Cosmiqueshyttan – Med drömmar om Mt Blanc
Cosmiquehyttan med dess nära anslutning till Aiguille du Midi har härbärgerat alpinister, skidåkare och turister i över femtio år. Många med drömmar om att bestiga Mt Blanc. Laurence Ravanel, som har varit ansvarig för hyttan sedan början av nittiotalet berättar om dess historia och om sitt liv i bergen, full av skratt och våndor.
Från sängen i det svala rummet ser jag stjärnorna och bergstopparna, jag ligger ihopkrypen under filten och försöker få värme. Vi har ätit en trerätters middag, druckit mycket vatten och jag har tagit värktablett för att slippa huvudvärk som man lätt kan få när man inte är van vid den höga höjden. Du kanske har sett hyttan om du har åkt Vallée Blanche och du har inte kunnat undvika den om du åkt något av åken Cosmique Couloir eller Glacier Ronde. Ingen annan byggnad rymmer fler människor med drömmar om att bestiga Mt Blanc.
Cosmiqueshyttan eller Refuge Des Cosmiques som den heter på franska är en av de fyra vanligaste startplatserna. De andra är hyttan från Les Houches-sidan, hyttan Grand Mulets som nås från mittstationen och bestigning från den italienska sidan. När vi är här har hyttan nyligen öppnat för säsongen och tillsammans med två fransmän är vi de enda gästerna. Ingen med avsikt att bestiga Mt Blanc. Högsäsongen är på sommaren då hyttan med sina hundrafemtio bäddar ofta är fullbelagd med alpinister, guider och turister med målsättningen att bestiga Mt. Blanc. I köket står Laurence Ravanel bland kastruller och stekpannor och lagar vår trerättersmiddag som ingår i övernattningen. Ja, vi är i Frankrike, något enklare skulle de franska alpinisterna aldrig acceptera, även om vi befinner oss på 3613 meter. Efter att ha serverat oss soppa som förrätt, följt av en mustig köttgryta och krämig brylé i efterrätt sätter hon sig ner vid vårt bord. Laurence har varit ansvarig för driften av hyttan sedan början på nittiotalet och hon vet hur viktig maten är för att man ska orka med en dag i bergen. Laurence är uppvuxen i Chamonix med en familj som spenderat sina liv i bergen. Fadern, farfar och morbrodern var alla bergsguider.
-Jag har själv klättrat mycket i bergen och bestigit Mt Blanc flera gånger, men sedan jag fick barn vill jag inte längre utsätta mig för riskerna. Och innan jag fick barn spenderade jag nästan all min tid i hyttan från februari till stängningen i början av hösten. Men nu är jag varannan vecka i Chamonix.
Hyttan uppfördes först av franska centret för vetenskaplig forskning redan på fyrtiotalet men då med anledning att studera kosmisk strålning. Därav namnet. Senare byggdes den ut för att alpinister skulle kunna övernatta i hyttan och guideföretaget i Chamonix blev ansvarigt för driften. Efter en oförklarlig brand 1984, då hyttan brann ner till grunden byggdes den upp på nytt i sitt nuvarande utförande. Vetenskapsmännen har fortfarande tillgång till en liten del av hyttan men nu med huvudsaklig inriktning att studera glaciären.
All mat och dryck och andra förnödenheter transporteras med helikopter till hyttan. Under högsäsongen kommer helikoptern, som kan ta med sig 500 kg, fem gånger under en tiodagarsperiod.
-Det kostar ungefär 1 euro per kilo att frakta hit varor med helikoptern. Diskvatten tillverkar vi från ett rör som går ner i glaciären. Det kräver mycket underhåll och jag måste se över det nästan varje dag, förklarar Laurence.
Att en liten flaska vatten kostar fyra euro har sin förklaring.
För att ta sig till hyttan går Laurence med snöskor från Aiguille du Midi och samma väg tillbaka.
-Det tar mellan 20 och 45 minuter beroende på snön och vädret. Vi har det bra som har kabinbanan så nära, det flesta andra bemannade hytterna är det mycket längre till. Jag har en vän som sköter om hyttan Grands Mulets och för honom tar det tre timmar att gå från mittstationen.
Under högsäsongen kan arbetet i hyttan vara slitsamt. Första frukost serveras klockan ett på natten och därefter varannan timme fram till klockan sju. Sedan tar det normalt tolv till fjorton timmar för grupperna att ta sig upp på Mt Blanc och tillbaka ner till hyttan.
-Även om det är ansträngande, så är det ett mycket givande jobb. Det är mer intressant än att jobba i dalen, här har vi mer tid för gästerna och de som tar sig hit vill verkligen komma. Det vi och gästerna har gemensamt är att vi älskar bergen.
-Ungefär hälften av våra gäster kommer med en professionell guide, men många av dem som är utan guide har för liten erfarenhet för att bestiga Mt Blanc. Ibland när förhållandena är riktigt bra kanske det kan kännas onödigt med en guide men andra gånger kan det vara livsavgörande.
Laurence eller hennes kollega är alltid i hyttan under de månader de har öppet. Oavsett väder.
-Ibland kommer jag hit en söndag och ser ingen på en vecka. Men vi måste vara här ifall det är något problem eller om det kommer klättrare som är utan mat. Vi måste också se till att elektriciteten fungerar och att det finns vatten. Det händer också att vi blir kvar i hyttan längre än planerat om kabinen har stängt för att det blåser för mycket.
Men det finns också en annan, mörkare sida av jobbet: Alla olyckor.
-Det är en del av mitt problem. När du ser människorna som är här på morgonen och du vet att förhållandena inte är de bästa, då blir jag rädd. Jag serverar dem frukost klockan ett på natten sedan går det en lavin klockan tre. Det är jobbigt och ibland känner du personerna. Det är mycket svårt, det är den mörka sidan av mitt jobb. Om vädret är dåligt kanske man avråder gästerna från att fortsätta och ber dem stanna i hyttan i väntan på bättre väder. Ibland lyssnar de, ibland inte. Många som kommer hit har en dröm om att bestiga Mt Blanc, de har kanske rest långt och lagt ner mycket pengar på sin dröm. Det har blivit en besatthet och då ska de upp till toppen till varje pris, oavsett hur förhållandena ser ut.
-Sedan jag började här har vi haft tre stora lavinolyckor. På tjugoett år kanske tre stora lavinolyckor inte är så mycket, men det blir svårare att acceptera med åren. När jag någon gång slutar detta jobb så är det för att jag inte orkar med dessa situationer.
Jag sover gott denna stjärnklara natt och klarar mig från huvudvärk. När vi vaknar nästa morgon har Laurence redan dukat fram frukosten. Solen skiner från en klarblå himmel och när vi är klara åker vi nerför ett öde Vallée Blanche, långt innan första kabinen hunnit upp.
Hur man tar sig till hyttan
Från toppstationen på Aiguille du Midi gå den vanliga kammen ner tills det är dags att sätta på sig skidorna. Håll sedan höger runt berget hela vägen tills det på slutet blir ett motlut att ta sig uppför. Här ser du hyttan snett upp till vänster.
Kuriosa
Rekordet att bestiga Mt Blanc från kyrkan i Chamonix upp till toppen och tillbaka ligger på strax under fem timmar och hålls av spanjoren Kilian Jornet som tog rekordet sommaren 2013. Helt galet.
Foto: Patrik Lindqvist
