heller solen värmer oss eftersom merparten av Stubens sluttningar är nordvända. När vi äntligen når toppen av den andra sittliften är det dags en sista gång – vi kliver av och kliver på den sista av de totalt tre liftarna mot toppen av detta minimalistiska skidsystem.

Stuben må vara ett litet, enkelt system med sina tre gamla liftar, tusen fallhöjdsmeter och sin handfull röda slingriga pister. Alpkänslan och vyn som möter oss på toppen är dock inte småskalig – i alla riktningar ligger de österrikiska Tyrolerbergen vita och stora. Det är inget ogästvänligt spetsigt franskt eller schweiziskt glaciärpanorama med hängande blå iskäftar och renblåsta bruna granitspiror som passerar fyratusenmetersstrecket. Det av Arlbergområdet som vi ser härifrån västliga Stuben är enorma ytor för riktigt bra friåkning. Ingen extremskidåkning – det finns så klart också en del mer exponerade bergssidor för den som letar efter detta – utan kanske egentligen den typ av alpin skidåkning som många av oss letar efter: lagom brant, stort och liftburet med möjligheter till närliggande toppturer. Alltsammans utan de där ibland alltför dominerande, extrastarka kryddorna; höjdsjuka och glaciärsprickor. Rakt norrut slingrar sig bilvägen in i Flexen-passet som leder in i nästa dalgång där de lite lyxigare byarna Lech och Zürs med sina fina skidsystem är lokaliserade. Blickar vi rakt österut är sikten skymd av bergstoppar men där bakom någonstans ligger superlilla St. Christoph, precis nedanför högsta punkten av av Arlbergspasset, och lite längre bort längs vägen kommer sedan själva huvudorten, tillika världskändisen bland skidorter, St. Anton himself.

”Ett åk som i dagens skepnad känns som att ha fått tio stora sprutor mjölksyra injicerade i främre delen av låren”

Vi stakar oss förbi Stubens topprestaurang och siktar sedan rakt ner i fallinjen. Det är någotsånär mjukt före på sina ställen, framförallt på de få läsidor bakom småkullar och klippor dit vinden transporterat lite extra snö. Mestadels är det fostrande uppåkt och vinblåst. Vi tar sikte mot kraftledningsställningen till vänster om liften och åker den sista branta branten ned till byn. Nära tusen fallhöjdsmeter är avverkade, ett åk som i dagens skepnad känns som att ha fått tio stora sprutor mjölksyra injicerade i främre delen av låren. Vi klickar ur bindningarna och traskar genom byn tillbaka mot liften. Nedanför Stubens vita kyrka med rött, Kreml-liknande klocktorn stöter vi på en annan av Arlberg-regionens världskändisar. Han står lojt och poserar med skidor och stavar över vänster axel, högerhanden nedkörd i byxfickan och en cigg i mungipan. Det är något dött och bronsaktigt stelt över honom. Nedanför hans fötter syns ett plakat: ”Hannes Schneider 1890-1955”. Sjutton år efter att han föddes här i Stuben blev han den första skidläraren i Arlberg, sedan följde tjänst som skidinstruktör i österrikiska armén under Första världskriget och som trettioåring återvände han till Stuben och grundade världens första skidskola där hans systematiserade pedagogik, vilken kom att kallas Arlberg-tekniken, tog skideleverna enligt bestämd progression från snöplog till stämsväng. På 1960-talet föråldrades Schneiders teknik i samma takt som skidor, bindningar och pjäxor utvecklades och gav bättre kraftöverföring ner i skidorna.

Hannes Schneider hade sin tid under första hälften av 1900-talet, därefter har skidhistorien haft sin obevekliga gång och utveckling. Vår tid tickar också. Vi sitter återigen i liften på väg upp mot toppen. Med breda rockerskidor, alpinbindningar med gåfunktion och stighudar i ryggsäckarna ska vi i vart fall maxa vår utmätta tid här i Arlbergs mest kända puderhåla. Det är fyrtiofem minuters svettande uppför som tar oss från toppliften till Maroiköpfle 2 529 meter över havet. På denna topp står ett järnkors, med en toppbok i ett fack. I boken vimlar av andra bestigares namnunderskrifter och glada anteckningar. Kort vätske- och energipåfyllning senare är vi iväg skidåkarens vänster mot åket som St. Anton-säsongaren Fredrik Andersson, numera bindningsingenjören – och alltid lika duktiga skidåkaren – kallar för Langen. Det är en stor öppen grythistoria och vi puttrar runt över de böljande härliga snöfälten, de bitvis branta lutningarna och små klipphoppen. Sjuhundra fallhöjdsmeter i skidhimmelen senare kommer vi ner till en bro, vilken vi korsar in i skogen och ett bulligt bob-spår. Det är rena MTB-kurvorna med velodromer av snö och is. Ut över en ny bro och vi är framme vid vägen strax ovanför byn Langen am Arlberg. Andningspaus. Från toppen Maroiköpfle har vi åkt nära 1300 fallhöjdsmeter och det är precis lika många mjölksyreinjektioner i låren som förra åket, men därtill bonusen med de där sneda, lyckliga puderleende på våra ansikten.

Postbussen utanför Langens tågstation – tåget stannar inte i Stuben – tar oss tillbaka till Stuben, där vi sätter oss på Posthotellets solterass. Det var härifrån som Hannes Schneider verkade som skidlärare redan från 1907 och utvecklade sin systematiserade undervisningsmetod. På vårt bord står snart Wienerschnitzel med pommes, Käsespätzle (makaroner & ost á la Österrike), Radler (öl blandat med läsk) och vanlig läsk. Kaloribomberna landar i våra system och skapar matkoma. I matdimmorna stänger jag ögonen, släpper tankarna och ser betongkolossen till popcornmaskin igen: den hackar till i snösprutandet, mullrar och hostar ur sig nya ting – ett par stighudar, ett par alpina gå-bindningar, en vattenflaska och en chokladbit.

Foto: Patrik Lindqvist