Roadtrip till snön i Folgefonna

Juni månad. Badshortsen är framtagna och tjocktröjorna ligger långt ner i garderoben. Skidorna har börjat göra det bekvämt för sig uppe på vinden inför den stundande sommaren. Därför känns det väldigt konstigt när jag börjar packa ner skidor, pjäxor och underställ. Efter att under de senaste åren fullkomligt överösts av skidporr i form av bilder och filmklipp från Folgefonn bestämmer jag mig för att åka dit.

Då Folgefonn till skillnad från Stryn endast vänder sig till jibbers och lämnar allt vad offpist heter utanför sin meny, kände jag mig väldigt utanför. Jag behövde få med mig några killar som behärskar det här med big jump och rails och förstår den djupa betydelsen av orden ”smoth”, ”steeze” och ”nosepress”. Tre killar som med marginal lever upp till kriterierna att kallas jibbers är Adam Falk, Niclas Karlsson och Simon Ericson. Det är också de här tre grabbarna som jag, torsdagen 28 juni, hämtar upp på Oslos centralstation med siktet inställt på Norges västkust.

Med en till brädden fylld bil ser vi nu fram emot de åtta timmarna på vägen innan vi kan korsa mållinjen i Fonna. Vad vi inte visste var att i Norge använde man sig av glädjemil. I alla fall om man får tro Niclas, som efter fem timmar i bilen börjar blir lite grinig.
– Det stod 24 kilometer på förra skylten också. En norsk mil är ungefär två svenska, säger han och får genast medhåll av Simon, som nu har vaknat till.
– Minst! Har vi långt kvar?

Efter åtta timmar är vi äntligen framme, vilket är bra med tanke på att Adam plockat fram sin skateboard vid varje plats där det fanns asfalt. Från det att hjulen stannar på Espelands camping tar det cirka två minuter innan grabbarna har invaderat studsmattorna. Efter att grabbarna har studsat lite bestämmer vi oss för att försöka äta mat. Niclas sätter sig ner och plockar fram sitt stormkök.
– Jag borde fixa det här, säger han och skrattar.

Vi andra börjar tveka när Niclas tio minuter senare sprutar tändvätska mot lågan vilket leder till en fin liten lägereld på gräset. Simon som hade sett fram emot sina nudlar öppnar, när stormköket strejkar, ett paket och äter okokt. Adam, som precis vallat sin skateboard i rampen, kommer tillbaka och undrar om det inte blir någon mat. När vi förklarar vad som hänt erbjuder han sig att fixa allt. Niclas hämtar stormköket igen och Adam sätter sig mitt i rampen på en stol och börjar göra i ordning maten. Klockan är lite över tolv på natten och vi väntar på nudlar. En bit bort står bilen, lika fullpackad som den var när vi lämnade Oslo. Var vi ska sova har vi varken bestämt eller funderat över men vi är i alla fall framme.

På morgonen vaknar jag i ett partytält i min sovsäck av att solen lyser mig i ansiktet genom plastfönstret. Vänder mig om och kollar bort mot Niclas där han ligger och halvtittar ut genom tältet.
– Jävla sol, utbrister han kisandes.

Vi går bort till bilen där Adam och Simon ligger och sover. På rutorna har det börjat bli lite mysig ”Titanic-ånga”. Simon vaknar med ett ryck och en stund senare öppnar även Adam ögonen. Vi klär på oss våra skidkläder och sätter oss i bilen och tar sikte mot backen. Utanför susar det vackra landskapet förbi och temperaturen sjunker ju högre upp vi kommer. Några får blockerar temporärt vår väg men försvinner snabbt när Adam vill ta närbilder på dem. Simon och Niclas är inte lika roade där de sitter med full mundering och med packningen nästintill liggandes över dem.
– Kom igen Adam, vi vill upp och åka nu.

Väl uppe på parkeringen känns de åtta timmarna från Oslo, natten på soffan i partytältet, nudlarna sent igår kväll och den dryga kvarten från campingen till backen som ingenting. Solen gassar mot den vita snön och knappt ett moln syns på himlen. Vi tar liften upp och när vi vänder oss om ser vi de blåa insjöarna och de maffiga bergen. Det gör att hela landskapet ser ut som hämtat från ett vykort. Till vänster om oss breder rails och big jumps ut sig. De attackeras av folk med stora jackor och byxor och bandana för ansiktet. En stor kontrast till den vänstra sidan där det ryska, alpina landslaget är fullt upptagna med att borra ner sina käppar. Ytterliggare lite längre bort skymtar även det svenska landslaget med Anja Persson i spetsen. Deras kroppsstrumpor till tävlingsdräkter sitter åt som korvskinn och jag förstår senare under dagen vad begreppet nöta käpp innebär.

