Bokrecension Alex Epicure ”Och jag gav mig iväg”

Alex Epicure fick nog av sitt liv i Sverige. Han bröt upp. Gav sig av. Vi har läst hans debutroman som kom i slutet på sommaren. Boken ”Och jag gav mig iväg” är baserade på hans dagboksanteckningar. En klart läsvärd bladvändare som säkert kan få det att börja klia i hjärnans äventyrscentra på en och annan som lever nio till fem-liv och kanske hellre inte hade gjort det.

”I Uppsala hade en hissmontör fått nog.”
Det är den smått abrupta inledningen på Och jag gav mig iväg, som troget sin titel direkt lämnar Uppsala därhän, och snart även resten av Sverige också. Istället får läsaren följa med på ett drygt års sicksackande medelst bobil, bland Biscayabuktens surfstäder och längs Portugals kust.

Tre månader i Chamonix hinns också med, och eftersom skönlitteratur om skidåkning inte direkt växer på träd är dessa 40 snöfyllda sidor mer än nog för att berättiga en recension här på Freeride.

Och jag gav mig iväg är sprungen ur författarens egna dagboksanteckningar från resan han tar oss med på, och trogen sitt ursprungsformat är boken inte skriven i kapitel utan i kortare stycken, komplett med datum och allt.

Känslan när jag läser är i princip samma som att falla huvudstupa ner i en blogg, eller i ett instaflöde hos någon som skriver sjukt långa bildtexter (fast i det här fallet utan bilder såklart). Hämningslöst scrollande.

Det är snabbläst och personligt, filosofiska och samhällskritiska utläggningar varvat med krånglande bromsar på bobilen – ibland löper tankarna iväg och landar inte nödvändigtvis inom synhåll.

Detta gör att jag då och då kommer på mig själv med att undra hur storyn hade kunnat te sig i ett lite mer redigerat format. Slå ihop flera mindre, snarlika händelser till en tyngre punkt i historien, istället.

För mig som aldrig kommit närmare en vågsurfbräda än att paddla SUP på en platt damm utanför Albertville blir till exempel de återkommande korta beskrivningarna av olika surfbryt vid olika dagar ibland lite enformigt. När Alex – författaren – istället stannar upp lite, och berättar i närmare detalj blir det mer gripande, oavsett om det handlar om att fånga vågor, vandra i berg, eller det som är själva katalysatorn för hans resa: att hålla kontakten med sina döttrar i Portugal. Samtidigt är förstapersons-dagboksperspektivet en styrka, just för att det håller tempot uppe, här finns ingen dötid.

Ibland kan jag känna en saknad över att inte få lära känna fler av personerna i boken bättre, för Alex verkar höra till den där sortens sociala konstnärer som omger sig med intressanta människor oavsett var han befinner sig.

Samtidigt bidrar dessa korta möten till att förmedla, förtydliga, känslan av att hela tiden vara på väg, så det är egentligen inte något negativt. Det är Alex liv som skildras, och vänskaper som överlever även utan dagliga uppdateringar är ändå den bästa sorten.

Jag tror alla som lever eller har levt ett kringflackande liv kan känna igen sig i hur relationer går på sparlåga när livet eller avstånden kommer i vägen, men när det väl går att ses igen sitter man uppe och löser världsproblem hela natten igenom.

Och jag gav mig iväg är en själslig resa lika mycket som en resa i rummet, och i början av boken tänker jag flera gånger att jösses, hur ska det här gå, för måendet är verkligen på botten, och det känns som att vägen uppåt kommer kräva fler sidor än vad boken har, men sakta men säkert ändras tonläget, och det känns på nåt vis fint att jag efter färdig sträckläsning inte kan peka på en exakt punkt där Alex tillvaro vänder, utan att det varit ett långsamt skeende.

Det enda jag kan önska, innehållsmässigt, är att någon hade kört tippex över vissa av de då och då förekommande små insticken på temat “fast det får man väl inte säga längre i det här landet” – kommentarer om att inte vara feminist och liknande, som får mig att dra en djup suck, lika mycket för att jag inte håller med om åsikterna som presenteras som för att jag känner att de inte tillför särskilt mycket. Hade de lett till vidare resonemang eller drivit historien framåt hade det känts mer rimligt, nu blir det bara till småstöriga sidospår som får mig att tappa fokus på det som är bokens kärna – en tänkvärd och modig berättelse om att hitta sig själv och hur fasen det kan göras.

Sammanfattningsvis är detta en bladvändare som säkert kan få det att börja klia i hjärnans äventyrscentra på en och annan som lever niotillfem-liv och kanske hellre inte hade gjort det. Klart läsvärd, även för någon som aldrig satt sin fot på en surfbräda, eller tillbringat en vinter i en källare på någon skidort.


