Munkskidåknig i Disentis
Ett stenkast från Andermatt ligger den lilla klosterbyn Disentis som trots få liftar stoltserar med riktigt gudomlig åkning.
Kalle Eriksson har hittat rätt i fallinjen.
– 45 minuter, maximalt en timme, upp på ryggen och sen bortöver bara.
– Max, svarar jag.
Nedanför en av de soldränkta colouirerna på Péz Strem 2838 meter över havet står två svenska tidsoptimister.
– Har du någon tejp? Jag har inga toppfästen på mina hudar utbrister Kalle något förvånat.
Efter att ha vänt ut och in på ryggsäckarna hittar vi till sist lite eltejp som får agera nödlösning. Det ska mer till för att stoppa en skidåkande skoterraggare från Tänndalen än avsaknaden av ett par toppfästen. Snön på toppen av bergsryggen är allt annat än lättforcerad, bristande skare och is gör att vi mestadels halkar framåt helt okontrollerat på skrå i ett tempo som farmor hade mäktat med. Halvvägs upp stannar vi och skrattar åt eländet. Vi ber till snöguden att snön i colouiren är bättre – och mycket riktigt så visar det sig att en hel del snö har blåst ner i rännan.
Två timmar senare efter att ha petat in en rejäl prilla under läppen och slagit ihop stavarna en gång extra släpper Kalle på rakt ner i fallinjen i mach 2. Från toppen kan jag höra fladdret från Kalles kläder när han planar ut långt nere i dalen. Han måste sakna fartkänslan från skoteråkningen den stackarn, tänker jag för mig själv när jag letar mig ner i en ränna bredvid Kalles åk.
Plötsligt rörde sig allt så långsamt.
Väl nere vid liften känner vi att restaurangen kallar på oss men lunchen blir till en stående fika då Per ansluter och med andan i halsen börjar prata om ett område som fortfarande är helt orörd och bara måste åkas nu på en gång. Per har ställt in siktet på bergssidorna bortanför Pouzastoppen som ser ut som ett riktigt fint cruisingåk; stort, öppet och med två åsar i mitten som ser riktigt inbjudande ut. Jag ser linjen framför mig; upp och ner över åskanten med lagom avvägda luftfärder varje gång jag åker över kanten. Plötsligt försvinner snön under skidorna och så smäller det till i smalbenen och ryggsäcken sitter som ett klistermärke i bakhuvudet. Skråspåret längs bergsryggen visar sig vara en bergochdalbana i miniatyr och får mig att fokusera på det jag faktiskt håller på med. Efter en kortare gångmarsch står vi så på bergssidan och Per lägger direkt första linjen utan att ens fråga, ödmjuk som han är. Han försvinner i en rasande fart ner i dalgången och hinner dessutom med en bakåtvolt på vägen ner. ”Telisåkare”, mumlar Kalle och skakar lite på huvudet.
 Per Jonsson en sväng närmare frälsning. |
 Kuddkrig nedanför Pouzastoppen. |
Efter ett tag knastrar det till i radion men vi hör inte ett ord av vad Per säger då han pratar med en adrenalindialekt som gör att vi mest uppfattar vokalerna. Till sist fattar vi att han vill att vi ska fortsätta längre fram på ryggen för att åka ner i skogen. Jag och Kalle tittar på varandra och tvekar men följer rådet efter en snabb överläggning och fortsätter längs ryggen tills vi når trädgränsen. Det visar sig att det var helt rätt att följa Pers råd. Framför oss ligger ett fält av översnöade stubbar, åsar och ja Gud vet vad, men jag tror att hans vilja är att här ska det åkas skidor. Munkarna i byns kloster har säkert åkt lössnö här i hundratals år så varför trotsa högre makter?
Broder Kalle är inte sen att tippa skidspetsarna rakt ner mot dalen och likt en flipperkula försvinner han ner mellan granarna. Jag tar ut lite åt höger och gör allt för att inte bli sist ner, mot slutet av åket går det så fort att det känns som om jag har lika mycket tid i snön som i luften, jag bara koncentrerar mig på att inte studsa in i något träd. Till sist planar jag ut i botten av dalgången och möter upp med Kalle och Per som snällt nog står och väntar och jag behöver nog inte fortsätta att skriva om vad vi gjorde resten av den eftermiddagen.
Välbehövlig vila i kabinen.
Disentis är inget gigantiskt skidsystem, men terrängen och offpistmöjligheterna kring skidområdet är desto större. Är du beredd att gå och slita lite för åken är inte belöningen långt borta. Förvisso finns det med svenska mått mätt otrolig offpist även inom området men vill du åt de riktigt stora och långa åken så packa ner hudar, (sändaren förstås) och trekkers. Byn är väl inte känd som någon partyhåla men visst finns det en del barer om du vill leva upp till devisen ”Kung på kvällen – kung på dagen” tillsammans med en inte allt för stor skara nordbor.
För mer info kolla in, www.disentis3000.ch