Grabbarna kör lite rails innan de glider ner till ett big jump där Adam inleder med en backflip som uppvärmning. Simon och Niclas är inte sena att hänga på och efter ytterliggare en stund är vi nere på planmark.
– Nu har vi shreddat, berättar de för mig.

Vid lunchtid trillar en trio välkända ansikten in på fiket; jibbern Mattias Axelsson och fotograferna Johan Ståhlberg och Jesper Molin som för några timmar sedan landade i Bergen och nu skriver in sig i vår tappra skara. Åter nere på campingen beslutar vi oss för att hitta ett bättre alternativ till nattens sovplats och vi blir lockade av Johan, Jespers och Mattias boende. En halvtimme senare, efter att ha pratat med den snälla, ryska receptionisten och fått utskällning av hotellets granne (eftersom vi lagt packning på hennes grannes gräsmatta) har vi ett eget rum. Då sovplats bestäms med hjälp av tjing-pax (först till kvarn) slutar det med att jag får överslafen i våningssängen. Tack grabbar!

Vi bestämmer oss för att köra en kvällssession senare på kvällen men strax efter det att vi har ätit upp tittar herr Ståhlberg in i vårt rum och beordrar:
– Vi försöker köra om en kvart.
– Om en kvart? Nice, då kan man chill-byta-om, säger Simon.
– Och vad fan är chill-byta-om?, frågar Ståhlberg.
– Du vet, man kan ta det lugnt och inte behöver stressa. En kvart är lång tid.

En halvtimme senare är vi på väg upp till backen och från parkeringen ser vi en ensam pistmaskin jobba febrilt. Vi börjar hika upp till kicken där vi riggar blixtar och åkarna börjar hoppa in sig. Tre timmar framöver poserar åkarna vant framför våra kameror och Simons backflip är ett hett samtalsämne. Lite över midnatt rullar vi in på parkeringen utanför hotellet. Det är ett gäng trötta svenskar som snabbt somnar.

Nästa morgon åker vi upp till backen runt lunchtid och tar sedan ett par lugna åk. Bestämmer oss för att åka ner lite tidigare och ladda inför kvällen istället. Efter en kort sejour på hotellet beger vi oss upp till backen igen. Kvällens session blir bra men lite molnigare än gårdagens så vi åker ner lite tidigare än vad vi hoppats på.

Följande dag ägnar vi oss åt rails och Simon, Adam, Niclas och Mattias är helpeppade.
– Det är enklare och roligare att fota rails. Man behöver inte gå lika långt som när man hikar big jumps, berättar Adam och får medhåll av Mattias.
Uttrycket att slakta ett rail får sig en bildlig förklaring när åkarna förstör stålkanterna i tre timmar. Jag, Johan och Jesper nöjer oss med att fota och är glada att vi slipper raila. På vägen ner från backen berättar Ståhlberg att ett par grabbar från Secondhands kommer till Folgefonna under eftermiddagen och ska stanna i ett par dagar.
– Det är Einar Lindgren och Johan Rosengren som filmare, Jim Johansson Wolf, Johan Kristofers och Kristoffer ”Piffen” Edwall. Kristofers är riktigt grym, han kan göra nosepress, förklarar Ståhlberg och möts direkt av en attack från killarna.
– Kan han göra nosepress? Shit alltså, säger Adam och skrattar.
– Gör han nosepress måste han vara ett riktigt proffs, instämmer Simon, även han med ett skratt.
Tydligen var inte nosepress så häpnadsväckande som Johan Ståhlberg hade fått för sig, men grabbarna visste hur duktig Johan Kristofers var.

Senare samma kväll blir även vi andra medvetna om det och Kristofers och Jim kör stort i solnedgången tillsammans med Adam och gänget. Jim inleder med en lincoln som ingenting.
– Han är typ säkrare på lincon än på 360, förklarar Niclas som under sessionen mest står och tittar på till följd av ett brutet nyckelben tidigare under dagen. Både jag och Niclas önskar nog att vi kunde säga att han skadade sig när han skulle försöka sig på ett grymt trick men sanningen är att det hände när han trillade på en bula i landningen efter en straight air.
Ett antal snurrar, grabs och blixtar senare beger vi oss åter ner mot hotellet och även denna kväll tar det inte lång tid innan vi somnar in.

