I hjärnkontoret
En ny studie med deltagare från det amerikanska BMX-landslaget, som publicerades i höstas, visar hur mindfulnessträning kan påverka elitidrottares resultat i positiv bemärkelse. Kan det även appliceras till skidåkning?
Schweiziska Chandolin stod nyligen som värd för Freeride World Qualifier. Vad är det som snurrar i hjärnkontoret när man står vid startlinjen, som på FWQ?
— Jag fokuserar helt på vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Är jag inte helt säkert på mitt åk mår jag inte bra på start, därför lägger jag mycket energi på att hitta en linje jag kan känna mig trygg med på start, säger Kirunadottern Karin Stöckel som kör FWQ för tredje året och just nu ligger på en total sjätteplats.
När hon droppat in, “då släpper de flesta tankarna, då har jag gått igenom mitt åk så många gånger att jag har min trygghet med mig.”
— Fokus då ligger på att hitta mitt åk och ofta på att vara bestämd. Det är lätt att gå in i ett åk och vara osäker, då hamnar man i mentalt underläge och åkningen blir dålig.
Har man som åkare en dålig dag och kraschar, är det lätt hänt att man plötsligt tampas med ett sviktande självförtroende och en rädsla som kan vara svår att skaka av sig nästa gång man står uppe vid start.
— Ja, det är klart att kroppen reagerar omedelbart, ganska starkt med en fysiologisk reaktion. Den här kroppsliga reaktionen blir oftast att när jag tänker en obehaglig tanke och jag får en kroppslig reaktion, då blir jag rädd för både kroppsliga reaktionen och tanken. Och det är den rädslan som gör att man drar igång en “vicious circle,” det blir en negativ spiral, säger Göran Kenttä.
Han är lektor och forskare i idrottspsykologi vid GIH. Men även verksam som mental tränare och har arbetat med simmaren Simon Sjödin, damfotbolls- och kanotlandslaget m.fl.
Göran har varit med och publicerat ett bokkapitel, som en del av forskningen kring BMX-cyklisterna. Det bygger på en studie där man jobbat med mindfulness acceptans.
— Så att om man kan lära sig att den tanken som drar igång en kroppslig reaktion, att jag behöver inte bli rädd för kroppens stressreaktion, det är där någonstans man gör själva interventionen och skjuter in, du behöver inte bli rädd för att hjärtat slår, du behöver inte bli rädd för att benen skakar — det är en fullt normal reaktion.
Mindfulness acceptans handlar mycket om ångestexponering, vilket kanske låter lite lagom plågsamt. Men det handlar i grund och botten om att man först förstår hur ångsten påverkar kroppen så att man inte blir rädd, säger Göran. Genom att sedan utsätta sig för ångesten ifråga, under ordnade former vid ett antal tillfällen ska tilläggas, så får man en slags nyinlärning. Det vill säga, man inser att man klarar av det man ska göra och kan fokusera utan att låta sig påverkas av vare sig småångest eller en stressad kropp.
För när kroppen reagerar på ett jobbigt sätt finns det ofta en tendens att försöka kämpa emot. Och ju mer man kämpar emot, desto värre blir det, förklarar han. Därför är tanken med mindfulness acceptans att man slutar kämpa emot det som känns olustigt och istället lär sig att bara vara närvarande.
— Om man lägger in det i ett alpint sammanhang, låt oss säga att du står på toppen av en svart pist och du ser inte ens vart backen slutar. Du känner kanske ett jättestort obehag och du vill helst av allt bara ta av dig skidorna och gå hem och backa bort från backen men istället så lutar du dig in i obehaget och bara till slut bestämmer dig för att nu åker jag, säger Göran med ett skratt. Det är full närvaro.
