Ervik – hemlig vågsurf nära skeppsvrak i Norges farligaste vatten

Vi åker till Ervik på det norska Stadlandet, endast två timmar från skidanläggningen i Stryn. Denna plats bär på ett rejält stycke historia och levererar förutom fantastiska vågor också ett gammalt vrak från andra världskriget.

Jag är på väg ut mot den norska kusten som endast ligger drygt två timmars bilresa från Stryn Sommerski där jag befinner mig. Målsättningen är halvön Stadlandet som ligger strax söder om Ålesund och rakt västerut från Stryn.

Den som har någon form av intresse för vågsurfing har med största sannolikhet scrollat sig genom bilder från denna ljuvliga plats i sina sociala nätverksflöden. Här möts berg, fjord och hav vilket skapar ett sammelsurium av färger och former som är unikt för den norska kusten.

Hoddevik

Mest välbekant och tillika bildskön är Hoddevik, en idyllisk by i miniatyr, som mynnar ut i en gigantisk paradisstrand dit turkosa vågor rullar in. På denna avskild plats finns ingen mobiltäckning och knappt några bofasta invånare, men här har ett starkt surfcommunity växt till sig och flera surfcamps och surfskolor huserar i denna dalgång.

”På denna avskild plats finns ingen mobiltäckning och knappt några bofasta invånare, men här har ett starkt surfcommunity växt till sig”

Hoddevik som surfspot innehar ett klassiskt Beach Break, det vill säga; vågorna bryter mot sandstrand, vilket passar ypperligt för nybörjare. Stranden är dessutom stor och bred och rymmer många surfare utan att det blir trångt i vattnet.

Den här platsen må vara vacker så det förslår… men även solen har sina fläckar – det finns dagar då vågorna inte riktigt orkar in i den relativt långa viken och havet därför skvalpar platt.

Lyckligtvis finns lösningen på detta icke-problem knappt en halvtimmes bilresa bort. Ännu längre ut på halvön ligger nämligen Ervik – ytterligare ett surfparadis – som fångar upp svall från det norska havet likt en spindel fångar flugor i sitt nät. Och det är dit jag är på väg nu.

Ervik

Ervik har en speciell plats i mitt hjärta och en viss nostalgisk känsla infinner sig i takt med att jag närmar mig. Det var nämligen här som jag fångade min allra första våg för exakt tio år sedan vilket blev startskottet till ett genuint framtida intresse för havet och flera minnesvärd surfresor, exempelvis till Ericeira i Portugal.

Jag svänger in på Ervik Surfshop, som ligger längs vägen några kilometer innan stranden, där jag har stämt träff med Marthe Olsvik och Simon Broberg som arbetar i butiken.

Vi presenterar oss för varandra och kollar in butiken innan vi beger oss vidare ned mot stranden. Efter några minuter i bilen parkerar vi på angiven plats och springer genast ned till stranden för att se om havet lever.

Och det gör det. Små men fina vågor bryter över hela stranden, i synnerhet över stenarna på strandens norra sida.
– Jag minns att det var sandbotten här? Konstaterar jag frågandes och minns tillbaka på min surfpremiär för tio år sedan.

– Ja det var det, men efter en rejäl storm i vintras så försvann det mesta av sanden, förklarar Simon och påpekar att stranden och bottnen är ständigt föränderlig.

Det tackar vi för. Det som döljer sig under vattenytan är det som avgör hur vågorna bryter. Och även om botten må vara lite hårdare än sist så åstadkommer stenskravlet som vädergudarna grävt fram en tillsynes perfekt högervåg som sveper in längs viken.

Vi rusar vi tillbaka till bilarna och drar på oss varsin våtdräkt med tillhörande skor och handskar. Det är sommarvärme ute men vattentemperaturen når nätt och jämt upp till 10 grader vilket innebär att det är neopren av det tjockare slaget som gäller innan vi hoppar i plurret.

Simon arbetar som surflärare åt Ervik Surfshop, som också bedriver surfskolan, och förklarar pedagogiskt hur en utåtgående ström i mitten av stranden lämpar sig för att paddla ut i samtidigt som vågorna bryter på varsin sida om strömmen. Vi väljer dock att ta oss ut på höger sida om strömmen sett från land, det vill säga mitt i vågen på strandens norra sida, för att få en uppfattning om hur djupt det är över stenröset. Tidvattnet är ack att förglömma på den norska kusten och vattennivån skiljer sig därför stort under dygnet.

”För en skidåkare motsvarar dagens förutsättningar enkelt förklarat några få, men fluffiga, centimeter puder i perfekt lutning i en gles tallskog”

Det dröjer inte länge innan vi står upp på brädorna. Vågorna är rena och fina och vi serveras långa åk hela vägen in till stranden. För en skidåkare motsvarar dagens förutsättningar enkelt förklarat några få, men fluffiga, centimeter puder i perfekt lutning i en gles tallskog. Mumma!

Surf’s Up! Hejaropen och shaka-signalementen löser av varandra och det infinner sig en rejäl dos livsglädje i det salta vattnet.

Glädjen står dock i kontrast till den sorg som många besöker bär med sig på denna plats då det ligger en kyrkogård i direkt anknytning till stranden.
– Det är lite sjukt att vi är här och leker i vattnet samtidigt som de sörjer sina släktingar som antagligen drunknat i samma hav, reflekterar Marthe.