Alex Epicure ”Och jag gav mig iväg”
Utgiven augusti 2020
332 sidor
Köp den på tex Adlibris

Röster om boken:

”I Alex Epicures starka, sorgliga, utlämnande men samtidigt djupt inspirerande och livsbejakande bok ”Och jag gav mig iväg” bjuds du levande miljöbeskrivningar från franska alpernas puderfluffiga branter till Atlantkustens utmanande surfspots, samtidigt som du får ta del av hans svårlösta livspussel, djupa och grunda relationer, oväntade möten, existentiella resonemang och konsumtionskritik. Kan inte annat än säga att boken inbjuder till sträckläsning. Rekommenderas varmt om du när en dröm om att leva vanlife eller bara vill ta en paus från ekorrhjulet en stund.”
/ Fredrik Ekblad
Redaktör Österlenmagasinet

———

”Att ge sig iväg för att söka efter det som är viktigt i livet är ingen tebjudning. Ännu svårare kan det vara att ta med läsare på trippen.
I Alex bok får läsaren ”a nice ticket to ride” genom hans ärliga uppsåt och fina penna. En berättelse som är trygg med sig själv och skapar en värld där man vill hänga.”

/ Åke Högman
Skribent, journalist och författare bakom Mord i Mölle, 1976 m. fl.

———

”Boken ”Och jag gav mig iväg” av Alex Epicure, är en högst läsvärd uppbrottsroman. Sträckläste den under ett varmt sommardygn i augusti. Eftersom jag är en kräsen bokläsare, uppvuxen med böcker som Jack Kerouac´s ”On the road” och Robert M. Pirsig´s ”Zen och konsten att sköta en motorcykel”, så var mina förväntningar på en okänd debutant inte så höga, men boken håller, ger spännande perspektiv på livet. Kan inte annat än rekommendera alla att läsa den.”

Lars Magnusson
Magasinet Kullaliv

———

”En skön bok som ger många tankar om livet och hur det kanske borde levas, även för oss som inte surfar… Ännu.”

/ Felix St Clair Renard
Världsresenär, levnadskonstnär, äventyrsfotograf.

Appendix 1: Kuriosa kring ”Epikurism”

Epikurism: En antik filosofisk inriktning uppkallad efter Epikuros. Kan ses som en modifierad version av hedonism, med inslag av individualism. Kärnfrågan är “hur ska man garantera individens lycka”, och de grundläggande livsvalen för att nå fram till detta mål är att

1. Undvika det som skapar oro, till exempel politik och offentligt liv.
2. Leva i stillhet bland sina vänner.
3. Söka ting som ger lust och varaktig lycka, alltså inte nöjesliv och tillfällig njutning. Njut, men med förnuft.
4. Frånvaron av smärta är det högsta goda.


Appendix 2: tema skönlitteratur och skidåkning

Ulf Lundell – Vinter i Paradiset

En av få svenska romaner med koppling till skidåkning. Undertecknad försökte läsa den i fjortonårsåldern, efter att ha utvecklat grav abstinens veckorna efter den årliga sportlovsresan till Duved. Det blev för övrigt den första boken jag någonsin gav upp, eftersom storyn, enligt mig själv anno 2002, innehöll för mycket annat och för lite skidåkning.

Jonathan Trigell – Cham

En berg-och-dalbana till historia, där huvudpersonen Itchy lever stereotypt bummarliv i en tidlös (läs 00-tals) upplaga av Chamonix, samtidigt som en våldtäktsman härjar i parkeringsgaraget under Sud, och så släng in lite Byron, Keats och Shelley på det.
Är den bra? Njaäeo. Bitvis.
Har jag likförbaskat läst den en halv miljard gånger i brist på bättre eftersom det inte finns så mycket annat att tillgå i den här genren? Ja.

Samt:

Diverse tvivelaktig litteratur av typen “person A är en stressad storstadsmänniska som på grund av [anledning] måste tillbringa [tidsrymd] i en liten sömnig stad vid ett berg, där person B ägnar sig åt [något lagom behjärtansvärt] och på grund av [oftast en snöstorm, ett strömavbrott eller en nyligen bortgången släkting] korsas deras vägar.. och förr eller senare kommer de befinna sig nakna på en fluffig matta framför en öppen spis, samtidigt.”
Ni vet.
Desperata tider och så vidare.
Generellt utlåtande om böcker av den här typen: personerna som skriver dem kan omöjligen någonsin ha stått på ett par skidor, eller kommit närmare en skidort än att ha slöscrollat igenom hemsidor för uthyrning av lyxchaleter.

Fråga:

Har du lästa någon skönlitterär bok som de facto innehåller ett substantiellt inslag av skidåkning? Skriv i tråden!

Text: Hedda Berander

Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.