Följande dag möts vi av täta moln som dragit in över dalen och vi bestämmer oss för att ta en lugn dag nere på hotellet.
– Skönt att det är dåligt väder idag, hör jag Adam säga från soffan utanför vårt rum där han sitter med sin laptop. Man börjar bli trött i kroppen så det är skönt att ta en dag där vi kan ta det lugnt.
Simon, Niclas och Mattias är inte sena med att stämma in i samma kör. Johan Ståhlberg och Jesper Molin har en annan åsikt.
– Det är antagligen strålande solsken uppe på glaciären, säger Jesper.
De täta molnen som visar sig utanför tyder på något annat och åkarna lyckas övertala Jesper och Johan att stanna nere.

Det dåliga vädret stannar tyvärr precis ovanför oss i ytterliggare några dagar men näst sista kvällen spricker det upp och lika förväntansfulla som barn på julafton börjar hela följet att ta plats i karavanen som kring sextiden kör upp mot backen. Tillsammans med Secondhands, 46-films och ett par random dudes från Norge börjar en grym fotosession styras upp. Vädret spricker upp allt mer och redan nu känner vi att detta kommer bli en kanonkväll. Åkarna peppar varandra och bland oss fotografer och filmare är stämningen på topp.
Pshhh!, låter det bakom mig och jag vänder mig om.
– Fan va livet är gött ibland säger Einar Lindgren och smuttar på en nyöppnad öl som stått på kylning i snö.

– Kristofers på ingång, skriker Ståhlberg och fattar kameran och siktar mot kickern. Bra fart in mot kickern, lång luftfärd och galant landning. Kristoffer ”Piffen” Edwall därpå och även han ett säkert förstahopp. Kristofers går förbi strax bakom oss på väg upp inför ännu ett hopp. Med ett stort leende på läpparna och med horisonten speglandes i hans goggles går det inte att ta fel på hans glädje. Lite dystrare är det två meter bort där Niclas Karlsson sitter i en solstol med sitt brutna nyckelben.
– Man är ju inte alls sugen på att åka, surar han med stor ironi.
Jim Johansson droppar in och gör sitt signumtrick; en enorm lincoln.
När himlen fullkommligt glöder vid elva-tiden ser allt overkligt ut. En solnedgång som hämtad från en naturfilm och Jesper Molin börjar nu bli knäsvag.
– Ah, för fan killar. Kolla på solnedgången. Upp och hoppa, uppmanar Molin.
Jim Johansson anammar uppmaningen. Han droppar in och…
– Åååååååååhhhh, skriker vi alla i kör.
Anledningen? En ny dubbelvolt signerad kopparbergssonen. Misty 540 till switch lincoln, något som han inte ens testat på varken studsmatta eller i vattenhopp. Han döper den senare hemma i Sverige till Snowflip.
– Vattenhopp är inget för mig! Det ska göras på snö eftersom det trots allt ska vara lite sketch när man drar den första gången. Man får gå efter mottot ”Don’t crash, it hurts”, berättar Jim.

Efter Jims flip är både åkare och fotografer i extas och kvällen fortsätter ett tag till. Inte förrän en bra bit efter midnatt anländer vi till hotellet, trötta och slitna med i vetskapen om att imorgon bitti påbörjas den långa resan hem. Jag, Simon, Niclas och Adam börjar så smått att packa ihop. Eller frågan är om Adam någon gång packade upp? Under hela veckan så hade han sina saker ute i korridoren och sammanlagt upptog vi en hel våning med allt från skidor, jackor, goggels och vantar liggandes överallt.

Tidigt nästa morgon börjar den långa resan hemåt och det är inte helt utan avund man tänker på Jesper, Johan och Mattias som tog flyget. Med en suck sätter vi oss i bilen och med Oslo som nästa destination känns det som att de norska husen småler elakt mot oss när vi lämnar hotellet. Adam, Simon och Niclas somnar nästintill så fort vi lämnar hotellets parkering och då var man där igen: Samma väg som för en vecka sedan fast på väg åt andra hållet. Det här med sommaråkning var inte alls dumt. Folgefonn, vi ses igen!

Text: Ola Melin och Foto: Ola Melin