Lofoten, en undangömd skatt eller massturisternas Mecka?

Vad är det egentligen som lockar surfare, vandrare, skidåkare och Instragram-bilds sökare till Lofoten? Är den norska ögruppen så episkt bra eller bara en uppblåst illusion av grannlandet i väster? Vi packade bilen, körde lääänge och sökte svaret.

Den nordnorska paradisögruppen har sedan länge varit ett populärt resmål för äventyrslystna vandrare, skidåkare samt en och annan surfare som inte räds de kalla arktiska vågorna norr om polcirkeln.

De senaste åren har visserligen situationen förändrats och nu vallfärdar inte bara de tre ovannämnda utan var och varannan europé på jakt efter hett ”instagram content” tätt följda av busslaster med turister från fjärran östern som förväntar sig allt från norrsken till isbjörnar. Vad är det egentligen som lockar detta breda spektra av lyckosökare och är Lofoten så episkt eller bara en uppblåst illusion av grannlandet i?

Vi spolar tillbaka bandet några år. Året är 2014, det är november och regnet står som spön i backen. Det är min första kväll i Sankt Anton, där jag tänkt spendera vintern, jag ska ut på byn för en första öl. Väl inne på baren möter jag Ronan, en australiensare som lustigt nog också gör sin första kväll i byn. Vi skålar och tjötar, timmarna går och i slutet av kvällen har vi redan planerat vår drömtripp till Lofoten i Norge. Klassiskt fyllesnack tänker ni. Men faktum är, nu 5 år senare och ex antal säsonger och surfresor ihop runt om i världen så var det faktiskt med min goda vän Ronan som jag genomförde denna mytomspunna resa till Lofoten med.

”En gammal sunkig Peugot 306 som skulle bli sommarens öppning till äventyr”

Studentbudgeten räckte tyvärr inte till någon fräck ”camper van”. Under våren 2019 gick jag och köpte en gammal sunkig Peugot 306 som skulle bli sommarens öppning till äventyr längs vägarna. Två grabbar skedandes på den figurskurna 105 cm madrassen var inga problem när vi stannade för att sova längs vägen på väg norrut. Som tur var hade vi även ett tält som blev tillflykten när bilen efter några dagar in på resan svek oss.

Efter en snabb middag i Kiruna, skulle vi köra de sista timmarna i solnedgång och över de vackra svenska fjällen in i grannlandet. Ett visslande ljud från en misstänkt slapp fläktrem gjorde sig påmind under resans sista timmar. Dagen efter, väl i Lofoten, startade bilen men halvvägs ner till Unstad gav hon upp. Lyckligt nog i närheten av en Peugot-verkstad. Bilen lämnades in (rekommenderar inte generatorbyte i Nordnorge om du reser på en budget bestående av nästintill hundmat och nudlar) och resan tog en ny vändning.

Med bilen på verkstad, ex antal planerade hikes och ett inkommande väder som skulle erbjuda surf fanns det bara en sak att göra. Ta med sig det viktigaste och fortsätta resan utan bil. Vi packade ryggsäckar med mat, Trangia-kök, tält, skateboards och surfbrädor. Gick ut till landsvägen och räckte ut tummen mot den blandade kompotten av bilresenärer.
– Jag tror det blir lättare om vi siktar på de sunkiga bilarna med norska registreringsskyltar. De snobbiga svenskarna med fina bilar vill inte plocka upp oss luffare! skrattar Ronan.
Det ligger något i Ronans teori och slutligen blir vi upplockade av ett ungt norskt par som berättar om deras Karma-teorier och hur mycket de brukade lifta när de var ski bums i Kanada.

Vädret i Lofoten är en aspekt som ständigt gör sig påmind. Efter en kopp kaffe med den Sydafrikanska surfinstruktören nere i Unstad får vi information om hur sommaren varit fantastisk vädermässigt men katastrof rent surfmässigt.

De kommande dagarna utnyttjar vi det fina vädret och bockar av ett antal av de mest populära, men även några av de hikes som det inte talas lika mycket om. Vi tar oss ner till Reine och klättrar upp till den kanske mest exponerade hiken i social media. Vidare tar vi oss an en lite tuffare och mindre besökt hike nämligen Stornappstinden. Det är kanske inte den mest extrema, men ett tjockt täcke av dimma på vägen upp gör det svårt att navigera. Vilket medför en känsla av att det är Mount Everest vi bestiger och inte en hike i Lofoten med svårighetsgrad Medium.

När min kära (vid det här laget hatade) bil är lagad och notan på nästan 10.000 NOK är betald så tar vi oss ännu en gång till Unstad. Efter att liftat runt den natursköna halvön är planen att koppla av några dagar nere i Unstad innan hemfärden mot södra Sverige påbörjas. I Unstad väntar finväder, ett potentiellt surfdugligt swell och goda vänner.

Summa summarum: Lofoten är absolut värt ett besök. Trots lite köer längs de slingrande vägarna och den kontinuerligt växande massan av turister så är Lofoten allt annat än sönderexploaterat.

Visst var det garanterat mer av en naturupplevelse för några år sedan men jag tycker absolut att norrmännen kan hävda, med gott samvete, att Lofoten är bland de finare platserna på vår planet. Kommer du dit för vandring, då passar sommaren utmärkt. Har du dessutom lite tur och prickar in bra väder, vilket ska vara sällsynt, så är en sommarsemester i Lofoten en riktig höjdare. Jag har dock hört om mardrömsscenarios med spöregn och 10 grader under hela vistelsen.

”Summa summarum: Lofoten är absolut värt ett besök. Trots lite köer längs de slingrande vägarna och den kontinuerligt växande massan av turister så är Lofoten allt annat än sönderexploaterat.”

Surfmässigt levererar Lofoten? Ja absolut. De permanent boende i Lofoten säger att surfen är bra året runt men under tiden vi är där kanske vågorna passar bäst för nybörjaren. Vill du ha surf i världsklass ska du eventuellt våga dig dit när det är som mörkast och kallast eller möjligen tajma in det med en vårskidåkningstripp. Det står i alla fall högt upp på listan för min nästa tur till Lofoten.

Text: Olle Stenbäck
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.