Stadhavet – Norges farligaste vatten

Faktum är att Stadhavet är ett av Norges absolut farligaste och mest krävande vatten att färdas på och det är detta område som anses utgöra brytpunkten mellan Norska havet i norr och Nordsjön i söder. Det finns ingen skärgård utanför halvön och fartyg som följer den norska kusten måste gå ut på öppet hav utanför halvön, vilket i alla tider utgjort en stor fara för såväl större sjöfart som lokala fiskebåtar. Förhållandena på Stadhavet är så krävande att det under lång tid övervägts att bygga en tunnel genom själva halvön, vilket skulle underlätta sjöfarten (exempelvis för Hurtigrutten) när havet stormar.

Nej, trots att det idag är snälla och lättsurfade vågor som rullar in mot stranden och skänker oss illbattingar njutning, så går det inte att undgå den här vikens svindlande råhet. Inte nog med att vi surfar i skuggan av gravkorsen på kyrkogården – på intilliggande berg döljer sig också flertalet betongbunkrar från krigstiden och på botten ligger ett 72 meter långt vrak (SS Sanct Svithun).

”Vraket sticker fortfarande upp ovanför vattenytan på lågvatten och en felnavigerad sväng på brädan innebär i princip att du dundrar rätt in i det gamla fartyget från 1927”

Detta ångfartyg attackerades och sänktes i en flygattack under andra världskriget. Mellan 41 och 46 norrmän dog i händelsen och idag finns ett minnesmärke för att hedra alla omkomna placerad i kyrkan i Ervik. Vraket sticker fortfarande upp ovanför vattenytan på lågvatten och en felnavigerad sväng på brädan innebär i princip att du dundrar rätt in i det gamla fartyget från 1927.

Kontraster är surrealistiska och pendlar mellan det ljusa och det mörka. Glädje möter sorg och liv och död går hand i hand. På något vis berikar dessa ogripbara motpoler upplevelsen ytterligare.

En dold pärla

Emellanåt kliver vi upp ur vattnet för att äta, dricka och socialisera. Havet fortsätter att gunga och vågorna tycks aldrig att sina. Det enda som sinar efter en hel dag i vattnet är kraften i mina armar efter allt paddlande.

Tids nog har vi alla klivit upp ur vattnet. Under denna fina sommardag har vi totalt varit sju stycken i vattnet (från fyra olika nationer dessutom), vilket är en liten skara lycksökare i jämförelse med Hoddevik där det uppskattningsvis kan ligga närmare femtio personer i vattenbrynet samtidigt.
– Vi har kommit överens tillsammans med surfskolorna i Hoddevik att hålla all verksamhet där och låta Ervik vara, förklarar Simon.

Det går att anta att denna överenskommelse är en bidragande faktor till varför Ervik fortfarande är något av en okänd pärla även om byn, sett till infrastrukturen, mer liknar ett riktigt samhälle i jämförelse med sin granne Hoddevik.

Sött och salt – glaciär och hav

Jag slänger in min blöta våtdräkt i bilen ovanpå skidutrustningen som fortfarande ligger kvar. Det mesta är blött, antingen av saltvatten från havet eller i form av smält nederbörd från glaciären Tystigbreen i Stryn.

”Det mesta är blött, antingen av saltvatten från havet eller i form av smält nederbörd från glaciären Tystigbreen i Stryn”

Men det är inte bara i min bil som fjäll och hav lever i någon slags symbios (läs organiserat surf- och skidkaos). Snön känns aldrig långt borta på Stadlandet (vilken den visserligen inte är heller) och majoriteten av alla jag träffar under resans gång har också en fallenhet för vintersport. Något som blir extra tydligt när Joakim Stjärnehag, som arbetar på Lapoints camp i Hoddevik (där jag också bor) håvar fram en egenbyggd snowboard ur husvagnen där han är tillfälligt bosatt.

Även om jag reser själv så känner jag mig långt ifrån ensam. Surfare och skidåkare är i regel av samma skrot och korn, lättsamma och välkomnande, och det var längesedan jag kände mig så hemma på en plats så långt hemifrån. Eller förresten, så långt hemifrån befinner jag mig inte. Med tanke på det hisnande landskapet som utgör det norska Vestlandet så skulle denna plats mycket väl kunna vara belägen på andra sidan jordklotet.

För mig är det givet att åka till Stadlandet när jag besöker Stryn för att åka skidor, två timmars resa från glaciär till hav känns i sammanhanget som ingenting.

Fakta Stadlandet:

Stadlandet är en halvö i Stads kommun i Vestland fylke, Norge. Hoddevik och Ervik är två högkvalitativa surfdestinationer på Stadlandet. Största samhället är Leikanger. Stadlandet ligger i höjd med Hudiksvall rent geografiskt och från Stockholm är det drygt 100 mil att resa.

Missa inte:

1. Ervik Surfshop
En charmig surfbutik intill bensinmacken några kilometer innan stranden i Ervik.

2. Vestkapp 
En fantastisk utsiktsplats som går att nå med bil, endast några minuters resa från Ervik.

3. Solnedgång i Hoddevik
Detta måste vara en av världens vackraste platser när vädret visar sig från sin bästa sida.

Text: Petter Elfsberg
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
0 kommentarer
Kommentera