Fredagsfilmen: Hands Up

2011-10-28 19:00

Det har blivit dags för Secondhands att berätta om sitt fjärde året som ett svenskt skidfilmskollektiv. Ett år då en modernisering skulle ske i gruppen. Vi reder även ut vad som egentligen hände nere i Engelberg.

Foto: Simon Hastegård

Från Engelberg i söder till Narvik i norr, från Stockholm i öst till USA i väst. Alla resmål skulle bidra med nya vänner och flera tillökningar i den konstant växande skidfilmsfamiljen.

På åkarsidan tillkom Älvdalens mest beryktade sportatlet Kim Boberg. Det här året var det tydligen extrapris på norrmän, så Lasse Nyhaugen ingick ofrivilligt till priset av en. Tack vare att Sebastian Persson bjudit in både Simon Ericson och filmaren Ante Olofsson till ett shoot i Kläppen, blev även dessa två starka kort i leken.

Niklas Eriksson i Kittelfjäll
Foto: Simon Hastegård

Efter den första upplaga av egna big-airtävlingen Secondhands Golden Air, bjöds en av åkarna in till ett shoot i Kittelfjäll några dagar senare. Åkaren som hade presterat väldigt bra under tävlingen och var en up-and-coming-skidåkare från de Jämtlänska skogarna. Namnet var Niklas Eriksson.

Väl på plats i Kittelfjäll var dock förhållanderna urusla. Kylan hade slagit hårt med de norrländska fjällen och gjort Kittelfjälls backar till ishockeyrinkar. Därav blev det mest att köra jibbs nere bland stugorna för att få ut något bra utav resan. Som ny i gänget ville Niklas visa framfötterna, något som resten av Secondhands drog nytta av då de utnämnde honom som resans konstant förste-man att prova de olika spotsen de byggt. Niklas fick smaka mycket snö tack vare detta.

Johan Rosengren, som är tio år äldre än Niklas, fick varje kväll innan sovdags berätta en av sina livshistorier till den väldigt nyfikna Niklas, som var helt förundrad över att han umgicks med en så gammal man.

Simon Ericson i Folgefonna
Foto: Simon Hastegård

I Folgefonna levererades det material som vanligt. Episka solnedgångssession på glaciären kombinerades med fjordbad, fest och sol.
– Roligast var nog när vi körde en liten roadtrip en bit utanför Jondal och hittade några studsmattor vid ett ungdoms-kollo. En av dem låg på en flytbrygga en bit ut i vattnet, så vi simmade ut till den och började hoppa. Riktigt skoj att både kunna åka skidor på glaciären och sedan åka några mil för att bada i havet, säger Kristoffer Edwall.

Lasse Nyhaugen i Folgefonna
Foto: Simon Hastegård

När tiden väl var kommen för årets introinspelning var gänget i extas. Temat var klart och medlemmarna i Secondhands skulle återigen få bli i tioåringar med låtsaspistoler och cowboyhattar.

Johan Rosengren sammanfattar introinspelningen:
Idén var en dröm som vi haft sedan länge, men som vi var rädda att den aldrig skulle kunna förverkligas. Kan man verkligen få filma och spela in ett intro på High Chaparall? Jag bestämde mig för att slå en signal till dem för sälja in idéen. Marknadsansvarige lyssnade på vår utläggning om hur nödvändigt det var för oss att spela in hos dem, och utan någon som helst betänketid svarade han ”självklart ska ni göra det”.

Saken var klar, vi bokade hotell och hade sedan tre grymma dagar tillsammans utklädda som cowboys. Vi fick fantastisk hjälp av stuntmän, stuntkoordinatorer och övriga anställda på plats som bidrog till otroligt mycket under vår vistelse där. Introt är i mina ögon det klart bästa vi gjort!

Andreas Olofsson filmar döda cowboys
Foto: Simon Hastegård

När det var dags att klippa filmen hyrde Jonas, Johan och Andreas ett kontor i Falun och där stängde de in sig i tre månader. När arbetet var avklarat fick de snabbt en bekräftelse på ett gott arbete. Detta i form av ett första pris för Best Cinematography på Internationella Filmfestivalen IF3 AM och två stycken andraplatser för Best Editing och Best Film. Det var med andra ord inget dåligt resultat för deras första deltagande i tävlingen.

Förfest på hotellet i Engelberg
Foto: Simon Hastegård

Sedan måste vi ta och reda ut Engelberg-incidenten; historien som satte ribban för Secondhands som partypatrull. Känsliga öron varnas.

Sista kvällen i Engelberg tänkte vi fira vår lyckade resa. Eftersom att flyget från Schweiz skulle avgå ett dygn senare, behövde vi inte ha bråttom med att ta tåget från den pittoreska byn så vi bestämde oss därför att avsluta resan med en god middag på en restaurang.

Under vår vistelse i Engelberg hade vi lärt känna en säsongare vid namn Ferdinan som jobbade på den lokala krogen och han ville mer än gärna att vi även skulle gå dit och dricka några öl efteråt. Väl på krogen hann vi inte ens säga hej till våran nyfunna vän förrän att vi fått varsin öl. Huset bjuder!, skrek Ferdinan.

När vi skulle tacka Ferdinan för detta, fick vi bara ett leende till svar och en ny omgång öl i handen. Vi bemöttes av samma effekt varje gång vi skulle visa vår tacksamhet för alkoholen. Öl varvades med sprit och någonstans efter en stor och oräknelig mängd alkohol, försvann kvällen.

Piffen hänger ut en dubbel back i Engelberg
Foto: Simon Hastegård
Morgonen efter vaknade vi av att det knackade på dörren till vårt hotellrum som artikelförfattaren delade med Jim Johansson Wolf och Kristoffer ”Piffen” Edwall. In kommer då en av hotellägarna som ville påminna oss om att utcheckning skulle ske inom fem minuter.

Upp flög då en yrvaken och fortfarande full Jim och försökte snabbt och övertygande spela nykter. Efter en sluddrig med vänlig kommentar av herr Wolf, blängde hotellägaren på oss och frågade om allt är okej. Jim blev fundersam men svarade snabbt att allt var prima.

När ägaren stängt dörren vände jag mig om till Jim.
– Det är någon som ritat svarta glasögon runt ena ditt öga. Piffen har sovit på toaletten och jag har spytt under min kudde, sa jag.

Inne i det andra hotellrummet, där Johannes Andersson, Jesper Guldbrand och Jonas Wahlstrand bodde, var situationen faktiskt ännu värre. Herr Wahlstrand var den som påverkats mest av den gångna kvällens äventyr. Han hade däckat på toalettgolvet och låg även han med ett par svartritade glasögen.

Av något som vi skulle vilja kalla ett under var samtliga väskor packade och vi utcheckade knappt en halvtimme senare. Det sista vi hörde innan vi lämnade hotellet var att någon klagade på att det luktade konstigt på två av hotellets rum. Doften var som om någon hade slaktat en ko där inne. Vi tog det tidigaste tåget mot Zürich’s flygplats och hem mot Sverige. Det officiella anledningen av kvällens bravader var, och är fortfarande, ”Dålig carbonara!”

Detta skedde alltså för fleeeera år sedan, år 2009. Jag lovar att vi har förändrats!