Att bryta ryggen – En historia om rädsla, smärta och acceptans

Vad gör man när olyckan är framme? Hur reagerar man? Elin Treutiger från bloggen tiotuttar (ni kan läsa mer ifrån här) skriver om rädslan, smärtan och accepterandet efter att mardrömmen blivit verklighet för just henne – att bryta ryggen.

Jag har brutit ryggen. Livrädsla, panik och gråt. Helvete också! Vad innebär det här?

Jag har spenderat några semesterdagar hos min kära vän Viktor i Falun. Det är en typiskt fin kväll och jag har precis lyckats sätta mitt första trick på skateboard. Jag är svettig, trött och sommarlycklig. Efter en halvtimme på studsmattan har jag också lyckats med en eller annan bakåtvolt på egen hand. Bara några till, sen ska vi gå in och kolla på film, bara några till. Hopp hopp hopp och så en sekund av tvekan…

Jag landar på axlarna med nacken längs med mattan, benen slungas mot magen och ”knäck” så viks hela ryggen på mitten. Smärtan är omedelbar och outhärdlig. Jag börjar skrika och gråta på samma gång, i öronen ringer ljudet av kotor som knäcks och i huvudet cirkulerar två tankar: ”Helvetes jävla skit helvetes jävla skit helvetes jävla skit” och ”Nej jag vill bara gå in nu och ha filmkväll, få det ogjort snälla”. Livrädsla. Jag känner med en gång att det här är fel. Någonting är fel. Livrädsla. Instinktivt lägger jag direkt fokus på mina tår för att se om de går att röra, försöker känna med hela kroppen, känner jag allt? Kan jag röra allt? Det kan jag. Håll fokus på tårna Elin, fortsätt vicka…

 

Jag ligger tryckt mot mattan och gråter och svär. Runt omkring mig hämtar Viktors familj kuddar och filtar, de håller mina händer och pratar med mig. Jag känner mest smärta och ”fan fan fan”. Försöker få in luft i lungorna mellan smärtvågorna. Efter ett tag kommer ambulanssjukvårdare som lyfter mig från mattan och in i en ambulans, jag får smärtstillande och körs till akuten. Där kommer åtta doktorer som vrider och vänder och känner på mig innan jag skickas direkt upp till magnetröntgen. Jag är fixerad vid en bår och kan inte röra mig en millimeter. Jag är törstig och snurrig och illamående av allt morfin. Efter ett tag kommer en sköterska ner och berättar att röntgenplåtarna visar en fraktur på den nedersta kotan i bröstryggen, den ska vara rund men är nu kilformad. Jag har brutit ryggen. Livrädsla, panik och gråt. Helvete också! Vad innebär det här?

Jag blir inlagd och får vänta till morgonen därpå då specialisterna ska komma tillbaka till jobbet och bedöma om det behövs operation eller inte. Viktor är fantastisk och han får ta hand om mina tårar, spyor och dåliga försök till skämt. Han finns hos mig hela tiden och jag är obeskrivligt tacksam över hur han lyckas hålla ihop mitt trasiga jag. Träffar ni honom på stan, så bjud honom på en västerbottenost, det gillar han!

På lördagen kommer läkaren och säger att jag inte behöver opereras, vad innebär det här? På söndagen får vi flyga ambulansflyg hem till Göteborg och jag blir inlagd på Sahlgrenskas ryggspecialistavdelning, vad innebär det här? På måndagen får jag en korsett, vad innebär det här? På tisdagen får jag sätta mig upp i sängen och sen även ta mig upp på fötter, vad innebär det här? Jag kontrollröntgas för att se så att korsetten gör sitt jobb, och sedan får jag åka hem.

Nu är kaoset över och nu börjar allt det andra. Acceptansen. Ovissheten. Väntan. Tristessen. Jag är förvirrad och tacksam. Jag är ju inte en sån som blir skadad, får jag ont någonstans ignorerar jag det tills det går över. Eller tills en vän tvingar mig till doktorn. Jag försöker undvika det så länge jag kan. Jag blundar för det och vägrar acceptera när jag är sjuk. Jag är rädd, rädd för att vara trasig. Men nu har jag inget val, nu tvingas jag acceptera. Nu har jag inget val. Vad innebär det här?

Ja, vad innebär det att bryta ryggen? Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag har en fraktur på TH12, vilket är den sista kotan i bröstryggen. Jag vet att ryggen var såpass stabil på egen hand att det inte behövdes operation. Jag vet att jag ska gå med korsett dygnet runt i tre månader. Jag vet att mina muskler i armar, ben och kropp blir svagare för varje vilodag. Jag vet att jag inte får böja mig framåt, vrida mig eller lyfta saker. Jag vet att jag har lite svårt när jag tar på mig strumpor och skor. Jag vet att jag har lite svårt när jag torkar mig efter jag varit på toaletten. Jag vet att jag är svag i ryggen och blir trött om jag sitter eller står en längre stund. Jag vet att jag just nu inte kan göra allt jag vill göra. Men jag vet också att jag nu nästan är helt utan smärta. Jag vet att jag nu en vecka efter utskrivning från sjukhuset är ute och går promenader. Och jag vet att jag ska åka skidor i vinter. Jag vet att jag klarar av det här, vad det här än innebär.

Text: Elin Treutiger
Foto: Elin Treutiger
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.