Jacob Wester om nya filmen ”– Döden skrämmer mig inte”
Idag är det premiär online för skidfilmen A Part of US av Sofia och Jacob Wester. Freeride har snackat med paret om filmen, branta åk och rädslorna.
Filmen A Part Of Us – a ski film about love har rullat på vita duken på flera filmfestivaler under hösten. Men idag ser filmen ”A Part Of Us – a ski film about love”, dagens (eller snarare internets) ljus för första gången.
Under tre månader har Jacob Wester och hans numera fru Sofia, åkt runt i sin husbil i Norge och jagat stora berg, pudersvängar och freeride-linjer. A Part Of Us är det 20 minuter långa resultatet.
Förutom skidåkning i storslagna fjäll bjuder filmen på en sällsynt inblick i alla dom där läskiga känslorna som omgärdar den här typen av skidåkning. Vad händer om något går snett? Och hur är det att jobba ihop som ett par under de förhållandena?
Intervju med filmskaparna
Hej Jacob! Du och din fru Sofia släpper en ny film idag, berätta mer om den?
– Ja idag är det äntligen dags för online-släpp av min och Sofias filmprojekt A Part Of Us. Det känns helt sjukt att det äntligen är dags, filmen var ju färdig i augusti och har snurrat på sjukt många storbildsskärmar på festivaler och filmturnéer under hösten att vi själva har sett den alldeles för många gånger. Men det ska såklart bli jättekul att visa den för internet, vi har fått överväldigande bra kritik så det är spännande!
Vad skulle du säga skiljer denna film från andra skidfilmer?
– Det som gör A Part Of Us annorlunda från andra filmer skulle jag väl primärt säga är vinkeln den tar. Förra året när vi spelade in Nouvelles Vues, som var en kortfilm om brantåkning och freeride i Riksgränsen, så väcktes idén till årets film under de sista dagarna. Det var väldigt många bra dagar i rad där vi fick stora och branta åk på film, och mot slutet blev vi nästan lite fartblinda, som att vi tappade greppet om allvaret i det vi höll på med. Varje exponerat åk är ju en situation där jag själv är hundra procent fokuserad, och det är ju i den zonen jag faktiskt är som bäst på det jag gör. Men samtidigt på andra sidan kameralinsen sitter min fru och följer varenda sväng. Hon ser ju dessutom konsekvenserna av ett misstag betydligt bättre än mig, som bara är i min lilla åkbubbla där varje sväng är det enda som ska ha fokus. Vi insåg att det kanske är här som själva storyn finns, i det samspelet. Vi älskar vårt jobb, men samtidigt är det en ovanlig situation vi befinner oss i. Så vi försöker belysa den lite mer i den här filmen.
Du åker stundvis extremt brant och exponerat. Är du själv rädd för att dö?
– Det korta svaret är nej, döden skrämmer mig inte. Vi gör fel när vi målar upp döden som en plats vi ska TILL, som om det blir svart och vi inte vet vad som väntar. Tankevurpan är ju förstås att döden bara är en berättelse vi lärt oss, och konceptet att det blir svart är ju också fel, för om jag är död, vem är det då det blir svart för? Jag är inte rädd för det tillståndet jag var i (eller inte var i dvs), innan jag föddes, därför är jag inte rädd för tillståndet efter mitt liv. Men allt det där är ju en helt egoistisk vinkel, det jag är rädd för är ju att göra mina nära så illa genom att själv dö. Det är ju dom, och framför att Sofia, som är i mina tankar varje gång jag tar ett viktigt beslut, antingen innan eller under ett åk.
Finns det någon eller några höjdpunkter från filmen som du vill spoila lite?
– Sofia gråter! Haha. Nej men de finaste klippen kommer på slutet. Det är en handfull shots jag är otroligt glad för att ha fått förhållandena och vädret för att få till. Freeride på stora face i perfekt snö, och ljus, såna dagar får man inte många av.
En gråtandes fru och en brant åkandes man alltså. Men vad säger egentligen Sofia om saken?
Hur är det för dig Sofia att vara med som filmare?
– Det är verkligen lite tvådelat, den professionella sidan av mig vill gärna se dom brantaste åken, den snabbaste freeriden eller den högsta klippan men som fru så är jag såklart orolig ibland och vill bara att han ska komma ner säkert. Det svåra för mig är att inte låta min nervositet bli allt för synlig för Jacob. Det är under åk, som till exempel sydsidan på Jiekkevarre, viktigare någonsin att han bara fokuserar på sin skidåkning och i att vara i ett bra ”headspace”, jag vill inte vara den som gör att han börjar tvivla eller blir osäker och kanske tappar fokuset, men det är svårt och jag tror han hör på min röst att jag är nervös även om jag försöker dölja det. Men dom allra flesta dagar har vi bara kul på berget utan någon nervositet och då känner jag en otrolig glädje och tacksamhet över att få dela såna här stunder med min man.
Här kan du se filmen:
