I väntan på snö surfandes på en ö

Första snön, första åken på skutan tätt följt utav första anläggning som öppnar för säsongen. Skidentusiaster världen över är som kalvar på grönbete efter en allt för lång och varm sommar. Vi förlängde sommaren. Vi sköt på säsongpremiären. Vi bokade en enkelbiljett över Atlanten, packade ner skolböcker och badbyxor för att testa på surfen på den sällan omtalade surfdestinationen, Panama.  

Nyfikna, äventyrslystna och surfsugna efter att ha lämnat två månader av statistikstudier bakom oss utforskade vi Panamas alla hörn på jakt efter de bästa vågorna. Här är vår berättelse:

En sommar inom industrin och välplanerade studier gav oss möjligheten eller kanske snarare tillfälligheten att flyga över Atlanten. Vi började med två veckor i Colombia.  En oförglömlig och färgstark start på resan. Vi skrapade endast på ytan av Sydamerika och insåg snabbt att två veckor var alldeles för lite för att upptäcka hela Colombia. Skulle man dessutom vilja se mer av den sydamerikanska kontinenten krävdes betydligt mer tid än vad vi möjligen kunde avsätta.

Surfen runt hörnet, eller snarare i grannlandet Panama, fanns där som en hägring och gjorde att vi efter två veckor flög från södra Colombia till Panama City. Efter att vi för första gången på resan checkat in på ett hotellrum med eget badrum och Aircondition, istället för tidigare diverse stampade jordgolv och sovsalar, åt vi en halvtaskigt tillagad kyckling. Resultatet av detta blev att majoriteten av tiden i Panama City spenderades på hotellrummets toalett.

När vi väl piggnat till efter ett par dagars magsjuka tog vi oss ut till Azuerohalvön på stillahavssidan. Närmare bestämt till den lilla surfbyn Playa Venao. Ett tillhåll för surfentusiaster som ännu inte befolkats av den västländska turismen.

I Playa Venao hittar du en handfull olika hostels och restauranger, en fruktansvärt dyr matbutik och fantastiska surfmöjligheter. Playa Venao består av en stor vik där vågorna rullar in med en fantastisk kontinuitet. ”Ett beach break med valmöjligheter”, som en av de lokala surfbutiksägarna beskrev det. Beroende på vilken del av viken man väljer att surfa på så finns det allt från vågor för nybörjaren till vågor som även John John och gänget på touren hade haft svårt att bemästra.

”Sekunden senare är jag mitt inne i vågen och den tubar sig runt mig likt vågorna på Hawaiis North Shore.”

Jag surfar de största och längsta vågorna i mitt liv, jag är ensam i viken, det är som om vågorna anpassar sig efter mig och det känns som om kraften från vågorna lyfter upp mig på brädan. Sekunden senare är jag mitt inne i vågen och den tubar sig runt mig likt vågorna på Hawaiis North Shore. Det dova ljudet från vågorna byts plötsligt ut mot det skrikande ljudet från min väckarklocka. Jag vaknar med ett ryck, kockan står på 05.00. Det är dags att paddla ut i soluppgången och fånga dagens första solstrålar i kombination med dagens första vågor. Min dröm några minuter tidigare är en överdriven och imaginär bild av verkligheten. Men 20 minuter senare när jag paddlar för dagens första våg finns samma drömliknande känsla där i kroppen och verkligheten är helt plötsligt inte allt för långt ifrån drömmen.

”I kombination av hängmatta, poolbadande och volleybollspelande försöker vi även få till några timmars studier under dagarna.”

Efter en ett par timmars surf i soluppgången är det dags för det obligatoriska colombianska kaffet från grannlandet, lite tropiska frukter för att senare inta horisontalläge i hängmattan. När solen är som starkast och lågvattnet gör surfmöjligheterna begränsade passar vi på att vila upp våra axlar och smörja in våra rödbrända näsor inför den stundande solnedgångssurfen.

I kombination av hängmatta, poolbadande och volleybollspelande försöker vi även få till några timmars studier under dagarna. När solen sedan skänkt oss sina sista ljusstrålar och surfen är klar för dagen väntas middag på någon av byns mysiga restauranger. En och annan cerveza senare och det är dags att gå till sängs. Drömmen om den perfekta vågen kan ta vid igen.

Dagarna i Playan Venao gick på repeat tills det var dags att bege sig till nästa destination. Vi korsade landet likt panamakanalen och befanns oss, efter en mardrömsnatt i en varm minibuss, på den karibiska sidan av Panama.

Från den glesbefolkade stillahavssidan till den mer turisttäta karibiska sidan av landet. Fågelvägen, inte en allt för lång resa, men när vi efter diverse båttaxis befann oss ute i den panamanska/karibiska övärlden kändes det som vi var i ett helt nytt land med en ny kultur och ett främmande språk. Den centralamerikanska spanskan hade helt plötsligt bytts ut mot en karibisk mix av spanska nämligen Caribeño. En salig blandning av spanska, det numera utdöda karibiska indianspråket Taíno och inslag av afrikanska språk.

Bocas del Toro är en turistort på ön Isla Colón. Hit kommer soldyrkande turister från alla världens hörn. Allra mest känt är det för det konstanta flödet av besökande amerikanska collegestudenter. De kommer till Bocas del Toro för att festa av sig eventuell studiestress och för att delta i den ökända, veckovis återkommande, galna dagsfesten ”Filthy Friday”. Vi kände varken studiestress eller kände oss särskilt amerikanska, men givetvis testade vi på denna galna tillställning. Trevligt var det men aldrig mer. De sista dagarna spenderade vi under betydligt lugnare former surfandes på några av de omtalade reef breaksen ute i övärlden.

Bocas del Toros övärld består av ett fåtal öar som varierar väldigt mycket. Några är överbefolkade av turister, andra glesbefolkade av urbefolkning och vissa helt öde. Den gemensamma nämnaren är att samtliga öar erbjuder någon form av surfing. Vi var runt och testade på ett antal. Eftersom det karibiska havet är känt (i surfsammanhang) att inte alls ha samma kontinuitet som exempelvis Stilla havet lyckades vi inte pricka in de perfekta förhållandena. Men vi fick ändå uppleva den fantastiska känslan av att bara hoppa i en taxibåt, på något sätt kommunicera med hjälp av bräcklig skolspanska för att berätta vart man ville surfa. Surfa några timmar och sedan vinka till sig en båttaxi som kunde ta oss tillbaka till ön.

Tiden går fort när man har sköj, som vi säger på Västgötaslätten. Plötsligt var det dags att lämna Panama bakom oss. Hoppa på en alldeles för lång bussresa genom djungeln och runda av vår resa med en vecka i det välkända surfparadiset Santa Teresa, Costa Rica.

Text: Olle Stenbäck
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.